Är det någon som fortfarande vågar lagra vit Bourgogne? Rapporterna har duggat tätt i flera år om flaskor som mött en alldeles för tidig, oxidativ död. Problemet verkar ha infunnit sig från nittiosexorna och framåt, och ännu är det ingen som vet vad som ligger bakom även om teorierna har varit många. Man har bland annat skyllt på korkar, för lite svavel, för mycket bâtonnage, global uppvärming och förekomst av annan växtlighet mellan raderna av rankor, men producenterna tycks stå handfallna samtidigt som vinälskare runt om i världen finner sina svindyra unga viner förvandlade till brunorange sherry. Premox, som fenomenet döpts till i engelskspråkig press, verkar vara ett reellt problem och vore jag vinbonde i Bourgogne skulle jag ta det på största allvar. Är man sugen på riktig rysarläsning när man ligger vaken i vargtimmen och funderar på hur ens flaskor mår rekommenderas närstudier av den wiki som startats kring fenomenet, där man ned på producent- och appellationsnivå kan följa ständigt inkommande dödsrunor över för tidigt avlidna flaskor. Det finns redan uppgifter om nollfyror som lagt skorna på hyllan, och inte ens Chablis tycks vara skonat. För en mer djupgående diskussion kring tänkbara anledningar rekommenderas alltid läsvärde Jamie Goode som med en sedvanligt naturvetenskaplig infallsvinkel tar sig an ämnet i den här artikeln.
För egen del tänker jag ta det säkra före det osäkra. Vit bourgogne är ju inte direkt odrickbar som ung och innan man från producenthåll meddelar att man funnit en plausibel förklaring och samtidigt vidtagit åtgärder verkar det korkat att chansa med längre lagring. Ikväll häller vi en nolltvåa till smörstekt hällefilé.
I glasen kommer ett glimmande blekgult vin helt utan synliga oxidationstecken. Tidens tand tycks knappast ha bitit alls, vinet känns ungt med ett obönhörligt luftningsbehov innan det visar upp sig. I nosen får man en synnerligen elegant och finstämd doft, en riktig uppvisning i varför Bourgogne är bäst på chardonnay. Det här borde alla ABC-fånar få smaka! Underbara blommiga toner som av liljekonvalj svävar överst, och i basen dunkar köttigare inslag och mineraler. Frukten känns gul och aningen fet men med en fräsch citrustvist. Vinet har tuggat i sig en hel del ek jämfört med förra gången, och kvar finns mest lite diskret krutrökig rostning, hasselnötter och en gnutta vanilj. Smaken är balanserad i klassisk stil med klockrena syror under ett skönt frukttäcke som på ett föredömligt sätt står upp mot fisken och dess stekyta. Bra citrusfräschhet i den långa avslutningen där mineralerna stämmer upp i kör tillsammans med en välavvägd smörighet. Med facit i hand en flaska som kunde legat länge, men som inte alls var dum nu heller. (92)
4 kommentarer:
Kul läsning, det var väl den Puligny som reades ut för några år sedan parallellt med deras Volnay 1:er Cru? Ångrar att jag inte köpte några.
Länken till Jamies artikel uppskattades mycket, bästa jag läst om den frågan.
Han har dock gjort ett fel på sida 2, kolumn 3, punkt 4.: "11.36mg of oxygen can react with 45.5mg of SO2 (assuming a reaction ratio of 1O2:4SO2..." Det blir dubbelt så mycket, 91,0 mg SO2, tror han räknat med en syreatoms molmassa, 16 g/mol, istället för 32 g/mol för O2.
Dock tror jag han haft givna siffror och sedan räknat bakåt. Det borde vara istället vara 1O2:2SO2 (efter att SO2 lösts i vatten gäller: O2 + 2H2SO3=> 2H2SO4), med denna ratio stämmer hans siffror.
Japp, reaflaska inköpt för 359 kr i november 2005.
Detta är ett av mina absoluta favoritviner, 96an och 00an dracks i januari och var hur bra som helst, de känns ganska öppna men ändå lagrinsbara. I en provning för några år sen kändes Boillot bara snäppet under Chevalier-Montrachet från Leflaive, känns som ett gott betyg.
Rätt skapligt betyg, ja ;-)
Skicka en kommentar