torsdag 4 juni 2009

Nya årgångar från Tablas Creek


En av de godaste och mest lustfyllda drickupplevelser vi har haft den här våren är 2005 Esprit de Beaucastel från familjen Perrins amerikaprojekt Tablas Creek. Nu har de nya årgångarna kommit till Sverige. Monopolet har ännu inte fattat beslut om de skall lanseras som tillfälliga nyheter, men vinerna finns tillgängliga för privatimport via importören Wine Trade. Det är på sin plats att påpeka att det här är varuprover, hela surven.


2007 Esprit de Beaucastel Blanc är halmgult. I näsan får man gulfrukt och citrusolja, tillsammans med vax och en anstrykning av örtighet och lakrits. Doften är lite sluten och det är i munnen det händer. Munkänslan är rund, rent av fet med rejäl tyngd och grepp. Syrorna finns där, och även om de som vanligt inte sitter i förarsätet i den här typen av viner är hantverket oklanderligt med bra fräschör. Eftersmaken är lång och lite bitter med antydningar av mineralitet och generösa doser av anis och pastis. Känslan är klart sydfransk. Det här är inte riktigt min typ av vin - vit châteauneuf står till exempel sällan på inköpslistan - men det är avgjort gott och riktigt snyggt. Det skriker efter en grillad fisk, och annat väder än sex grader och regn. 68% Rousanne, 22% Grenache Blanc, 10% Picpoul Blanc. (90)


2006 Syrah ser ungt ut, riktigt blårött. Det första man möts av är väl tilltagen gräddkola och fatrost, följt av en våg av massiv, ren frukt med björnbär, körsbär och hallonremmar. Efter hand tillkommer ännu mer lakrits och örtighet med drag av spearmint. Smaken är riktigt saftig där sötfrukten trycker ner gaspedalen rejält. Samtidigt finns här fin balans och bra syror. Eftersmaken har lite ungdomlig bitterhet som nog försvinner med tiden. Det är tilltalande, charmigt och proffsigt. Skall man komma med invändningar så får man ändå säga att vinet är lite monolitiskt, och inte jättekomplext. 90% Syrah och 10% Grenache. (91)


2006 Mourvèdre har en mörkare känsla i doften med mer av läder, asfalt och bränd jord. Lite mindre fjäsk helt enkelt, även om frukten även här är både massiv och klingande ren. Snyggt spel mellan mörkt och rött, och det var längesedan jag hittade så klockren hallonsylt i ett vin. Doften är kryddig och örtig, och bjuder även på lite animaliska toner med kött och blod. Smaken är saftig och fruktig, men saknar kanske en gnutta struktur. Munkänslan är ganska mjuk, och det känns som att vinet skulle behöva lite mer ryggrad att ta spjärn emot i eftersmaken. Fast lik förbaskat är det gott. 90% Mourvèdre och 10% Syrah. (89)


2006 Esprit de Beaucastel Rouge. Den här blandningen är huvudet högre än de andra röda. Fast visst känns det att det är samma producent - samma rena sötfrukt med ett snygt spel mellan mörkt och rött. Summan drar mest åt drottningsylt utan att nödvändigtvis fastna i syltburken. Stiligaste örtigheten ikväll, med tobak och så en snygg kryddighet på det. Några snurr på glasen lockar fram lite kött. Riktigt lustfylld munkänsla med finfina syror, bra struktur och härlig längd. Tillgängligt redan nu, men samtidigt väldigt primärfruktigt och ungt. Både mindre komplexitet och tydligare amerikansk accent än hos nollfemman, och följaktligen lite mindre intressant. Men väntar man händer det säkert bra grejor, och här kan det nog gå undan, kanske bara något eller några år. Det där med tunnlar och krav på att glömma bort vinet under sju, åtta år verkar de inte ha hört talas om i staterna. Gissa vilken flaska som tog slut först? Det här vill jag köpa. 45% Mourvèdre, 28% Grenache, 22% Syrah och 5% Counoise. (92+)

Sammanfattningsvis så är de här vinerna riktigt välgjorda och goda, även om åsikterna runt bordet gick lite isär beträffande hur goda de egentligen är. Tablas Creek anses av många göra bland de mest "franska" vinerna i hela Kalifornien, men det känns ändå inte som att man skulle placera de röda vinerna på den här sidan Atlanten om man fick det blint. Trots att både druvkloner och tillverkning är hämtade direkt från Rhône, och trots att man eftersökt den terroir som bäst motsvarar den franska hemmadomänen. Intressant det där.

PS. Angående poängen - fråga inte utan greppa bara saltkaret för den där nypan. Ni vet vad jag tycker, men det verkar sättas poäng i hela bloggosfären för närvarande. Och visst kan de tillföra en dimension ibland. Jag sätter ofta poäng för eget bruk, men den här gången fick de följa med in i bloggen. Vi får se om det blir fler gånger, och hur många gånger man får äta upp dem.

5 kommentarer:

Birk sa...

kul läsning, 05orna är bättre alltså...

birk

Frankofilen sa...

Nja, det vet jag inte Birk. De är nog ungefär lika bra, men nollfemman hade kanske hunnit lite längre och var aningen mer i min smak. Men gillade du nollfemman lär du inte bli besviken på nollsexan.

Café Rotsunda sa...

Jag håller generellt sett 2006:orna som bättre. Den annars utmärkta 2005 Esprit de Boucastel Rouge har ett anslag av brettanomyces som drar ner totalpoängen lite, inte till en låg nivå dock, men 2006 är renare och mer elegant ... dessutom en mer klassiskt strukturerad årgång överlag.

Frankofilen sa...

Jaså det finns lite brett i nollfemman ändå? Kanske kan förklara min faiblesse för den... precis som för Pégau. Nollsexans renhet håller jag helt med om. Mer frukt, mindre stallbacke och funk.

Café Rotsunda sa...

Thereäs nothing wrong with funk!
Nja, blir det för mycket av brett är det fel, men på den nivån som 2005 l'Esprit har, och många andra goda viner också (främst Rhône och Bordeaux) tycker jag dock att det är helt okej. Till och med lite komplext.