2001 Domaine de Chevalier

Domaine de Chevalier, med anor från sjuttonhundratalet, anses av de flesta vara bäst på vita viner. Den röda produktionen har väl inte varit helt under isen, men fick under nittiotalet en del småljumma omdömen med anmärkningar på bland annat ganska rundnätt ekbehandling. Men precis som på så många andra slott verkar man nu gå från klarhet till klarhet. En av männen bakom detta är konsulten Stéphane Derenoncourt som har ett finger med i spelet sedan några år. Vi provar för första gången.

Redan vid karafferingen verkar det lovande; färgen har skiftat från primär blåröd till mera rödbrun och första sniffen ger intryck av klar tillgänglighet. Och vilken sniff sedan! Doften är underbar med mjukt avrundade sammansatta toner av mörk frukt: svarta vinbär, körsbär och lite plommon uppblandade med parfymerad blommighet, mineraler, jord, järn och exotisk tobak/cigarr. Efter hand gör sig djurriket påmint med lite grillat kött och en antydan av grispiss snarare än svettigt fullblod. Faten är snyggt integrerade i helheten med bidrag av kaffe, kakao och vanilj. Suverän bordeauxparfym! Smaken klarar inte riktigt att leva upp till alla löften i doften, men är snyggt medelfylligt balanserad med ganska mjuk munkänsla och fint integrerad ek. Något gles eftersmak, men fyller ut sig något efter hand i karaffen, bra längd. Mycket matvänlig. Jättefin att dricka nu, en väldigt god Bordeaux.

Vinordic 2008

Puh, vilken dag. Mitt kungarike för en kall öl! Jag känner mig alldeles mör efter alla intryck. Det var skönt att slå följe med Finare Vinare och deras trevliga vänner A och M och få lite draghjälp när vi navigerade bland det stora utbudet. Finare Vinare kommer säkert att komplettera när de får tid att skriva, liksom Nettare-Anders som vi strålade samman med på slutet. Sammantaget var det en riktigt trevlig dag, men jäklar vilket tufft jobb att prova så många viner. När jag läser igenom mina anteckningar hittar jag noteringar på ungefär 80 viner, men då lät jag bli att skriva hos åtminstone två importörer. Hur man kan prova ett nyhetssläpp på 150 viner och fortfarande ha smaksinne kvar att göra några som helst bedömningar av de sista vinerna övergår mitt förstånd. På slutet stod T och jag bland en strid ström av unga, modernt fruktdrivna, ekade spanjorer och bara skrattade när vi jämförde vad vi skrivit. Det var mörk frukt, nya fat och örter till höger och vänster utan nyanser, man kunde lika gärna ha en stämpel. Sedan är det som vanligt en helt annan grej att skaffa sig ett säkert intryck av ett vin efter att ha gurglat några centiliter jämfört med att ha en hel flaska till mat under flera timmar. Flera viner skulle man gärna återkommit till, kanske med annat intryck. Men att vinprovning inte är någon vetenskap visste man ju redan. Jag orkar inte lägga upp alla noteringar - och det är garanterat ingen som står ut med att läsa dem, men här kommer iallafall ett urval, vad de nu är värda.

Och för er som klokt nog ryggar tillbaka även inför denna flod av korta anteckningar kommer här dagens topplista utan inbördes ordning:
2005 Domaine Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues
2003 La Spinetta Barbaresco Vigneto Starderi
2002 Trimbach Riesling Cuvée Frédéric Émile
2005 Domaine Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru Clavoillon
2005 Domaine Tollot-Beaut Corton Grand Cru

Vi började med fräscha gommar vid öppnandet kl 10. Första anhalt blev Johan Lidby Vinhandel där vi fastnade i två timmar med den trevliga Anna Röjerman som bara fortsatte att hälla.
Vi började med att prova igenom nollsexorna från Brocard. 2006 Kimmeridgien har vi druckit många tidigare årgångar av. Nollsexan kändes ovanligt bra med citrustoner, fin fräschör och bra mineralitet. Jättefin för priset och bättre än 2006 Petit Chablis som visserligen bjöd på mer citrus och kanske även friskhet men som ändå kändes tunnare och blygare. Stryk fick även 2006 Julien Brocard Domaine de la Boissoneuse Chablis som är biodynamisk. Blommigare än de två föregående, och längre än Petit Chablis men inte lika charmig som Kimmeridgien. 2006 Domaine Ste Claire VV var däremot ett klart snäpp upp med största doften hittills av gröna äpplen och citrusfräschör. Fina mineraler och en tilltalande grapebitterhet i slutet. Bra! Sedan följde ett knippe 1er Cru. Först ut var 2006 1er Cru Montmains med massor av ostronskal, lite smultron, citrus. Lysande skaldjursvin! 2006 1er cru Fourchaume bjöd inte på någon större skillnad, men var kanske än lite friskare men också betydligt mera knuten. Bäst var dock 2006 1er Cru Montée de Tonerre med sin långa och vansinnigt salivframkallande mineraldrivna eftersmak. Och det var väl ungefär så bra det blev hos Brocard för mig - 2006 Grand Cru Vaudésir var svårartat knuten och fick se sig slagen. Som ett mellanspel bjöds 2006 Domaine Ste Claire Rosé gjord på pinot noir. Laxrosa färg, lite rök, en bränd känsla och lite allmänt oren funk som fick S att associera till myrr. Nja, inte min typ av rosé.

När vi ändå var inne på vita bjöds även 2006 Olivier Leflaive Bourgogne Blanc Les Sétilles som fick mig att känna mig som en riktig ektomte. Man blev klart charmad av rondören efter tanktalibanen Brocards kartiga syraattacker. Det blev en diskussion kring eventuell päronton som inte gick hem hos alla, liksom om inte syrorna var lite för låga. Ganska gott tyckte jag, men visst var nollfemman bättre.

2006 Roger Champault Sancerre Les Pierris från flera vingårdslägen var en ren studie i flädersaft som bara blev för mycket för min smak. För snällt! För riktigt druvtypisk Sauvignon Blanc var två sydafrikaner betydligt bättre, både 2007 Firefinch SB och 2007 Springfield Estate "Life From Stone" SB bjöd på större doft av både svartvinbärsblad, tomatplanta, krusbär, fläder och nässlor, den sistnämnda lite mer återhållet elegant och med längre eftersmak. Loiredalen får passa sig. 2005 Calera Central Coast Chardonnay var rund, lite krämig och med en gnutta smör i doften som sedan slog igenom för fullt i en popcornfylld eftersmak. Inte riktigt min grej.

Över till röda och Santa Ducs uppställning. 2006 CdR Les Quatre Terres var riktigt snygg i all enkelhet med mörk frukt, körsbär, örter, lakrits och gräddkola. 2005 Gigondas Cuvée Tradition var förstås ett steg upp i intensitet med även lite gummi, choklad och vitpepprig kryddighet. Avslutet var verkligen mouth-puckering strävt. Behöver tid men trevlig och balanserad. Ganska lik nollfyran men kanske inte lika mörk och mullrig? Bäst var ändå 2005 Hautes Garrigues som förhoppningsvis släpps till hösten. Precis som hos den fenomenala nolllfyran fanns en massa grillat kött utöver den mörka frukten och örtigheten. Fin balans men var inte nollfyran ett snäpp vassare? Vi får se när vi provar på hemmaplan.

Vi provade även igenom Marchesi Mazzeis sortiment där marremmavinerna inte bjöd på några överraskningar. Välgjorda men inte så spännande. Den nya cuvéen 2005 Ser Lapo Riserva uppvisade i min mun ingen jättestor skillnad mot 2006 Fonterutoli förutom lite tydligare fatprägel. Likvärdiga i kvalitet, den förmodat sämre årgången till trots. Kul var att 2004 Castello di Fonterutoli hade integrerat eken en hel del sedan vi smakade sist. Den blir det absolut till att dricka igen under året.

Vi fick även mängd röda australiensare och sydafrikaner. Bäst var kanske 2005 Jasper Hill Georgia's Paddock Shiraz med sin runda doft av björnbär och lakrits. Pepprig. Schysst längd och syra, ingen eldighet. Bra, men inget jag själv köper om jag får 399 kr över.

Vi gick vidare till Enjoy (fd Enosvezia). Det är intressant det här med provningar, först ut i glasen var den för alla i gruppen bekante 2004 Le Tense Sasella. Och jo, lite röda vinbär kände man igen men annars stod det still i huvudet. Blint hade jag aldrig hamnat rätt. Kändes rätt anonym idag, men den har väl aldrig känts som en provningsvinnare. Då måste man nog skrika högre vilket 2004 5 Stelle Sfursat lyckades fint med. Lysande läcker doft med lite likör- och romrussintoner, torkad frukt samt god ek. Bra koncentration. Ett litet utropstecken som måste övervägas i majsläppet.

Sedan lyckades vi få fram några noshörningar på bordet. 2003 La Spinetta Barbaresco Vigneto Starderi hade en komplex doft av körsbär, blommighet med liljekonvaljestjälkar, tobak, bittermandel och rejäl ekrondör. Jag fick också en klockren association till gummimattor. Rejäl tanninstruktur. Klart bättre och stunsigare frukt än 2003 Barbaresco Vigneto Gallina som hade en betydligt mera avancerad färg och var allmänt tråkigare med ganska vassa värmemärkta tanniner. Det mmm:ades en hel del från en vinjournalist bredvid att bättre än så här blir det inte. Visst är det gott - Giorgio Rivetti vet vad han pysslar med även om man kan ha åsikter om stilen, och Starderi var ändå en av mässans höjdpunkter för mig och rolig att få smaka, men över 700 spänn? Nja, inte för den här årgången åtminstone. Galloni är absolut inte helt fel ute med sina 90 resp 88 poäng.

Vi gick vidare till Ward Wines där vi fastnade en lång och mycket trevlig stund tillsammans med Claes Ljung med kollegor. Nu vankades det nämligen Trimbachprovning och vi såg redan på långt håll den heliga graalen: den i Sverige ännu ej släppta 2002 Riesling Cuvée Frédéric Émile. Snacka om att förväntningarna åkte upp. Som försmak bjöds deras 2005 Riesling som precis som vanligt var bra, frisk och stram med mineraler. Kanske lite mer generös än vad nollfyran var som ung? Men 2002 Cuvée FE... mmmm. Alldeles lysande snygg doft med honung, mineralitet, jordgubbe tyckte någon, lite melon och petroleum. Härlig munkänsla med rieslingsötfrukt med lite ungdomligt nässelinslag och en galet god klingande ren och knastertorr eftersmak. Så bra! 1800 flaskor dyker upp i december, bara att lägga under pengar. Vi smakade också 2004 Pinot Gris som var välgjord, fet och lite vaxig med mineralitet, sparris och en liten jordton, och som i sin tur förstås fick smisk av en större, djupare och bredare 2001 Pinot Gris Réserve Personelle med lite honung, Emsertabletter, kiwi och en utmärkt längd. Gott! Vi avslutade Trimbachtemat med deras 2005 Gewurztraminer som var klart trevlig och icke-tvålig med blommig, aromatisk doft med tropisk fruktighet och litchie. Lite låg syra men bra. Innan vi lämnade de vita vinerna trollades det fram en flaska 2005 Domaine Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru Clavoillon. Wow, vilket vin. Fantastiskt bra vit Bourgogne precis som man vill ha den med en elegant men djup doft av nötter, mineraler, lätt smörighet, äpplighet. Riktigt lång mineraldriven eftersmak och en tung utmanare till Frédéric Émile om mässans bästa vita för min del.

Rött stod sedan på programmet och först ut var 2005 Château Mont-Redon CdR med en rödfruktig bärig doft med smörkola och röda vinbär. Liten bitterhet i eftersmaken men mjuk och snäll. Fin i sin enkelhet för 98 kr. För bara några tior till får man emellertid 2005 Ch Mont-Redon Lirac som är ett rejält kliv upp. Lite annorlunda, mer ambitiös stil med solvarma stenar, kött och nickelliknande frukt av vinbär och körsbär utöver en liten bränd nyans. Ganska duktigt sträv som de strukturerade nollfemmorna brukar vara, men bra. Klarade sig riktigt fint i konkurrens med 2004 Ch Mont-Redon Châteauneuf-du-Pape som bjöd på samma skinande rödblå färg. Jordgubb, hallon och gräddkola i den rödfruktiga stilen som nu kändes igen. Visst är det här ett bättre vin, men inte så mycket bättre som priset kan antyda.

Vi gick vidare med fler rhônedruvor. 2006 Graillot Crozes-Hermitage fanns bara på hyllan men inte för provning, men dyker upp till hösten sannolikt. Istället hälldes hans nya projekt i Marocko: 2005 Thalvin/Graillot Tandem Syrah du Maroc. 100% Syrah från 35-40 år gamla stockar i svala vingårdar vättandes mot havet. Runt, lite varmt och kryddigt med hyfsad dryvtypicitet men lite ofokuserat. Kort, fadd och ganska tråkig lite funkig smak. Det blir pass för mig när den kommer i majsläppet, men det finns säkert tillräckligt många som lockas av exotismen. Vi provade även några viner från Delas. 2005 Crozes Hermitage Les Launes är trevlig, och den har väl varenda vinintresserad människa i Sverige druckit. Den billiga 2006 Côtes du Ventoux (74 kr) överraskade positivt. 80% Grenache och 20% Syrah. Mjukt körsbärsfruktigt med viss längd. Otroligt fin för priset och ett bra budgetval för bufféer och liknande. Deras 2006 CdR Saint-Esprit var betydligt tråkigare med mindre doft, lite vass och eldig. Ung och kärnig frukt. Den röda höjdpunkten var dock 2005 Tollot-Beaut Corton Grand Cru som kommer i majsläppet. Helt öppen varm ung köttig pinotfrukt. Jordgubbar, kryddor och mineraler. Goda, mogna tanniner, snyggt finmaskiga, magnifik längd. Superbra med en strålande potential. Hur följer man upp ett sådant vin? Claes tyckte att vi åtminstone borde försöka med 2001 Cesari Bosan Amarone. Och det var faktiskt en trevlig Amarone med russin, körsbär och chokladpraliner. Ett riktigt muskelpaket på 15,5% men fin balans och snyggt integrerade fat. Gillar man Amarone och har en femhundring över är det här värt att hålla utkik efter.

Som avslutning innan vi tackade för oss blev det några champagner. NV Pol Roger Pure utan dosage var ren och frisk med massor av ostronskalig mineralitet och citrus. Knastertorr. Gott till kanske just ostron. NV Pol Roger Brut var bredare med äpple, jästig doft. Längre smak, lite nötig. En gnutta socker är nog inte så dumt ändå, dosagen gör vinet bättre i det här fallet tyckte vi. 1999 Pol Roger Brut var ännu bättre: nötig, äpplig, citrusfrisk med ett uns sherryton. Jättegod, liksom den stramare, slankare och krispigare 1999 Pol Roger BdB som inte hade hunnit lika långt i sin mognad.

Glada i hågen fortsatte T och jag ensamma mot Vinovativas utställning där Jörgen Lindström bland mycket annat erbjöd det moderna Spanien med spännande smakprov från både Rioja, La Mancha och Mallorca (!). Och det är här någonstans mina smaklökar började tänka på refrängen. De var väl fullt tillfredsställda efter Trimbach, Leflaive och Tollot-Beau kan man tro. Trots mutor med rikliga mängder vatten, bröd och parmesan tackade de för sig i en svärm att primärfruktiga spanjorer, och det var svårt att ha så mycket åsikter om vinerna efter det; de flöt helt enkelt in i varandra. Några spridda intryck av de senare vinerna: 2006 Lucien Albrecht Pinot Blanc Réserve var fet, rund och aromatisk. Lätt vattnig attack men sedan fin intensitet. Litet utropstecken, smakar gärna igen. 2004 Domaine Courbis St Joseph Les Petits Prés var en ung syrah med inslag av charkuterier, mörka bär. Slankt medelfyllig, fin. Roligt att T associerade till Italien precis som med deras 2004 Cornas Champelrose. Jag tyckte den kanske kändes lite franskare, men det är ju snyggt att vara så konsekvent. 2005 Domaine de la Vieille Julienne CdR "lieu-dit Clavin" var rökig, jordig med lite instängd doft. Något unken tyckte jag och gjorde tummen ned men skulle gärna prova igen under andra omständigheter. Synd att inte någon av deras châteauneufer fanns framme (eller skönt tänker nog Jörgen som bjöd på tillräckligt många pärlor för svin). Xavier Vignon är en négociant och konsult som gör vin på köpta druvor från olika lägen. 2005 Xavier CdR (60% Grenache och 20/20 av Syrah och Mourvèdre) gjord på druvor som växt vid Dentelles de Montmirail var kryddig, sötfruktig och mörk med snygg balans. Stor struktur i ambitiös stil. Fin! 2005 Xavier Châteauneuf-du-Pape däremot saknade charm och gav ett ljummet intryck. Jordig och mörk, ganska bråkig men inte alltför eldig. Uttorkande i slutet. Roligare châteauneufer har man smakat, behöver kanske tid och fräschare smaklökar. 2005 Finca Sandoval var mörkfruktig med gräddkola, barr. God. Rejäl struktur och alldeles för ung, kändes mycket mera otillgänglig än nollfyran men kan kanske luftas till drickvänlighet. Mina flaskor sparar jag ett tag till. 2004 Qupé Rousanne Bien Nacido Hillside Estate var extra allt på amerikanskt vis med fet struktur, smöriga fat, allsköns blommighet och en uppsjö av mogna tropiska frukter. Häftig, även om jag personligen tyckte alkoholen slog igenom i eftersmaken. Kanske bättre till ost eller kött än fisk? Återigen ett vin man skulle vilja prova igen med fräschare smaklökar. Avslutningsvis norpade vi ett smakprov av 2005 Tenuta dell'Ornellaia Le Serre Nuove. Min sista notering lyder kortfattat "mörk frukt, fat, örter/tobak. Slapp. Typisk nollfemma?". Jag fick ingen feeling alls av doften, men de andra verkade överens om att den absolut inte var som nollfyran. Ett skvätt 2003 Ceretto Barolo Zonchera passerade nästan på vägen ut där jag mest noterade att man lyckats undvika värmepräglade torra tanniner - de var faktiskt ganska sammetslikt finmaskiga. I övrigt smakade det mest vin...
Och där var det dags att släpa sig till pendeltåget med blå tunga. Tack för en trevlig dag!

2004 Pio Cesare Barbera d'Alba Fides

Blårött vin. En hel godispåse i näsan med sötfruktighet och gräddkola, körsbär, hallonremmar, lakritsbåtar, mörk choklad och mandelmassa. Runt och snällt i munnen fast lite strävhet i eftersmaken. Våra gäster gillade det, men jag tyckte det blev lite för godistonat och snällt till maten. Kanske bäst på egen hand. Inte riktigt samma tryck som förra flaskan och kanske liten överhand för eken. Säkert inget att spara, svårt att se den bli bättre.

1996 Palmer & Co Champagne Millésime

Det blir kortfattade, sparsmakade noteringar ikväll. Man får se det som träning inför morgondagens Vinordic.
1996 Palmer & Co Champagne Millésime bjuder på en blekt gyllene färg. I doften gula äpplen, citrus, pajdeg, jord, marmelad (?) och lite svamp eller möjligen tryffel om man är väldigt snäll. Bubblorna är lite trötta, men trevlig uppfriskande syra och ett läskande knastertorrt slut. En riktigt trevlig gomrensare med mognad till i sammanhanget vrakpris.

2001 Fontanafredda Barolo Serralunga d'Alba

Visst känns det som att det mesta i livet flyter på lite enklare när våren kommit? En sådan klassisk fallgrop som vem som skall vara hemma med sjukt barn lyckades vi undvika utan diskussion (det var ju ändå min tur), och kvällens majskyckling från Bjärehalvön mer eller mindre lagar sig själv med citron, olivolja och örter. Till den har det blivit hög tid att åter igen smaka denna Barolo, som gjorde ett så fint intryck förra gången för ett år sedan. Med tanke på hur gott det var då begriper jag inte hur vi lyckats undvika att öppna fler flaskor, men det känns som läge för en uppdatering.

Färgen är som väntat mörkt tegelröd med lite vattnig gleshet i kanterna. Doften bjuder på ett litet stick av nagellack utöver körsbär, farmors hemkokta rinniga jodgubbssylt, lite parfymerad blommighet, örter, en gnutta rökig tjära och ganska mycket kaffe med lite vanilj. Det känns riktigt välbekant från förra gången, fast mer sammansmält och vinöst avrundat utan den förra flaskans laserlika precision. Precis som då krävs minst någon timme i karaff innan man får full utdelning. Doften fortsätter att utveckla sig allt eftersom, vi sniffar vidare och hittar också lakrits och menthol, och efter hand dyker till och med lite mognadstoner som svamp eller fusktryffel upp. Doften är rent ljuvlig, och som vanligt tycker jag den är bättre än smaken. Munkänslan har inte samma intensitet som sist, vinet känns glesare speciellt i slutet och frukten har inte samma stuns. Men det finns en fin kärnig attack och bra syrlig längd med finmaskig strävhet. Sämre flaska, eller är detta ett vin jag föredrar ungt? Förväntningar eller lite knepig fas kanske? Frågan är hur den blir med mer lagring.

Inte riktigt samma wow-upplevelse som sist, men fortfarande riktigt gott. Nu väntar vi bara på nollfyrorna.

2004 Domaine la Barroche Cuvée Fiancée

Är man vinintresserad är det väl bara om man bott under en sten senaste året som man kunnat missa uppståndelsen kring Domaine la Barroches viner. Bakgrundshistorien är den gamla vanliga - ung vinmakare tar över på familjedomän med fina lägen och gamla rankor och börjar göra viner under egen etikett. Och varenda förståsigpåare från Parker och WS via franska tidningar till John Livingstone-Learmonth och Jancis Robinson har gjort tummen upp så många gånger att de borde ha förslitningsskador vid det här laget. Precis alla verkar älska den unge Julien Barrot och hans viner. Vilken start han fick förresten; första årgångarna som egen vinmakare var 2002 och 2003. Klarar man det så klarar man det mesta. Själv sänder jag en tacksamhetens tanke till den nya pigga importören Bristly som sett till att även vi svenska konsumenter kan få tag på dessa viner enkelt. De har dessutom varit så trevliga och tillmötesgående när jag varit i kontakt med dem att man blir alldeles varm.

Kvällens flaska inhandlades redan när den släpptes i BS i februari, men det har inte blivit av att smaka förrän nu. Mest nyfiken är man kanske på deras rena grenachecuvée Pure som beskrivs som någon sorts reinkarnation av grannen Château Rayas, men den får vänta lite. Kvällens moderna cuvée av 50/50 Syrah och Grenache som legat på både barriques och demi-muids känns ganska spännande också.

2004 Fiancée har en blåröd färg. Första sniffen uppvisar mörk frukt med svarta vinbär och körsbär, kanske lite vildhallon och jordgubbssylt, men framför allt en del unknad med lite bränd asfalt och en association till nyuppslagen tältduk. Det finns också en kryddighet som mest drar åt ingefära samt några tallbarr. Till maten några timmar senare har den mesta unknaden blåst bort till förmån för ganska mycket grillat kött. Frukten uppvisar lite tydligare kirsch, och örtigheten har breddat sig från barrskog till att även omfatta lite garrigue samt några rejäla kålrovor och bomkålsknippen. Baksideetikettens utlovade kokosnöt gick mig helt förbi. Munkänslan är slank utan alkoholhetta, viss stramhet, men känns ändå tillgänglig redan idag. Lite vattnig gleshet i mitt och slut men en fin lakrits- och chokladtonad längd. Snygg balans!

Det här är gott, och absolut inget slöseri att korka upp redan nu. Fast det känns inte så värst typiskt för appellationen med den ohemult höga andelen syrah. Blint hade jag nog inte gissat på châteauneuf utan känslan är mer très sudiste. Just den här cuvéen och årgången lever kanske inte helt upp till priset i min smak, men inte desto mindre ett välgjort och gott vin.

PS. Ingen har väl missat att Finare Vinare redan provat både Fiancée och två årgångar Pure?

2000 Allegrini Amarone della Valpolicella Classico

När barnen somnat är vi sugna på lite ost och ett glas vin. Det finns lite rester av Pont l'Evêque, Saint-André, Chaumes och Carré d'Aurillac i kylen som tillsammans blir en helt respektabel ostbricka. Vinvalet blir en av våra sista flaskor Amarone.

2000 Allegrini Amarone är rödblått med ett litet inslag av brunt. Doften är riktigt trevlig och fint sammansatt av mörk frukt som körsbär och blåbär. Lite russin också såklart, men mer en antydan än en hel burk. Det finns också inslag av vanilj, kakao, nymalet kaffe, några biscotti med mandel, samt lite solvarm stenvägg. Högt upp i glaset hittar man en kryddighet som mest drar åt basilika. Doften är riktigt fin och lovar mycket. I munnen är vinet vältrimmat med rätt så slank känsla trots rejäl russinkoncentration. Vinet känns hyfsat mjukt och lite syrligt innan den mycket långa eftersmaken tar vid. Och det är här min största invändning kommer. Slutet är visserligen riktigt långt men veramente amaro, med mängder av mörkaste mörkbittra choklad samt en liten men märkbar stickig eldighet. Det är väl så det skall vara men ändå synd på så rara ärter.

Jag har ingen stor erfarenhet av Amarone av olika skäl som bara blir tröttsamma att upprepa men det här är sannolikt den godaste vi druckit. Ett stiligt hantverk och ett riktigt gott vin, den bittra chokladen till trots.

1997 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva

Vi fortsätter den utdragna plundringen av Mastroberardinolådan med att korka upp nittiosjuan till helstekt kalvytterfilé. Vinet är fint transparent med en tegel- och rubinröd färg med den minsta antydan av orangedragning i kanterna. Doften är underbar, vinös och moget avrundad med söta plommon, fikon, ett stänk av honung och lite portvinstoner, både lite tjära och rökig lägereld, och någonstans i bakgrunden finns en bukett blandade blommor. Efter hand framträder en del tobak, om än inte i samma mängd som i nittioåttan. Underbar väldoft! Vi fortsätter sniffa och finner också lite diskreta allmänna mognadstoner i förmultnelsefacket: man kan associera både till sous-bois, svamp och faktiskt lite dessertost som närmar sig bäst-före datum. Munkänslan är slank med aningens uttorkad frukt där man utöver doftens plommon också hittar lite lingon, tranbär och förstås körsbär. Smaken är syrlig med gott om syror. Avslutet är mjukt men ger en lite dammig och uttorkande känsla.

Det här är ett lysande gott vin med en härlig personlighet. Taurasi brukar lite klyschigt kallas för "söderns Barolo", men det går inte att komma ifrån alla likheter. Det kanske inte riktigt når upp till samma nivå som Piemontes finest, men klarar sig utmärkt på både egna ben och egna meriter.

2004 Bodegas LAN Edición Limitada

Härmed överlämnas vandringspokalen för fånigaste förpackning! Make till pjäs har jag aldrig sett, tomflaskan väger åtminstone lika mycket som en full Bordeauxflaska. Nästan så man undrar om det inte krävs vapenlicens. Man kan bara gissa vilka komplex producenten lider av. Egentligen borde man väl bojkotta sådana här dumheter av diverse anledningar, men innehållet gör mig nyfiken. Spanien har länge utmålats som ett av Europas mest spännande och progressiva vinländer, och även i traditionella områden som Rioja kommer modernisterna på bred front. Gärna för mig; det är kul med nya vägar bort från oxidativ långlagring på vanillinspäckade amerikanska ekfat. Men det kan såklart bli för mycket också. WS gav åtminstone tummen upp med besked och skickade upp det här vinet på artonde plats på förra årets Topp 100-lista med 96 poäng och en rekommendation att dricka nu.

Färgen är som väntat mörkt blåröd. Doften har Gamla Världen-prägel med mörk plommonfrukt på en spegel av jord, ett rejält stopp piptobak, vanilj, en pust kritdamm och en gnutta järn. Min hjärna snurrar helt galet in på modern Saint-Emilion, fast frukten känns lite varmare och yppigare än vad som brukar vara fallet, även om jag inte direkt fördruckit mig på vare sig Ch Pavie eller garagisterna. Med fortsatt luftning tillkommer tydligare aromer av sötlakrits, rök, en hint av grillat kött, och än mer yppig fruktsötma. Tobaken drar lite mer åt Rhônedalens garrigue utan att nå ända fram. Munkänslan är rund med ganska lös men inte helt slapp struktur. Det finns både lite syra och en del finmaskiga tanniner, men vinet känns klart tillgängligt. Eftersmaken har hyfsad längd -även om man smakat längre- med lite uttorkande dammig kritkänsla och en gnutta strävhet.

På det hela taget är det här riktigt gott; det funkar bra till köttet och det finns mycket att hitta både i smak och doft. Det är absolut ingen slapp fruktbomb men helhetsintrycket motsvarar tyvärr inte pris och förväntningar. Att det inte handlar om någon 96-poängare för mina smaklökar har ni nog redan gissat. Kul att ha smakat, men det blir nog retur på öppet köp för den andra flaskan, det finns mycket annat att lägga pengarna på.

PS. Vad gäller luftning kändes vinet hyfsat knutet direkt efter uppkorkandet. Jag provade några småsmuttar allt eftersom, och redan efter någon dryg timme kändes det mera öppet och blev sedan vare sig bättre eller sämre under de cirka sex timmar det tog innan flaskan var slut.

2004 Artadi Viñas de Gain

Tänk så fort tiden går. Det är redan ett år sedan vi provade den här ständige WA-kelgrisen. Frågan är bara om ett år är tillräckligt lång tid - förra gången kändes vinet väldigt knutet och stumt fast med fin potential under slöjan. Det finns många och spretiga noteringar på olika håll på nätet, som spänner över besvikelse till slutna upplevelser liknande vår till rena lovorden. Skall man prova eller vänta? Nåja, det handlar om ett ganska billigt vin och korkar man inte upp får man aldrig veta.

2004 Viñas de Gain har en blåröd färg som drar något åt purpur. När man sticker näsan i glaset möts man först av en rejäl pust av rått kött. Efter hand breder frukten ut sig med saftliknande svarta vinbär, plommon och lite körsbär. Det finns också en blomsterbukett av violer med några nedstuckna rosor, parad med en pepprig kryddighet, vanilj, lite rökig jordighet och några klockrena tallbarr och rotfrukter. Det här luktar ju Crozes-Hermitage! Munkänslan är saftigt fruktig och ganska slank med hyfsad syra och en hel del tanniner som ger en uttorkande strävhet i det lite bittra slutet. Det finns en liten alkoholeldighet som blir väldigt tydlig till kvällens kryddiga fläskfilé men som inte märks lika mycket när vinet dricks på egen hand.

Rejäl skillnad jämfört med förra flaskan! Vinet känns mycket mera tillgängligt idag, även om det fortfarande är väldigt ungt och skulle behöva lagras ytterligare. Fast aldrig i livet att jag skulle gissa på Rioja blint - min hjärna associerar mera till nordrhônsk Syrah eller varför inte en Mencia från Bierzo? Det är gott men är det här representativt för Viñas de Gain i en bra årgång begriper jag inte alls de höga poäng som delas ut i Wine Advocate. Basvinerna från andra modernister som Finca Allende och Roda minns jag som klart bättre. Å andra sidan verkar det finnas potential för förbättring. Skall vi säga att vi ses om ett år igen?

2003 Domaine la Soumade Rasteau Cuvée Confiance

Äntligen förkylningsfri! Underbart att få tillbaka doft- och smaksinne igen. Och när det efter en tuff arbetsvecka vankas lammracks med massor av vitlök och herbes de Provence är det svårt att låta bli att snegla på Rhônesamlingen. Dessutom verkar Finare Vinare fortfarande irra omkring bland lavendelfälten med korkskruven i handen, och vi vill såklart inte vara sämre.

Jag är lite svag för Rasteau. Av de goda billiga flaskor Côtes du Rhône Villages vi köpt och druckit i Frankrike har vinerna från denna by ofta stuckit ut i positiv bemärkelse. Domaine la Soumades ägare André Romero verkar vara den kanske mest ambitiösa producenten i området, i konkurrens med Jérôme Bressy på Domaine Gourt de Mautens. Bägge producenterna arbetar med extremt låga avkastningar och sena skördar, men där Bressy använder sig av foudres, demi-muids och tankar har Romero tagit steget till nya barriques där eken får större påverkan på vinet. Lägg då till årgångens karakteristika och en Parkerhyllning på nittiotvå pinnar innehållandes både "high alcohol" och "huge levels of fruit, glycerin, and alcohol" så börjar varningsklockorna ringa en aning och man frågar sig om inte det här kan vara ett riktigt domedagsvin direkt från mörkaste Mordor. Nåja, alltid kul att prova en producent man läst mycket om. Näsan i glaset!

Doften är varm, eldig och lite stickig med inslag av nagellack trots dryg källartemperatur. Här har vi en klar lagkaptenskandidat i det mörka laget med både körsbärslikör, svarta vinbär och katrinplommon på en bakgrund av likörpraliner, fikon i cognac och rostade brända toner av nylagd asfalt, lakrits, kaffe och grillad kött. Någon har stoppat ned en vaniljstång i örtbuketten, och av någon anledning får jag också associationer till skokräm. Smaken är drygt medelfyllig, mörk och bullrig med låg syra där några sträva tanniner övergår i eldighet. Eftersmaken har en lite ihålig vattnighet som mest fylls ut av sötaktig alkoholkänsla parad med lite bitterhet och russin doppade i mörk choklad.

Jag brukar oftast inte stå i hejaklacken när det mörka laget spelar, och så inte heller denna gång. Vinet är inte dåligt men för min smak blir det bara för mycket. Parker gillar verkligen sådana här viner mycket mera än vad jag gör. Det går inte att bli kvitt känslan att någon tagit en helt respektabel sydrhônare och sedan blandat till en klassisk ubåt. Jag dricker helst vin utan en sexa brännvin däri.