Nej, nu kan vi inte vänta längre. Det har trillat in lovord från alla håll och kanter för denna nya årgång av Castello di Fonterutoli så fram med korkskruven. Ur flaskan kommer ett blårött vin med aningens knuten doft av sura körsbär/moreller, violer, pepparkaksdeg, mineraler, en gnutta nagellack och nästan löjliga doser av mörk bitter choklad och kaffebönor. Smaken är även den främst präglad av ung mörk blåviolett frukt med rikliga doser rostad ek, som via en bra syrastadgad koncentration hänger med ända ut i den långa avslutningen där all kakaobitterhet får sällskap av en hel del strävhet. Tyvärr tycker jag eken maskerar snarare än bidrar till en början. Den här kombinationen känns det som att jag bara har hittat i italienska viner: syra och massor av småsur mörk frukt som på något sätt går hand i hand med de rostade ekfaten; den finns säkert på andra håll men det hela känns väldigt italienskt. Jag faller inte alltid pladask, och faktum är att det tar åtminstone fyra timmar i dekantern innan det här vinet övergår från trevligt men kanske lite too much till riktigt bra. Då känns det som att vinet öppnar upp sig ytterligare, det blir mera avrundat och det tillkommer lite trevliga aromer av tallbarr och hallon. Chokladen och kaffebönorna drar sig tacksamt tillbaka något och låter frukten ta mer plats. Då är vinet ruskigt gott, och ger nästan en lika stor upplevelse som 2001 Felsina Rancia Riserva. Skall man dricka vinet från helflaska i nuläget rekommenderar jag en rejäl luftning.
1 kommentar:
Ja, fatrostningen dominerar, men visst är den snygg! Halvflaskan är ju klart att föredra om man vill ha full utdelning nu - och kalibrering av hela smakapparaten med hjälp av parmesan, grana eller pecorino för att tillfullo uppskatta den "sura" smaken. Vi väntade inte fyra timmar, men det ska vi absolut göra nästa gång.
Skicka en kommentar