2002 Château Lynch Bages

K har beställt Bordeaux till middagen. Hon tycker vi har druckit på tok för många spanjorer, sydfransoser och andra lösa flaskor under semestern och längtar efter lite ordentlig claret, gärna från vänstra stranden och gärna lite att jobba med. Sagt och gjort, i glasen hamnar ett klassisk slott från en klassisk kommun i en årgång man kan säga mycket om, men charm är ett ord som sällan kommer på tal...

Det är lätt att hänga upp sig på fel och brister när man dricker nolltvåor från Bordeaux; lätt att sitta och önska sig mer djup, mer frukt, längre eftersmak och inte minst mindre grönhet. 2002 Lynch Bages är inget undantag, och kan knappast beskyllas för att vara slottets finaste stund. I en provning mot andra årgångar hade det varit ännu svårare att komma runt vinets kärva gröna ton trots mjuka nedsmälta tanniner, men sådana här viner skall inte användas på sådant sätt. Om man däremot låter vinet få komma till tals i ensamt majestät i lugn och ro framträder en rätt fascinerande personlighet, visserligen med en del skönhetsfläckar och brister men vem av oss har inte det? Och jag älskar hur vinets ädla ursprung lyser rakt genom alla usla årgångsbetingelser; från den Pauillactypiska nosen med svarta vinbär, jord och cigarrlåda till eftersmakens klockrena mineralkaraktär. K tycker vinets småglesa torrhet och låga alkohol känns rent befriande efter alla sydfranska nollsjuor, själv njuter jag av den bordeauxtypiska läskande slankheten, även om munkänslan samtidigt gärna fick innehålla lite mer bredd och kraft. Men nu är jag där igen...

Allt som allt en habil, årgångstypisk nolltvå som känns rätt långt gången redan. Jag saknar tiden när man kunde köpa det här slottet under trehundringen. (89)