Jean Foillards 2009 Côte du Py är fortfarande en smula knuten och lär nog bli ännu bättre på något års sikt, men det är ändå fullständigt omöjligt att inte sträcka sig efter en ny klunk gång efter annan. Som en korsning mellan en god Bourgogne och en rödfruktig rhônare lockar doften med både en bukett blommor och en korg av körsbär, hallon och vinbär. Snart dyker det också upp lakrits, milda kryddor och en snudd på tobakstonad barkig örtighet som till viss del möjligen kan tänkas härstamma från de begagnade faten. Den grusiga mineraliteten skyller jag dock på granitjordarna. Det här är en riktigt skön, intresseväckande och urfransk sniff...
I munnen: balans. Nollniobeaujolais har fått en del skit från somliga som tyckt att vinerna varit för atypiska och fruktdrivna, men när man smakar är det svårt att känna annat än njutning. Visst, någon slank och spenslig upplevelse får man knappast, och alkoholhalten sägs ligga åtminstone en halv procent över de på etiketten uppgivna 13,5 procenten, men varför stirra på sådant? Allt sitter ju på plats i en munkänsla som på en och samma gång är både flörtig och fruktansvärt harmonisk med klockren klunkabilitet. Här finns både lyft och lätthet i den sötmogna frukten, och det är svårt att komma med invändningar mot eftersmakens steniga mineralgnistor. Gottigottgott. (91+)
PS. För ännu en gång i ordningen har jag hamnat i en period av Serge Gainsbourg-lyssnande. Visst, somliga av texterna är rent skämskuddeskrävande i sin flåsiga priapism, men rackarns vad mycket bra musik karln har gjort.
3 kommentarer:
Men hur ska man klara att spara på dessa skönheter? För som sagt, de lär bli ännu bättre på lite sikt...
SG var inte fullt lika priapisk i intervjustolen ;-)
http://www.youtube.com/watch?v=5rAqppj_oPo
Hemligheten är nog att försöka få tag på tillräckligt många flaskor...
Hmm, jag har glömt att komma förbi och hämta the loot, men tro mig Franko, det här ska inte du behöva lagra länge åt mig ...
Skicka en kommentar