Château de Saint-Cosme är inte bara en av de mest omskrivna producenterna i Gigondas, utan även den äldsta. Nuvarande ägare Louis Barruol är vinbonde i fjortonde generationen sedan han tog över efter sin far 1997. Med sådan historia är det inte förvånande att man har tillgång till gamla vinrankor; genomsnittsåldern sägs ligga på 60 år. Den här cuvéen brukar anses tillhöra det bästa appellationen kan prestera och görs bara de bästa åren (quand l'année s'y prête skriver Guide Gault Millaut poetiskt, man blir ju tårögd) från rankor som närmar sig hundraårsdagen. Vill man ha siffror så handlar det om 80% grenache, 20% syrah och 50% ny ek. Ok, nog med fakta, i dekantern med dig.
Vinet är mörkt blårött med dragning åt svart. Den första sniffen drar också åt det mörka hållet med initalt något knuten, lite hemlig frukt med inslag av moreller, svarta vinbär, lakrits, nylagd asfalt, svarta oliver och kåda. Den mörka mullrande smaken påminner om ett plötsligt åskoväder som drar in över Mont Ventoux, även om vinet varken känns stabbigt eller alkoholtungt utan snarare ganska elegant. Det finns både tanniner och syra som ger en lätt uttorkande effekt i munen, vilken dock enkelt avhjälps med lite mat, ikväll lammkotletter med gratäng på zucchini, aubergine, parmesan och tomatsås. Vinet verkar befinna sig lite i trotsåldern, men öppnar snällt upp sig efter några timmar och blir då mindre svartmuskigt och bjuder istället på ljusare inslag av röd frukt med hallon, lite blommighet, köttbuljong och även min favoritdoft i södra rhônedalens viner: den kryddiga garriguen med ett par lavendelkvistar. Riktigt gott, även om det inte skadar att vänta med nästa flaska. Möjligen är nollfemman mer tillgänglig direkt?
7 kommentarer:
Det här låter ju riktigt lovande! Vi har lagt undan av nollfemmorna, missade nollfyran, och ser särskilt fram emot att åskvädret ska rulla förbi, himlen över Mont Ventoux ska bli klar (vill åka dit snart!) och den senare delen av beskrivningen ska titta fram - för det låter på pricken som en Gigondas vi någon gång druckit och ständigt är på jakt efter.... Typexempel: 1995 J.C. Chassagne drucken vid fem-sex års ålder. Längtar redan efter det lilla rosmarinkryddade lammet!
Det här var den första Saint Cosme vi har druckit, så jag skall inte uttala mig för mycket om eventuell husstil, men den skiljde sig rejält från tex Santa Ducs eldigare och jobbigare 2004 Gigondas tycker jag. Det här var helt enkelt elegantare och godare. Och utvecklingen med luft bådar gott för lagring, som så ofta var sista glasen godast efter 4-5 timmar i karaff.
Om det inte vore för det faktum att vi endast har två ynka flaskor av 2005:an skulle vi genast provsmaka, för om 2004:an är så här pass bra lär ju inte 2005:an gå av för hackor den heller - men det får vänta.
Härligt att se att folk orkar engagera sig i lite riktig mat så här i mellandagarna. För egen del så vadar vi fortfarande fram i julmatsrester.
Jag är sådär måttligt förtjust i traditionell svensk julmat/påskmat/midsommarmat. Fördelen med att fira jul på bortaplan är bla att man slipper äta torr kokt julskinka fram till trettonhelgen.
2005:an kan mycket väl tänkas vara bättre, om man skall tro recensenterna.
Vi instämmer helt, Frankofilen! Hellre bouillabaisse och rosé än sill och nubbe. Men skinkan kan ju funka med dijonsenap eller på den hemgjorda pizzan. Så hamnar man i Frankrike eller Italien ändå till slut;-)
En fråga här; jag sitter på en ynka flaska av 2001:an som jag inbillat mig att det är läge att spara på.
Har läst mycket om Valbelles som varit closed för business, drinking windows och annat som bara ökar korkskruvsångesten varje gång man ser flaskan. Dessutom har jag läst många som verkligen rekommenderar längre lagring.
Min flaska har bott i en ganska bra garderob i bortåt tre år och jag har haft siktet inställt på 2009-2010 - har du (eller F&V) nån bra gissning med vägledning av din 2004:a?
Min erfarenhet av Valbelle utgörs endast av den här nollfyran, men jag tror det är ganska riskfritt att behandla Valbelle som en bättre châteauneuf när det gäller lagring, åtminstone om man skall tro allt man läser. Parker rekommenderar 2006-2016, men han har ganska tidiga datum ofta, och när man bara har en flaska brukar jag åtminstone försöka få till lite mognadstoner om det går. 2009-2010 eller strax därefter är nog perfekt, även om man räknar med den något snabbare utvecklingstakten av att lagras i bra garderob jämfört med i en fängelsehåla i något gammalt vindpinat engelskt slott. Fast den är säkert inte otäck att dricka nu heller. Hur som helst är det nog ingen fara på taket att den blir för gammal snart, årgången är ju lysande.
Skicka en kommentar