Konst?
Märkte ni hur den svenska vinjournalistiken skakades om i sina grundvalar när ni slog upp DN imorse? En frisk fläkt av förändring blåste in i dammiga skrymslen. Vi har talat om det förut, men är det något som präglat svenska vinspalter så har det varit det eviga mantrat om prisvärde. Från separata skalor som basunerar ut hur mycket fyndigt vin man får för en femtiolapp till Vinordic Wine Challenge som måste vara världens enda vintävling där juryn först skall bedöma kvaliteten på vinerna och sedan sitta och räkna ut vilket som egentligen vann - inte utifrån hur bra det var utan beroende på hur lite man fick betala för det. Ständigt detta prisvärde! Finns det egentligen något mera subjektivt? Vad som är prisvärt för tidigare Telia-VD:ar är det knappast för studenten på studielån. Om inte han eller hon kanske har ett brinnande vinintresse och älskar att spara och gneta ihop till den där speciella flaskan. Allt beror på högst personliga faktorer som till exempel intresse och ekonomi. Det är väl upp till en själv att avgöra om man tycker man får en upplevelse som matchar insatsen? Och om vinet är korrekt men trist, platt och intetsägande spelar det ingen roll hur lite det kostade - det är ändå inget jag vill belasta levern med. Därtill är livet för kort.
Det är därför stor njutning att läsa dagens artikel i söndagsbilagan signerad Sveriges meste vinskribent Bengt-Göran Kronstam. Han har besökt Mackmyra som nu i juni lanserar sin första "riktiga" whisky i beställningssortimentet efter diverse kravallframkallande preludier. Det är härligt att läsa om dessa brinnande entusiaster med entreprenöranda och bara att önska dem all lycka i sina ambitioner att göra svensk whisky i världsklass. Men det bästa är att läsa Kronstams omdöme om själva whiskyn. Efter en ordentlig och utförlig notering kommer passagen som får mig att sluta läppja på morgonkaffet och läsa om både en och två gånger: "Att bedöma prisvärdet ger jag mig inte in på. Det vore lika förmätet som att sätta betyg på konst. Vad är förresten mest prisvärt, det godaste eller det billigaste?". Amen, Bengan, och halleluja! Självklart gäller detta också vin. Det skall bli riktigt roligt att läsa DNs vinspalt i framtiden.
PS. Det har väl inte påverkat Kronstams vändning får man anta, men kanske är det också skönt för Mackmyra att slippa få sin sädessprit som lagrats tre och ett halvt år jämförd ur ett prisvärdesperspektiv; man kan ju köpa artonåriga skottar för samma pris. ;-) Det blir hur som helst spännande att smaka någon gång.
21 kommentarer:
Amen sa Bull. Jag har själv försökt att förhålla mig till viner och dess värde på samma sätt som de flesta av vinskribenterna men allt oftare kommit på mig själv att göra avsteg från "normen". Grovt räknat har jag t.ex. upptäckt att pristoleransen för Bordeauxviner (Médoc) under toppsegmentet (=de numera löjligt prissatta i min mening) ligger på nära det tredubbla gentemot viner av motsvarande kvalitet från vissa andra områden i och utanför Frankrike. Beror det på att jag är så extremt Bordeauxfrälst? Nja, inte ens det är sant, utan jag skulle kunna klara mig utan Bordeaux. Jag är dock helt enkelt inte villig att göra det (ännu), så ett par tusenlappar för en riktigt bra Médoc av bättre årgång är jag nog beredd att betala. Men jag skulle aldrig betala det för en Barolo av Spinetta, för att ta något aktuellt som jämförelse, vilket på sätt och vis är helt sjukt. Som inbiten fantast och vinkonsument färgas man helt enkelt av marknadens gällande priser, och det gäller nog de flesta av oss.
Glömde faktiskt en sak i förra inlägget trots att det blev långt (ursäkta). Prisvärdesdiskussionen får en helt annan dimension när vi pratar om just whisky som det handlade om i Kronstams artikel. En flaska Famous Grouse Malt 12-årig anses av vissa vara en anständig whisky som inte kostar skjortan (334:-), emedan en Caol Ila Madeira Finish 23-årig av årgång 1984 av många skulle anses vara svindyr med en prislapp på 999:- . Här kan dock ren matematik bevisa motsatsen, eftersom minst 9 av 10 (tror jag) föredrar den senare om man bortser från priset vilket ger en tillräckligt bra nollpunkt för en vidare matematisk uträkning. Smaken är så stor och låååååång i den senare att du klarar dig långt (längre) på 2cl än du gör med 6cl av den förra. Tror ni Röttorp och gubbarna tar hänsyn till detta när de bedömer prisvärde för finwhiskyn?
Sedan kanske den finare whiskyn är så mycket godare att flaskan tar slut snabare iaf men det är en annan historia;-)
...så då kan alltså ett konstverks prisvärdhet - matematiskt - avgöras genom hur länge en köpare/dess ägare, osv, tittar på det?
Det där med olika regioner är intressant, Björn. Tyvärr ligger prisbilden generellt rätt så högt i mina favoritområden. Bordeaux har ju sprängt alla gränser, men Bourgogne, Rhône och Piemonte är sällan billigt heller. Ändå tycker jag det finns massor av prisvärda viner därifrån. För mig handlar en flaska vin om så mycket mera än bara själva drycken. Minnen, resor, traditioner, poesi i själva namnet - mycket sådant som man lätt kan avfärda som snobbigt och löjligt. Helt ok för mig, jag väljer själv vad jag vill dricka och hur jag njuter mest av mina viner. Etikettdrickandets lov har jag ju redan sjungit på den här bloggen. Att få dricka ett vin där man själv har träffat producenten och trampat runt i vingården är värt några extra slantar. Sedan har de ovan nämnda områdena och flera andra profiler som jag inte tycker det är lätt att hitta i andra viner. Ta tex gårdagens 2000 Ch Tayac. Skulle jag poängsätta skulle jag kanske hamna runt 88 poäng. Och visst, det finns säkert något Nya Världen-vin för halva priset som jag skulle ge lika många poäng. Men kommer det att ha samma underbara doft, samma mognad och medelfylliga elegans? Sannolikt inte, och för mig som gillar sånt blir därför det dubbelt så dyra vinet klart mer prisvärt, trots att det är "samma" kvalitet. Men läser man Parker et al som fan läser bibeln är valet enkelt. Då räknar man ut poäng-per-krona-kvoter på alla viner och köper därefter. Prisvärde blir då något exakt och det blir också logiskt att använda en sådan skala. Och vindrickandet blir ganska tråkigt.
Det är tur att vi kloka galningar som bestämmer våra egna regler och gränser:-)
En av mina favoriter, La Poja, kommer aldrig att få 100p av Parker men för mig är det alltid 98-100p till rätt pastarätt. En Cheval Blanc 1947 däremot skulle jag inte ta en enda tugga till, men det är ju mina preferenser. Tänk vad fint det vore om min fru hade exakt samma;-)
Ursäkta om jag smolkar bägarn lite, men jag misstänker att Kronstam inte haft några problem att bedöma prisvärdet om den här whiskyn var gjord en bit utanför Trondheim istället för mellan Gävle och Sandviken.
Jättekul med Mackmyra, alltid kul med folk som brinner, så det är inte det, men om man sätter in Mackmyra i vinperspektiv så är Mackmyra alltså en moldavisk pinot noir som tar betalt som om man vore en bättre Chambertin.
Det är inte ett producentbeteende jag som konsument vill stödja ...
I övrigt, ja det vore kul om Kronstam hoppade över prisvärdet och bara skrev notes och möjligen en poängbedömning så får man själv avgöra prisvärde.
Richard Juhlin skriver i "4000 champagner" att han kontinuerligt tackar nej till att bli kolumnist i diverse tidningar eftersom de alltid vill att han ska ange prisvärde. Han menar, med stöd från argumenten högre upp i den här kommentarskedjan, att prisvärde alltid måste avgöras av den enskilde konsumenten. Och det kan ju ingen vettig människa argumentera emot? Grundproblemet är väl egentligen att många vinskribenter vill hålla sig väl med producenter och importörer. Om Kronstam främst skulle marknadsföra de absoluta betygen skulle många billiga viner drabbas tror jag. Vem vill köpa en BiB med betyget "0.5"? Men om samma box står under rubriken "Fynd!" kan det bli rusning till bolaget...
Henrik, jag tror att både jag och Maestro (Frankofilen) välkomnar din åsikt, och ingen av oss har sagt emot det du framför. Dock bör vi kanske smaka på nämnda dryck innan vi uttalar oss om ev. prisvärde, då ingen av oss ännu gjort det. Jag förutsätter att du har det eftersom du känner att du vågar "smolka bägaren".
Vinös, en fördel med det "totalitära" systemet är att importörer och återförsäljare inte styr över media genom att kunna bestämma vem som får prova viner i nyhetssläppen. Kronstam och Röttorp m.fl. kan därför (om de vill och vågar) såga viner lite som de vill utan risk för repressalier i form av uteblivna inbjudningar. Därmed inte sagt att det inte kan förekomma "mutor". En fri resa till Macmyra med lite golfinslag t.ex. smakar säkert mumma;-)
Henrik, komma här och smolka när det är sommar och allt ;-)
Visst kan man misstänka att Kronstam kanske mycket väl hade talat om prisvärde om han istället hade jämfört en 3,5-årig polsk whisky med artonåriga skottar för samma pris. Men det är trist att gnälla, och jag tycker han förtjänar lite benefit of doubt. Passagen jag citerade verkar ju genomtänkt och lämnar ingen väg öppen för reträtt. Att fortsätta med prisvärde hädanefter är som att erkänna att: ja, på bjudprovning av svensk whisky gäller andra regler och bedömningsgrunder än i vanliga fall. Kanske för att det är svenskt och kanske tråkigt att förstöra nåns party. För självklart tävlar de på samma villkor som alla andra. Det är en tuff bransch de gett sig in i.
Vad gäller kvaliteten på Mackmyra har jag helt klart mina tvivel - utan att ha smakat så klart. Jag är svårt skotsktillvänjd och tycker att dryga tre år på fat är minst sju år för lite för att buteljeras, speciellt när man lägger sig i det prissegment som de har gjort. Men på sikt kommer de så klart att kunna sälja mer långlagrad whisky, och det blir kul att smaka någon gång. Mest för att det är svenskt ;-)
Nej, jag har inte smakat Mackmyra, jag smolkade ändå. Jag säger som Frankofilen, om en sju-tolv år skulle det kunna vara intressant att smaka Mackmyras brygder men innan dess är jag måttligt nyfiken.
Jag hade en whiskyperiod för 12-15 år sedan, men tillfredsställer min genetiska defekt i form av Y-kromosom med vin i stället (och mina smaklökar tackar mig för detta).
Jag vet dock att det finns en anledning till att långt lagrad whisky är godare än kort lagrad - generellt.
På Lagavulinflaskorna står något i stil med: Time, say the islanders, takes out the fire but leaves in the warmth.
Jag vill egentligen inte smolka Mackmyra, utan Kronstam. Varför plötsligt inget prisvärde när det alltid finns det annars i Kronstams bedömningar, vare sig det gäller vin, eller whisky eller annan sprit?
Jag sätter en flaska moldavisk pinot noir på att prisvärdet är med i nästa veckas vinspalt i DN som vanligt - någon som sätter en bättre Chambertin emot?
Jag ska be att få dra mig aningen mittåt, förresten.'
Det är fullt tänkbart att det är Kronstams uppdragsgivare som är den egentliga prisvärdesmarodören och inte Kronstam.
Men han har i alla fall spelat med och jag tror att han fortsätter göra det.
I övrigt skulle man kunna säga att inte bara prisvärde, utan även poäng på vin eller sprit är som att sätta betyg på konstverk.
Och det är inte så länge sedan Kronstam delade ut massor av poäng i Syrah-VM.
Hehe, jag gick själv i taket när jag läste Kronstams (extremt hycklande) sågning av den förmätna prisvärdheten, och tänkte faktiskt på dig, Frankofilen: det här måste du bara reagera på! ;-)
Och det gjorde du ju. Jag skulle dock bli väldigt förvånad om Kronstam låter läsaren själv bedöma prisvärdheten i nästa söndags-DN. Konstkommentaren gällde ju whisky, och svensk whisky till råga på allt.
Men, om jag mot all förmodan skulle ha fel, dvs att krigsrubriker med baginbox-fynd nu är ett minne blott, så blir det till att korka upp något extremt oprisvärt etikettdyrkar-vin nästa helg för att fira prisvärdhetens död.
Det är trevligt med lite vänskaplig debatt:-) Magnus, om du mot förmodan skulle ha fel och blir tvungen att korka upp något riktigt snuskdyrt så skulle jag gärna vara med för att fira. Tyvärr har jag själv inga mogna etikettdyrkarviner liggande, endast några något för omogna troligen "prisvärda" halvkultviner. Dock kanske man kan få chippa in på din;-)
Faktum är att jag tror, precis som du och förmodligen de flesta, att Kronstam faller tillbaka i gamla gängor och skyller (om han måste) på att det ju handlade om svensk whisky.
Apropå whisky så tycker jag normalt sett att single malt ska ligga i minst 15-16 år innan den är drickfärdig. Mackmyra lagras på små fat varpå lagringstiden halveras enligt vad de själva menar, vilket indikerar ett behov av lagring i 8 år för min smak. Dock tycker jag att t.ex. Ardbeg är hyggligt drickbar redan efter 10 år, så det kan ju visa sig att Mackmyra inte är så långt från målet redan nu. Den mjukare whisky de uppenbarligen fått fram tror jag dock behöver ännu längre lagring jämfört med Islaywhisky, så om de fortsätter på det mjuka spåret är det kanske minst 10 år som gäller. Jämför t.ex. med Auchentoschan som är fantastiskt bra efter 21 år på fat. Kan vi dra några slutsatser av detta? Nä, tror inte det, annat än att vi i alla händelser får räkna med att vänta bortåt 10 år innan vi får se facit.
Just Ardbeg lanserade ju - speciellt för sin fanclub/medlemmar - en serie ung maltwhisky med undertitlar som Very young, Still young, Almost there eller liknande. Har för mig att den yngsta var sex år när det buteljerades, och sedan sju, åtta osv... Någon mer kunnig eller med tid att googla kan säkert fylla på med fakta.
Det intressanta var att många uppskattade den riktigt unga maltwhiskyn. Naturligtvis annorlunda än 10- eller 17-årig, men bra och just annorlunda.
Av Mackmyra har det jag hittills smakat inte övertygat, men heller inte avskräckt. Jag tror de är något på spåren, och att det sedan är från min gamla hemtrakt vid "stenarna där barn jag lekt" adderar till upplevt value, helt enligt Frankofilens definition!
Får vi bjuda på ett litet Kronstam-citat från paneldebatten senast. Fråga: hur kan du veta så väl vad svenska folket gillar?
Svar: Det handlar om fingertoppskänsla!
Och visst, man måste man vara rikligt utrustad med fingertoppskänsla när man har som huvudsakligt uppdrag att skriva om sånt man helst inte dricker själv.. att bedöma prisvärdet blir liksom en utväg för den där fingertoppskänslan, vinet var visserligen inte så gott.. och ger troligen huvudvärk.. men det var verkligen billigt.. prisvärt, liksom... lustigt, dyr whisky har det alltid gått bra att skriva om, eftersom den per definition är "folklig"...
Vi drack förresten Mackmyra Preludium 02: "Den svenska eken" när den kom och tyckte att den faktiskt var riktigt god! Den hade en elegant, ren och ljus sädeston med ny ek, blommor och mycket ljus, finessig fatkaraktär i den intensiva smaken. Förhåller sig till långlagrad maltwhisky som en poulsard från jura till en supertoscanare...
Jag håller med Juhlin, prisvärdhet är något som är upp till individen. Men visst kan man argumentera för att det finns två sätt att se på prisvärhet. Först en objektiv prisvärhet som egentligen bara handlar om vinet/varan är över- resp underprissatt. Som om skandalvinet Combe Des Fous verkligen kostade 200 kr, eller om en enklare sydfransk rosé helt plötsligt kostade 400 kr. Sedan finns det ju den individuella prisvärdheten som gör att vi kan köpa bokhyllor i ek för 30 000 kr när det finns Billy. Men visst, den objektiva prisvärdheten kan man ju alltid uppmärksamma (istället för att diskutera) :-)
Även om Kronstam inte vill tala om prisvärde när det gäller Mackmyra så ska vi inte vänta oss en allt för stor omsvängning när det gäller de kommande vinnoteringarna. Jag tror helt enkelt Kronstam har mutat in sitt område som skribent i DN och Allt om vin - läsarna förväntar sig helt enkelt att Kronstam ska tala om för dem var de får mest avkastning per insatt vinkrona.
Kronstam hoppade över prisvärdet en gång - sedan var det tillbaka med buller och bång.
Faktum är att Kronstam till och med ägnar en stor del av spalten åt att upplysa om sin förträfflighet - som blir extra stor av, just det, prisvärdet.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=527&a=795067
Det värsta citatet, anser jag, är det här: "Själv är jag av motsatt uppfattning: du ska välja det vin som passar din smak och ger mest valuta för priset. Här har du grunden till DN:s indelning i smaktyper med prisvärde och kvalitet angivet för varje vin. Ingen annan svensk dagstidning ger dig lika uttömmande, ändå enkel vägledning. Ingen annan ger dig heller ett lika fylligt urval med en spännvidd från det billigaste till det dyraste."
Men Mackmyra är ett konstverk som inte låter sig bedömas ...
Jodå, Henrik, jag läste det där i söndags. Och visst är det intressant att på två veckor kunna döma ut prisvärdesbegreppet helt för att sedan höja det till skyarna. Skönt att få det klargjort iallafall: 3,5-årig sädessprit från Gästrikland är konst som bedöms utom tävlan enligt egna regler där prisvärde är en förolämpning. Mineraldriven vingårdsriesling från Mosel är det inte. Vilket man annars kunde tro med tanke på hur svårt det verkar vara med tysk Riesling: "för att begripa det hela måste du vara både geograf och geolog. Dessutom måste du förstås känna till hela den invecklade nomenklaturen... som är så svår att det nästan krävs högskoleutbildning för att förstå all information..." Personligen tror jag han gravt underskattar sina läsare, och dessutom gör det svårare än det är.
Nåja, nu tänker jag lämna Kronstam i fred och konstaterar bara att vi är tillbaka där vi började. Hoppas han får dricka något gott - och prisvärt - medan han löser upp knuten av sig själv och vänder kappan rätt igen.
Sorry om jag tjatar, men här är vi verkligen på dumbing down-nivå.
Mosel är för svårt, det finns ingen anledning att lära sig något, att skapa en relation till vinet, en förståelse för varifrån det kommer, hur det är gjort och av vem. Lita istället på bussiga farbror Bengt - han vet.
Skicka en kommentar