Denna småsega söndagskväll blir det blandad italiensk hämtmat varvat med turer till tvättstugan och ett halvt öga på tv:ns underhållning från norra London. Till detta Pio Cesares lyxbarbera som vi har sneglat på ett bra tag nu. Det första man slås av är -återigen- hur mycket husstilen slår igenom i alla viner vi någonsin har provat från den här producenten. Fast den här gången känns stilen ovanligt välskräddad och lyxig. Som väntat möts man av en stor öppen doft av körsbär, hallon, marsipan, mörk choklad, likörpraliner och vanilj. Lite örtiga toner kröp fram efter hand. I munnen är vinet tätt och fräscht med rejäl syra. Ekbehandlingen känns redan nu ganska välintegrerad, mycket mera än hos tex La Spinettas Ca'di Pian från samma årgång, även om man kan gissa att den lilla strävheten i eftersmaken kommer från eken. Här finns bra tryck och längd. Urgott! Härligt! Det känns inte som att finns någon större anledning att vänta med det här vinet, speciellt inte med tanke på hur gott det är nu. Snarare tror jag på att dricka upp det innan frukten viker och eftersmakens ektanniner får överhanden.
PS. Dag 2 har vinet tappat mycket av sin charm: frukten har försvunnit till en viss del och den som finns kvar känns betydligt trubbigare och inte lika spänstig på något sätt. Ekpräglingen känns mera framträdande; vaniljen och chokladtonerna är tydligare. Eftersmaken är betydligt mera chokladbitter.
5 kommentarer:
En utförsbacke dag två ser väl ut att stödja dig i din tro på att det här inte är något lagringsobjekt utan en flaska som ska drickas upp. 2005 var snygg på Gambero Rosso-tivolit och det skulle inte falla mig in att lagra den i förhoppningen att något skulle hända (även om man inte behöver känna panik för att den ska förfaras). Ofta är det ju fruktfräschören som är barberans främsta tillgång; Bricco dell'Uccellone känns som det tydligaste undantaget, men även den är ju god i ungdomen.
Känns helt logiskt när vi tänker på La Spinettas 2001 Barbera d'Asti Superiore (supergod vid rätt tidpunkt) och Prunottos 2001 Barbera Costamiole där ekfaten tagit loven av frukten när det var dags för oss att smaka...
Att lagra "på riktigt" har kanske aldrig känts aktuellt - jag har svårt att tänka mig Barbera med tertiära aromer även om jag gärna blir överbevisad av Braida - men jag funderade på om man inte skulle ge vinet några år i flaska för att eken skulle integreras. Utifrån det här smakprovet tror jag även det är lite rysk roulette, åtminstone smakprovet idag tyder på att det nog blir en ojämn kamp mellan frukt och ek med fördel eken. När det är så här gott så varför vänta överhuvudtaget egentligen, annat än att man som vanligt vill dra ut på njutningen lite och inte korka upp alla flaskor samma vecka. På många sätt tycker jag det är väldigt skönt med viner där man inte behöver ha dåligt samvete om man korkar upp före 2012. Vin är ju faktiskt till för att drickas...
La Spinettas 2001 Barbera d'Asti Superiore... Ja för sisådär tre år sen så var ju det ett otroligt vin som hjälpte till att trigga igång mitt vinintresse. Naturligtvis serverades det av Finare & Vinare i egna höga personer. Tack!
Hej Holger! Bara du kommer till Stockholm, ska vi servera så att vinintresset får nytt raketbränsle;-)
Ursäkta trådkapningen - men vin smakar ju allra bäst i gott sällskap.... och det är gott om barberavänner bland dessa kommentarer.
Skicka en kommentar