Fortfarande sjuk...

Det dricks rätt lite vin för tillfället då vi för säkerhets skull passat på att fira vårens ankomst med säsongens förhoppningsvis sista riktigt härliga brakförkylning med snuva, ledvärk, huvudvärk och hela alltet. Fast vinfebern blir man inte frisk från i första taget; med tungt huvud och rinnande näsa spann min hjärna iväg ordentligt när senaste numret av lokalblaskan Mitt i Kungsholmen damp ned i brevlådan idag. Förstasidan löd: "Parker ska få ansiktslyftning"...

2006 Willi Schaefer Graacher Domprobst Riesling Spätlese #12

Jag har hört flera som säger att Willi Schaefer lyckades bättre med sina nollsexor än nollfemmor trots att 2005 anses vara en av de bästa årgångarna på länge i Tyskland. Å andra sidan är väl just Schaefer en producent man tryggt kan köpa i varje årgång. Just nu finns några av hans viner i vinkällarbutikerna, och vi måste smaka direkt; det var länge sedan vi drack moselriesling. Annars verkar 2006 ha varit en lite småknepig årgång, och man kanske skall tänka igenom sina inköp när vinerna nu anländer efter hand i butikerna. Vad ständigt underhållande Terry Theise tyckte om årgången hittar ni här, och om man klickar runt lite finner man även hans läsvärda kataloger för Tyskland, Österrike och Champagne i PDF-format, men jag gissar att länken är gammal skåpmat för alla rieslingskallar.

Vinet har en mycket blek gul färg med litet grönskimmer. I doften, som är lite blyg, finns våta stenar, vita päron, äpplen, persika, citrusfräschör och en svag pust av jasmin och te. Inte riktigt någon petroleum ännu, men fagra löften om att marken redan är inmutad mitt i fältet och att man påbörjar borrningarna inom kort. Det finns en liten gnutta spritsighet som retar tungspetsen innan smaken kickar in med fruktsoda, allehanda citrusfrukter, honungssötma, lite piggelin och en läcker småsalt ostronskalig mineralitet som gör sig så bra med sötman i vinet. Syrorna är förväntat höga och bär fram den klingande rena eftersmaken som helt saknar kladdighet. Nu förstår jag verkligen vad lip-smackingly good betyder, för efter varje sipp kan jag inte låta bli att smacka som en gammal gubbe som undrar om löständerna sitter kvar. Förstås alldeles för ungt, men lysande njutning efter en tur till lekplatsen i snöfallet.

PS. Vi har en sparad slatt i kylen. Ett glas medan maten puttrar är livskvalitet, men skall jag vara kritisk är det kanske lite väl snällt och lite saftvarning, kvällens sipp uppvisade löjligt stora likheter med smält piggelin. Men att vinet blir bättre med lagring när sötman gått in en del är väl ingen nyhet.

PPS. Det var visst fler som inte kom runt piggelinliknelsen...

2003 Brunel Les Cailloux

Jag har otroligt svårt att hålla korkskruven borta från det här vinet, och har varit sugen på att dricka det igen sedan det senast skrämde bort vinterrusket i januari.
Med Santa Ducs ruggigt goda 2004 Hautes Garrigues i nära minne är det svårt att låta bli att jämföra. Så olika de är, fast ändå nära varandra i kvalitet! Där Hautes Garrigues var mörk i både färg och aromprofil tillhör Les Cailloux helt klart det röda laget med sin klara tegelfärg (inte helt olik en Barolo) och doftspektrum av vildhallon, röda vinbär och körsbär i likör. Där Gigondasen hade lite stiff upper lip och kändes oförlöst och knuten bjuder kvällens glas på så oblygt förförisk helt vidöppen vällustigt utsträckt varm frukt att man nästan rodnar. I munnen är Les Cailloux rund, varm och mjuk utan nämnvärda tanniner och utan den sträva uttorkande känsla vi fick i onsdags, men det finns lite krämighet som vittnar om uppfostran i foudres och lite malolaktisk smörkola. Samtidigt finns många likheter: båda vinerna känns urtypiska sitt ursprung med generösa doser garrigue och solmogen frukt. Och hantverket ligger på samma nivå med lysande balans trots olika förutsättningar i de olika årgångarna. I doften finns rikligt med grillat kött hos bägge vinerna innan Les Cailloux drar i från med en i nuläget helt överlägsen och rent förtrollande väldoft av rökelse, cigarrlåda, ädelträ, kanel och violer utöver frukt och örter. Jag älskar verkligen det här vinet, och faller precis som tidigare gånger pladask. Det blir nog fler flaskor innan året är slut och varför inte egentligen? Kanske har jag dålig fantasi men det är svårt att tänka sig att vinet kan skänka så mycket mer njutning med ytterligare lagring med tanke på hur lysande det är att dricka just nu.

2004 Clos Bagatelle La Gloire de Mon Père

Till osten dricker vi denna Saint-Chinian igen. Liksom förra gången är doften rejält sötfruktig och nästan godistonad med skogsbär, vanilj, örtig garrigue och lite bränd jordton med asfaltskänsla och lakrits. Den här gången kändes de trettio procenten syrah kanske lite mer framträdande, och det fanns en grön ton som jag gissar är den de flesta associerar med gröna oliver men som jag tycker mest påminner om rotfrukter. Fast ändå ingen dead ringer för Norra Rhône; jag får mer vibbar av något allmänt sudiste. Smaken är välbalanserad och god men lite väl gles i slutet. Det här är bra, men ganska enkelt och lite för dyrt för kvaliteten för att jag skall vara riktigt nöjd.

2001 Marchesi Mazzei Tenuta Belguardo

Marchesi Mazzeis verksamhet i Maremma vid den toskanska kusten känns lite präglad av nervös osäkerhet; som att de inte själva vet vad de vill åstadkomma. Druvsammansättningen både i den enklare Serrata och i prestigevinet Tenuta Belgaurdo har ändrat sig från årgång till årgång. För närvarande innehåller 2005 Serrata både Sangiovese och Alicante Nero av alla druvor medan 2004 Tenuta har mer Bordeauxkomplex (?) med 90% Cabernet Sauvignon och 10% Cabernet Franc. I kvällens årgång, som var den andra på domänen om jag förstår rätt, hade man dock fortfarande Sangiovese (20%) och i övrigt 70% Cabernet Sauvignon och 10% Merlot. Jag vet, det går runt i huvudet av alla siffror för mig också, så lika bra att smaka.

2001 Tenuta Belguardo har en mörkt brunröd färg där man kan ana en blåton. Doften är mörkfruktig och ekig med körsbär, katrinplommon och mint på en bakgrund av fatig mandelmassa, choklad och kaffe. Det finns också lite lagerblad, en hint av julkryddor och ett mycket avlägset gnäggande av stall. Smaken är lite småsur med typiskt italiensk mörk frukt parad med samma mörkrostade fattoner som i doften, syrona är relativt höga och det finns viss strävhet som jag gissar till stor del kommer från eken. Både mitt och framför allt eftersmak känns oroväckande glesa även om det finns viss längd. I eftersmaken dröjer det sig kvar en liten men omisskänlig järnbismak.

Det här är inte så dumt, våra gäster tyckte det var väldigt gott, men heller inte så värst minnesvärt, och det lever inte riktigt upp till prislappen. Som så ofta när det gäller Mazzeis prestigeviner känns det som att man har varit väldigt generös med hårdrostade barriques, och i det här fallet känns resultatet efter sju år ganska klumpigt där det finns anledning att fundera på om inte eken kommer att överleva frukten. Sangiovesekomponenten känns mycket större än de angivna tjugo procenten, och jag tror inte det finns någon risk att man skulle missta det här för en Bordeaux i en blindprovning. Det känns helt enkelt väldigt italienskt med den småsura mörka frukten. Jag var mer positiv senast vi drack vinet för knappt ett år sedan om jag minns rätt. Kanske har min smak förändrats - jag har hur som helst lärt mig en massa sedan dess - men jag blir inte så värst sugen på att prova nollfyrorna som finns på hyllorna nu.

2004 Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues

Kvällens andra vin blir en sydrhônare. Man kan argumentera för att det är Domaine Santa Duc och Château de Saint-Cosme som gör upp om titeln som bäste producent i Gigondas. Det finns förstås flera andra bra domäner, men ser man till det absoluta toppskiktet av viner med stora ambitioner är det dessa två som brukar nämnas. Vad Saint-Cosme förmådde 2004 såg vi för några månader sedan, ikväll är det dags för Santa Duc att anta utmaningen.

Vinet är dekanterat dryga fyra timmar. Färgen är djupt blåröd med fin färg ända ut i kanterna och en riktig tät blåsvart kärna. Doften är tät och trots luftningen aningen knuten och domineras av kopiösa mängder grillat kött på en bakgrund av mörk frukt med likörmarinerade körsbär, plommon och blåbär uppblandat med en fin liten jordton, lakrits och en lite blyg anstrykning av garrigue som stegras under kvällen med mera luft. Fatbehandlingen är riktigt snygg med pralintonad ek och mandelmassa och känns redan skapligt integrerad. I munnen är vinet riktigt tätt och lite oförlöst med maffig koncentration och en lysande balans med sval munkänsla utan tillstymmelse till eldighet. Eftersmaken är vansinnigt lång men framför allt kärv med riktigt uttorkande finmaskiga sammetsträva tanniner. Mörkt och maffigt, fast ruggigt bra där den synnerligen välskräddade kostymen helt döljer den lite klumpiga och burdusa baktunghet som standardcuvéen i samma årgång drogs med. Har man den minsta masochistiska läggning njuter man i fulla drag redan nu, även om vinet självklart är väl ungt och lagringspotentialen enastående. För mig är det ingen tvekan om vilket vin som är bäst i denna årgång av de två, suveränt gott!

PS. Vad tyckte Finare Vinare?

2002 Marcel Deiss Riesling Saint-Hippolyte

Sonen och jag är gräsänklingar och spenderar dagarna med dagisinskolning, hagel och blötsnö medan övriga familjen enligt telefonrapporterna har strålande sol och klarblå himmel i fjällen. Vi förgyller onsdagen med besök av en mycket kär gammal vän som jag inte sett på alldeles för länge, och som dessutom "börjat nosa" på vinträsket enligt honom själv. Ha, jag säger bara ha! Har man alla riskfaktorer i form av förekomst av Y-kromoson, långvarigt och troget skivnörderi med faiblesse för samlarmani och dessutom är en allmänt livsnjutande och trevlig prick så skall man inte tro att man kan leka med elden. Och när man dessutom redan börjat gå på släpp och både handlat och druckit upp 2005 Reine des Bois med stor behållning så säger jag bara: välkommen i träsket. Det kommer att bli dyrt, men trevligt.

Vi startar kvällen med en Alsaceriesling. Utifrån erfarenheterna av förra flaskan är vinet dekanterat i förväg och har fått några omhällningar. Färgen är fint gyllengul. Liksom sist är frukten lite placerad i baksätet vid uppkorkandet, men har flyttat fram positionerna något när det är dags för förrätt. Doften innehåller honung, citrusfrukter, honungsmelon, lite gul äpplighet och en knivsudd av petroleum. Smaken är välbalanserad med fin fruktsötma men ett helt torrt avslut med lite grapebitterhet och mineralitet och en god hyfsat lång eftersmak. Gott fast inte riktigt samma stuns och intensitet som tidigare, möjligen är vinet i en mellanperiod och förhoppningsvis kan det blomma upp igen med ytterligare lagring. Vi får se vad den sparade slatten visar imorgon.

PS. Ett nytt smakprov dagen efter från en kylskåpssparad skvätt tycker jag uppvisar lite mer generös fruktrondör som drar en aning mer åt tropiska frukter jämfört med igår. Det finns en ganska härlig balansgång mellan sötare frukt och en småsalt mineralitet. Men det är egentligen ingen superskillnad. Nåja, vinet faller inte sönder och samman över natt så någon panik att dricka upp på studs är det nog inte. Nästa flaska, den sista, får vänta lite.