fredag 28 februari 2014

2002 Château Léoville Poyferré


Ni vet vad man brukar säga - det finns inga bra viner, bara bra flaskor. Jag älskar när flaskor överraskar positivt. Man skall förstås kanske inte tvivla på Château Léoville Poyferré, men den här nolltvåan är mycket, mycket bättre än jag hade trott. Faktiskt är det här en av de bästa bordeauxupplevelserna på ett tag. Men jag har kanske bara har fördruckit mig på Kalifornien...

Jag trodde att det skulle finnas mer stränga, gröna drag som i så många andra nolltvåor jag provat. Alls inte, bara en fast kärna av spänstig frukt. Helheten känns fortfarande ganska ungdomlig, men samtidigt har det smugit sig in lite mognadstoner som skänker äkta komplexitet. Det är lätt att bli sittande med näsan i glaset. Och vilken munkänsla sedan - slank och rensande, men ändå med fin intensitet i aromerna och ett skönt nafs i de kuvade men fortfarande gläfsande tanninerna. Inget som hindrar drickbarhet, men ändå en klockren sparringpartner för entrecôten. Vinet tycks befinna sig i ett helt perfekt mognadsfönster för min smak. Håller säkert länge ännu, men när det dricker så här är det svårt att önska mer.

Det var ett tag sedan jag nämnde kärlek och Bordeaux i samma mening, men när Bordeaux beter sig på det här viset blir jag alldeles andfådd...

...och vilken jäkla praktkork sedan. Den här flaskan kunde ha legat i tjugo år till...

2 kommentarer:

Henrik sa...

En sipp och sträng 02:a släpper pekpinnen och shakear loss. Inte illa.
Alltid härligt att läsa om kärlek när det är skrivet med kärlek kryddat med en gnutta förvåning.

Frankofilen sa...

Nu lät jag bli att rabbla upp alla dofter eftersom alla vet vilka de är, men det är klart - lite grön paprika finns så klart. Precis som det skall i en vänstra stranden-claret...

Jäkligt gott hur som helst.