Kan den inte bli lite, lite bättre?
Som medicinare är det min plikt att slå larm när nya epidemier sprider sig. Det börjar bli hög tid för i takt med svenskarnas ökande vinintresse hotas folkhälsan av en ny sjukdom: Young Cellar Syndrome. Själv är jag svårt drabbad, och vill med detta hjälpa andra att få rätt diagnos och hjälp.
Sjukdomen uppstår vanligtvis några år efter att vinintresset satt fart på allvar. Den initiala perioden när man korkar upp det mesta man kommer över för att lära känna sina egna smakpreferenser har passerat. Man börjar veta vad man gillar och vågar därför slå till på dyrare flaskor med följd att vinsamlingens genomsnittspris har stigit rejält. Inte sällan börjar man få ont om lagringsutrymme. De flesta flaskor har passerat perioden av tillgänglig ungdom med babyfet primär frukt och befinner sig nu i limbo halvvägs till mognad. Allt som oftast hittar man uppgifter på cellartracker om att ens viner verkar befinna sig i en sluten fas. Extra hög risk att drabbas löper de med en premorbid personlighet med inslag av katalogiseringsnoja och samlarmani eller genetisk bräcklighet i form av förekomst av Y-kromosom. En annan riskfaktor är för få flaskor av varje sort. Symptomen utgörs av svår korkskruvsångest och känslan av att inte ha något vin att dricka trots ett par hundra flaskor i samlingen. Man dricker mest billigare viner som är lätta att ersätta. Återkommande tvångstankar baserade på antagandet att vinet nog kan bli lite, lite bättre med fortsatt lagring är vanliga.
Behandlingen kan utgöras av flera saker. Man har sett goda resultat med kognitiv beteendeterapi där den sjuke förmås att inse att det trots allt bara handlar om jäst druvjuice avsedd för konsumtion, och att riktigt bra viner är goda under hela deras livslängd. Insikten om att det hela tiden kommer nya fantastiska viner och årgångar kan också hjälpa. Begränsat lagringsutrymme kan ge viss påtvingad lindring, den så kallade "en in en ut-metoden". En annan strategi är att ta hjälp av patientens egna sociala nätverk där tex en frisk partner kan bistå med korkskruvshjälp och krav på att vilja dricka "något gott". För mer drastisk terapi kan några vinokunniga goda vänner eller släktingar få fritt tillträde till källaren för att välja en flaska till kvällens middag. I USA har man provat gruppterapi över internet med goda resultat. Annars är långtidsprognosen god, sjukdomen brukar självläka när vinintresset varit etablerat ytterligare ett par år och man äntligen har ett lager mogna viner att välja bland. Den globala trenden att göra viner allt tillgängligare unga bedöms på sikt minska sjukdomsprevalensen.
För stöd och hjälp kan man kontakta patientförening för Young Cellar Syndrome som har möte på Regeringsgatan kl 10 den första vardagen i varje månad. Det brukar då också närvara några botade patienter som kan ge kloka råd.
14 kommentarer:
Undra om det inte kan vara så att en frontal lobotomi med mormors strumpsticka kan vara den enda vettiga lösningen på problemet?
Usch, jag käner igen mig så ruskigt väl!
Lysande iakttagelse.
Rakt i planeten, mycket insiktsfullt.
Att det skulle hjälpa med nya årgångar är helt fel. Tvärtom. Man vill samla fler årgångar till sina kommande vertikaler som man tror sig kommer om x antal år. (Intalar man sig i alla fall)
Utrymmesbrist löser man genom att slänga gamla skor och kläder, (särskilt sin partners)avkräva sin partner sitt rättmätiga garderobsutrymme med löftet om att hon/han visst ska få vara med om att öppna innehållet.
Nöden har liksom ingen lag här...
Till slut intalar man sig att det är dags att skaffa hus med rejäl källare. Strunta i hur huset i övrigt ser ut. Bara det finns en källare.
Den här diskussionen är tämligen vanligt förekommande på middagar med likasinnade.
Hehe, Word! Klockrent.
Oroväckande rapportering! Vi tillråder terapeutisk behandling genom direkt konfrontation med föremålet för ångesten. En bra korkskruv kan vara till hjälp...
mvh,
Finare & Vinare
Haha, härligt inlägg som man känner igen sig i! Men som du själv skriver i slutet så är det ju självlösande... om x antal år så är man ju ikapp och har tillräcklig mängd av mogna viner.
Tills dess så gäller det bara att bygga ut lagringsutrymmet i samma takt som flaskorna ökar...
Frankofilen!
En sån vacker spegel du håller upp för oss! Jag skrattar just nu så att jag gråter.
Som jag ser det har du här ouvertyren till vinets "Fever Pitch".
Och, trots att jag misstänker att du inte är Arsenal-fan (inte jag heller), är det självklart avsett som en komplimang.
Vino Tinto,
jag har alltid trott mig vara rätt så ointresserad av vertikaler, men inser efter ditt påpekande att det är fel. Vår enda flaska 2003 Finca Sandoval kommer garanterat att överleva längre än huvuddelen av nollfyrorna och nollfemmorna trots att den borde drickas först. Fast för mig handlar det mer om samlarmani än framtida provningar.
Källarargumentet har min sambo använt till fulländning i vår husdiskussion. Jag älskar innerstaden, men vad tusan skall man sätta emot? Tanken på en stor sval källare att inreda fritt efter önskemål *dregel*. Helt plötsligt står man där på visning och frågar efter trappan ned i källaren medan alla andra inspekterar kök och badrum. Stampat jordgolv i hallen men 12 grader och hög luftfuktighet på källarplanet - köp!
Henrik,
Fever Pitch älskade jag. Annars försöker jag lära min dotter att de blå vi gillar på TV:n och här hemma heter Man City. Oftast hejar hon på han i svart. Annars en skräckblandad tid för oss cityfans just nu. Man förväntar sig att det när som helst skall gå åt helvete och Svennis och alla thailändska miljoner försvinner i ett moln. Det känns ovant att vinna helt enkelt, liksom all glassig mediabevakning (where were you when we were shite?). Har man varit med om spel i div 2, uppflyttning till div 1 trots 0-2 i 80:e minuten i play off-match mot Gillingham (tack för det, Paul Dickov) och sedan jojo mellan PL och The Championship förväntar man sig inte ett snabbt passningsspel och brassefrisparkar. Ok, sorry för utvikningen.
Bin there too! Men vänta bara, sen har Ni nästa stadium, när Ni haft vinerna 10 år+.
Ja, men den kan jag inte ta, då har jag inga kvar. Man blir kär i sina flaskor. Detta gäller mest enstaka flaskor. La Mission ´75, Ch Margaux ´81 Ch Montelena ´85 Dominus ´87 Petrus 88, Sassicaia '90 osv osv.
Jag tror det var Michael Broadbent som sa. Drick inte vin som Du inte har råd att köpa en låda av. Klokt, men vad tråkigt.
Gläds med era viner, bekymren finns där alltid.
[Applåder och rop på extranummer]
En knuff åt rätt håll kan man få genom att föreställa sig ett worst case scenario: Avtagande intresse. Då sitter man där med allt mer ointressanta flaskor som kostat fem- eller sexsiffriga belopp som borde gått till något annat. Störst njutning får man förstås genom att kombinera maximalt intresse med drickandet. Skulle sedan intresset visa sig bestå - eller, kanske troligare, till och med tillta - ja, då har man fortfarande haft roligt i sitt YCS-bekämpande.
Det går i alla fall åt rätt håll. Jag blir allt bättre på att öppna bra flaskor, trots att det inte är 50-årsdag/VM-guld/tillskott i familjen. Sinnena i centrum, helt enkelt.
Vilka hus tittade ni på sa du?
Ruso, jag är redan gift med de flesta av mina flaskor, men inser att polygamin kan bli än värre med tiden. Anar också att det kan gå så långt i vissa fall att vissa flaskor tillåts bli för gamla vilket förstås drar ned lusten att öppna dem ännu mera; de blir helt enkelt troféer/mumier och vinkällaren blir ett mausoleum. Sorgligt. Men när flaskan är öppnad är ju vinet oåterkalleligen borta. Artberg liknade det vid att bränna en Rembrandt, men man kan lika gärna säga att en flaska som inte avnjuts med familj och vänner också är en förlorad flaska. För egen del måste jag jobba på det här, jag älskar att då och då flytta om bland flaskorna, kolla etiketter men vin är ju till för att drickas! Våga korka upp!
Anders,
jag har också tänkt tanken i takt med att intresset och pengainsatsen har ökat: vad händer om man tröttnar? En liten avsvalkning vore kanske tom eftersträvansvärt, och jag har kanske svårt att se mig spendera så många av livets vakna och sovande timmar läsandes, pratandes, skrivandes och drömmandes om vin om tio år. Det lär man ju får se. I vilket fall som helst har jag svårt att se att även smaklökarna tröttnar. Det finns liksom ingen återvändo till 65 kronors viner, så även om man hittar en ny hobby så tror jag man kommer att uppskatta flaskorna när man dricker dem.
Frankofilen,
ursäkta trådkapningen, men eftersom Chelsea varit mitt lag sedan 1970-talet förstår jag vad du går igenom med Man City. För min del fanns det också något skamfullt när Abramovitj och hans miljarder dök upp - ungefär som att knäcka en Barolo allt för ung... Chelsea var plötsligt ett köpelag, Chelsea var plötsligt bra på riktigt, inte bara ett lag som kunde vinna en cup lika ofta som man åkte ur högsta divisionen.
Men, tyvärr, precis som med att knäcka en barolo för ung värderar man (jag) snart njutningen högre än principen.
Det är nog inte alldeles omöjligt att det blir likadant med Man City när du kommit över den initiala chocken.
Sjukligt bra diagnos på en åkomma som i alla fall jag lider av - skönt att veta att det finns fler - särskilt kommentarer kring samlarmanins fasor och det eviga omflyttandet och vridandet känns igen.
Och visst, den gamla matkällaren i norrläge avgjorde vid husköpet.
Japp, här har vi en till som kommer ut ur garderoben (vinkällaren) och erkänner – ja, jag lider också av YCS. Jag visade bloggen och alla kommentarer för min kära hustru, hon skrattade så att hon fick hicka. Hon påstår dessutom att hon sett problemet sedan länge men att jag vägrat erkänna det, suck!
Tyvärr är jag rädd för att det är kroniskt, och sannolikt kommer det också att bli värre med tiden.. Jag försöker att använda Cellar Trackers ”bell curve” för att tvinga mig att dricka vinerna allt eftersom dom mognar. Problemet är bara att väldigt många ”peakar” ungefär samtidigt, om 2-3 år måste det drickas stora mängder vin. Mina vänner påstår att det inte är något problem, ”det är det vänner är till för – att hjälpa sina kompisar i nöd!”
Bästa sättet att undvika kummulproblemet är troligen att sluta köpa under några år för att sedan gå på det igen, men det vore för trist och min moral är allt för dålig för det receptet.
Kanske kan man tänka på Nils Stormby, han orkade inte heller dricka upp sin källare..
Nu är ju innehållet i min källare så långt från Nils som man kan komma, så det kanske inte heller funkar. Glöm inte att det viktigaste är - att kämpa väl!
Skicka en kommentar