I en death match om titeln världens strävaste druva undrar jag om inte Sagrantino skulle vinna över Ramisco med en rad oschyssta knep. Det här är en verklig fuling, snacka om tanniner. Riktigt sandiga och pulvriga håller de gommen i ett järngrepp som inte släpper förrän kvällens lammracks och italieninspirerade gratäng på aubergine, squash, tomatsås, basilika och parmesan trängs om utrymmet i munnen. Inget man sippar på som apéritif...
Doften är annars rätt så läcker med sina insmickrande toner av chokladdoppade körsbär och bittermandel. Längst upp i glaset finns lite blommighet och volatila inslag av nagellack/aceton, och efter hand tillkommer en del tobak. Det är ganska internationellt och ekpräglat, men känslan är snygg och lyxig. Lite läder skvallrar om att årgången kanske inte är den allra senaste, men visst känns vinet fortfarande ungt. När jag i skrivande stund tar fram sista skvätten får jag klockrena associationer till Kungen av Danmark-tabletter. Smaken är... tja det är svårt att komma förbi de där tanninerna. Den vinvänliga maten får dem dock att åtminstone niga lite snällt, och istället kan man fokusera på en stilig jordig kryddighet och den syrliga frukten. Fin, slank svans utan värme. Jättegott, men fortfarande ungdomlig känsla. Skall de där tanninerna någonsin tämjas med fortsatt lagring? Krämig mat är ett måste...
8 kommentarer:
2001? När köpte du den?
Nu finns väl bara 2003 och 2004 på SS. 2003:an råkar dessutom vara den dyrare av dem...
Nog för att du är fan av Aldo Conternos baroli, men det är väl ändå Ramisco du syftar på? Inte för att inte Romirasco har respektingivande tanniner men ändå... ;-)
Apropå järngrepp och matkrävande måste vi nämna nyligen avsmakade 2004 Pontet-Canet. Respekt även där!
Vinet är inköpt i januari 2006. Nolltreans dyrare pris beror nog på att den ligger i BS.
Oupps, visst menar jag Ramisco. Nagellacket och körsbärsfrukten måste ha lett till en freudiansk felskrivning ;-)
Tack för korrekturen...
Så, ni menar att vinet ÄR av det mer potenta slaget?
;)
Jag håller med, undrar om inte Sagrantino är strävare än Ramisco, fast just Sagrantino har en del förlåtande drag Ramisco _inte_ har (som frukt till exempel, Ramisco är inte bara sträv utan direkt rälig).
Caprais '25 Anni' är närmast ett vin jag inte vet om jag gillar eller fruktar, lite samma känsla som när jag såg 'Alien' 1980 (jag var då 13 år), förtjust och skräckslagen på samma gång. Bitter choklad, lakrits, bläck och sandpapper i ohelig blandning, imponerande och hotfullt.
Alienvin - "Bitter choklad, lakrits, bläck och sandpapper i ohelig blandning" innan bröstkorgen öppnas och ett slemmigt tanninmonster hoppar ut...
Jag har bara smakat nollettan av 25 Anni. God, men visst är den satan så sträv. Fast med rätt mat går det bra...
Min erfarenhet hittills av sagrantino stämmer bra med den här rapporten; jätteläcker doft och tanniner som ger hela karaktären i munnen. Det vore riktigt roligt att prova en vällagrad, för jag tror i ärlighetens namn inte att de där garvsyrorna blivit snälla innan frukten och alla andra smaker är ett minne blott. Din strategi med motmedel i maten låter som en mer gångbar väg.
Skicka en kommentar