Kvällens andra vin blir en sydrhônare. Man kan argumentera för att det är Domaine Santa Duc och Château de Saint-Cosme som gör upp om titeln som bäste producent i Gigondas. Det finns förstås flera andra bra domäner, men ser man till det absoluta toppskiktet av viner med stora ambitioner är det dessa två som brukar nämnas. Vad Saint-Cosme förmådde 2004 såg vi för några månader sedan, ikväll är det dags för Santa Duc att anta utmaningen.
Vinet är dekanterat dryga fyra timmar. Färgen är djupt blåröd med fin färg ända ut i kanterna och en riktig tät blåsvart kärna. Doften är tät och trots luftningen aningen knuten och domineras av kopiösa mängder grillat kött på en bakgrund av mörk frukt med likörmarinerade körsbär, plommon och blåbär uppblandat med en fin liten jordton, lakrits och en lite blyg anstrykning av garrigue som stegras under kvällen med mera luft. Fatbehandlingen är riktigt snygg med pralintonad ek och mandelmassa och känns redan skapligt integrerad. I munnen är vinet riktigt tätt och lite oförlöst med maffig koncentration och en lysande balans med sval munkänsla utan tillstymmelse till eldighet. Eftersmaken är vansinnigt lång men framför allt kärv med riktigt uttorkande finmaskiga sammetsträva tanniner. Mörkt och maffigt, fast ruggigt bra där den synnerligen välskräddade kostymen helt döljer den lite klumpiga och burdusa baktunghet som standardcuvéen i samma årgång drogs med. Har man den minsta masochistiska läggning njuter man i fulla drag redan nu, även om vinet självklart är väl ungt och lagringspotentialen enastående. För mig är det ingen tvekan om vilket vin som är bäst i denna årgång av de två, suveränt gott!
PS. Vad tyckte Finare Vinare?
4 kommentarer:
Mycket intressant! Jag har köpt in en del Santa Duc (från Bichel.dk) - och min bedömning var att just detta vinet skulle glömmas bort länge länge.. Så de spikades in i en låda och hamnade längst in i mörkret (tillsammans med Montus och Bouscasse VV)
Generellt vet jag inte vad jag skall tro om Santa Duc - provade en Les Quatre Terres för ett tag sen och den var som att lyssna på stereo på full volym utan diskant. Dovt, murrigt, tanninrikt - extremt hårdextraherat. Detta vin borde ju vara snäppet värre!
Tror också att pretigevinet i årgång 2003 har det inofficiella världsrekordet i alkoholhalt för ett bordsvin. Minns inte exakt, men det var en bra bit över 16% alkohol (16.7??). Dit har australiensarna en bit kvar ;-)
Håller helt med dig: både deras Gigondas Tradition och Les Quatre Terres är rejält mörkmullriga och ger lätt huvudvärk och har inte varit mina favoriter även om de inte är dåliga. Men det har var till min förvåning annorlunda! Visst är det mörkt och tätt men känns mycket mer balanserat än de enklare vinerna, svalare och dessutom elegantare. Och det är väl det det handlar om, oavsett vilken alkoholhalt som står på etiketten (15% - men den sanna halten skall visst vara 15,6%).
Men du kan lugnt låta lådan vara igenspikad - det här vinet går ingenstans på ett tag och är rejält strävt i nuläget.
Har du förresten provat deras 2005 Tradition? Den måste man såklart kolla upp.
Nej, det har aldrig blivit av. Det är så många viner som slåss om ens pengar :-)
Skicka en kommentar