Min arbetshypotes om nollfyrornas nuvarande tillstånd består, men det kommer så ofta rapporter om att Clos des Papes är på humör och att man kan öppna en flaska utan att bli rhônad på konfekten att vi vågar oss på ett smakprov.
Vinet behöver sina timmar i karaff för att vakna men jädrar vilken doft man får. Lätta, parfymerade inslag av violer och lavendel dansar på toppen och lurar in nosen i suget underifrån av grillat kött, blod, orientaliska kryddor, lakrits och grenachechoklad. Helhetsintrycket känns ungt, där den skinande rena frukten fortfarande har lite ungdomlig rosighet på kind. Vi prickar av körsbär, hallon och jordgubbar och avslutar med en riktig näsrensning av garrigue och mynta. Aaahhh...
I munnen: balans och harmoni. Munkänslan är fullständigt oantastlig med fräscha apelsinsyror, maskerad alkohol och en rent uppseendeväckande svalhet i den rena frukten. Vilket hantverk, trots all kraft finns inte tillstymmelse till något tyngande eller tröttande. Tanninerna känns finmaskiga och medhårs, och ger ett skönt matvänligt grepp även om det är lika gott att sippa på efteråt. Eftersmaken är ruggigt lång och rullar in i våg efter våg av kryddor, lakrits och mängder av mineralkaraktär precis som sig bör.
Det här är mitt i prick för mig när det kommer till södra Rhônedalen - en traditionell, rödlätt Châteauneuf-du-Pape med rent burgundiska kvaliteter. Och ändå tycks vinet ännu inte fullt tagit klivet in i optimalt drickfönster; det är förstås en fråga om preferenser men här finns sannolikt åtminstone ytterligare en pinne att hämta hem i form av tertiära aromer och öppenhet. Ruskigt gott nu med en väl tilltagen luftning, men jag tror på att spara resterande flaskor ytterligare en tid; som referens kändes nollettan betydligt mer mogen i höstas. Under tiden dricker man med fördel de snabbmognande nolltreorna. (94+)
11 kommentarer:
Frestare där! Clos des Papes träffar mitt i prick, indeed. Vi håller oss nog ett tag till, men det satt fint att få en rapport redan nu...
Ni har ju redan flera utgångsvärden från när vinet var purungt, så visst skall ni vänta lite. Fast det är förstås ändå hur gott som helst nu... Grunnar lite på om man inte skulle våga sig på en nollfemma ändå. Känns som 2005 kan vara lite av den stora paradoxen - vinerna BORDE vara tokstängda men är det inte. Jämför tex Pure, Gloire de Mon Grand Père, Mina Vinares färska upplevelser av Pégau och ett gäng andra noteringar på tex CT.
Hmm, det kom ju knappast som någon överraskning att 2005 Gloire de Mon Grand Père skulle vara öppen! Det var egentligen bara alkoholen som behövde integreras lite bättre, sen vi först provade den. 2005 Pégau, däremot - en helt annan och tuffare varelse! Well, vi har ju några att ta av, så kanske... och det finns ju fortfarande nollfemmor att köpa på olika håll om man så skulle önska...
Vi håller just på att täcka upp för vår ouppmärksamhet i ärendet Pégau 07. WeinZeche i Essen har ett någorlunda anständigt pris (€49) och levererar billigt till Sverige (€21).
Jag funderade mest på 2005 Clos des Papes, men visst kliar det i fingrarna att öppna Pégau också. Liksom Vaticans Sixtine som enligt Johan på Ch9-provningen är med i matchen. Helt annan stil förstås...
2007 Pégau skall man nog inte missa. Men visst borde Sverker få in några flaskor också?
Vi har en stark känsla av att det vore dumt att öppna 2005 Clos des Papes nu. Att den behöver sina sju år, minst...
Mer Pégau 07: Wein-Depot i Krems har den för €47 och levererar till Sverige för €26.
Mardrömmen är ju att Sverkers flaskor släpps när man inte har möjlighet att köa. Det är väldigt få viner som känns SÅ nödvändiga... ;-)
Hua vad ni dricker vinerna unga. Hoppas att du har flaskor kvar av detta vin om 10-15 år, då sjunger vinet och du blir lycklig. Öppna 2005 Clos du Pape nu, gärna det, men bara om man har massor av flaskor att spara, det kommer att vara mycket bättre om 15 år. Drack en Vieux Telegraphe 1990 förra veckan, WOW, urgott (=klockrent)
Claes - du har förstås en bra poäng. Och självklart begick jag det här barnarovet med vetskapen om att det ligger ett gäng flaskor och sover sig i form, liksom nollfem. HUR moget man vill ha sina viner däremot är väl lite en fråga om personlig smak. 1990 är ju ett toppenår med alla lagringsparametrar i topp, och sydrhônare tycks ha en snabbare utveckling än tex mången Bordeaux. De nittiofemmor (Beaucastel, Pégau, Vieux Télégraphe) som dracks härom månaden befann sig allihop i ett för mig riktigt gott men samtidigt ganska tilltaget mognadsstadium och sannolikt också gjort det ett par år. Var och en salig efter egen fason, men ligger man på en enda flaska av någon årgång Clos des Papes är väl stalltipset att spara minst åtta-tio år.
Jag har en del 98-or som jag inte har börjat prova ännu. Tunneln borde vara över.
Nittioåttorna är nog bara att prova, go for it!
Provade en flaska igår. Mycket trevligt. Det tog ett tag innan doften började komma men själva vinet var i perfekt balans. Komplext, drickvänligt och med rejäl längd.
Lavazza
Skicka en kommentar