Jag måste dricka mer chenin blanc. Loiregiganten Huëts 2004 Sec Le Mont är initialt väldigt stum och knuten på nosen, men öppnar upp på ett rent uppseendeväckande vis över någon timme. Vilken transformation - en påminnelse så god som någon att vita viner också kan behöva luftas för att komma till sin rätt. När väckarklockan väl ringt handlar det mesta om en rejäl dos kritiga, flintrökiga mineraler tillsammans med gul, stenig frukt med äpplen och allehanda citrusfrukter. Ett knippe blommor och nån droppe honung får också plats, och så diskreta toner av vax, svamp och en liten grön kant. (Edit: Sparris ser jag att jag hittade förra gången det begav sig för fyra och ett halvt år sedan. Ja, kanske det. Över lag har väl kanske inte så mycket mognadstoner tillkommit, men den doft man får är riktigt härlig.)
I munnen får vi ett friskt, ytterst välbalanserat vin. Mmm, vilken rensare, vilken elegant renhet. Vinet är källvattenfriskt men ändå med en hård och lång kärna av citrusfrukt. De ståliga syrorna har ett skönt bett, och i eftersmaken tittar kritan och flintröken fram igen tillsammans med lite grapebeska. Riktigt sköna grejer. Jag måste dricka mer chenin blanc... (91)
4 kommentarer:
hade med mig en 2001 demisec igår till de blivande 2-betygarna...botrytis...mogna röda äpplen...arrak...och bra syror som balanserade upp den lilla kvarvarande sötman. visst är det gott med cb.
och på atomwine finns de torra le mont från 2010 för ett fint pris.
Jo, en rejäl bunt 2010 från Huët är säkrade via Tom. Tiorna skall visst vara något i hästväg, typ bland de bästa någonsin enligt Bettane/Desseauve, Chris Kissack och Neal Martin...
Kul att det går att hitta seriösa lagringsprojekt (för det är de väl?) i de här prisklasserna. När ska man tidigast ge sig på tiorna?
Jag tänker smaka på tiorna inom en snar framtid, men de här grejerna håller ju hur länge som helst...
Skicka en kommentar