fredag 15 juni 2007

2003 vs 2004 Pio Cesare Langhe Nebbiolo

Välkomna till sommarens stora titelmatch i mellanviktsklassen. I ena ringhörnan har vi 2003:an som har en rent fenomenal statistik med en rad klockrena segrar på knock out under första halvåret efter lanseringen april 2006. Sedan trodde många av oss att mästaren var slut, formkurvan pekade nedåt, han blev slapp och lös i hullet med flyende snipig frukt och otrevliga bitoner av kartong. Ryktena har dock gjort gällande att hård träning har resulterat i en ny tappning som skall finnas på hyllorna sedan några månader och att formen är tillbaka. I den andra ringhörnan finns utmanaren som dök upp på Regeringsgatan nu i veckan. Vi är många som hoppas på stordåd av denna oprövade yngling, där ryktena om en fin Piemonteårgång bidrar till hypen. Hur matchen än slutar är det bara att gratulera den verklige vinnaren Don Pio Boffa som har båda dessa fighters i sitt stall. Båda flaskorna är precis nyinköpta. Let's get ready to rumble!

Rond 1. Gong! Färgen är i det närmaste identisk, tegelröd med lite brun nyans. Trots jämförelser i bra ljus med vit bakgrund är det svårt att se någon uppenbar skillnad. Oavgjort.

Rond 2. Gong! 2003:ans doft är stor och vidöppen med klassiska Cesare-aromer: plommon, körsbär, mandelmassa, vanilj, rostade ekfat, en anings rosor och lite viol. 2004 är förvillande lik även om doften initialt är lite mera sluten och mindre och drar åt det svalare hållet med associationer åt svarta vinbär. Efter att flaskorna varit öppna ett par timmar är skillnaden minimal. En anings fördel på poäng för 2003:an för dess omedelbara tillgänglighet.

Rond 3. Gong! I munnen är 2003:an medelfyllig med riktigt mogen frukt, obetydliga tanniner och en god ganska lång, varm, lite kryddig eftersmak. 2004:an har högre syra, känns lite svalare och initialt mer knuten med lite mer strävhet och tanniner, en gnuttans vattnigt mellanparti men även den med en god, läcker eftersmak som klingar kvar en stund. Både vinerna är väldigt goda; 2004:an är den som växer mest under kvällen, medan 2003:an egentligen är som bäst redan kort tid efter att man korkat upp - men det skall tilläggas att efter några timmars luftning är de båda flaskorna förvillande lika.

Och segraren är... the Italian Stallion...Pio Cesare Langhe Nebbiolo...årgång 200....Men vad nu? Upplopp på läktarplats, åskådarna bråkar sinsemellan vilken årgång som är segrare, domaren bryter matchen på övertid. Det är bara att gratulera svenska vinälskare till en ny härlig årgång av detta fynd. Årgångsbytet tolkar jag som att Systembolaget tänker behålla det i ordinarie sortimentet ett tag till, tack för det. Den gamla Burgundiska sanningen att det inte är årgången som är viktig utan producenten känns högaktuell när man provar dessa viner till mat under en hel kväll - det är husstilen som är typisk, och jag har fortfarande inte stött på ett vin från Pio Cesare som jag inte har älskat. Båda vinerna är riktigt bra till ett lågt pris, men det känns som att 2004:an har framtiden för sig på ett annat sätt än årgång 2003, och det skulle inte förvåna mig om den sisådär framåt vintern har utvecklats till något riktigt stort.

2 kommentarer:

Magnus sa...

Hehe, roligt inlägg. Skönt att veta att 2004:an är lika bra som 2003:an.

The Sweptaways sa...

Tack, puh... alla Piofans kan äntligen pusta ut. Så fort den bekanta etikettstilen siktats redan på avstånd kan man lugnt blunda, läsa medhavd tidning eller prata med sitt sällskap, medan man plockar ner vinet i korgen. Lagom till semesterstarten idag är det bara att lägga grubblerierna på hyllan och korka upp!

mvh,
Finare & Vinare