Sommarmiddag

Våra scheman matchar för första gången på länge så vi sluter upp hela familjen hos Finare Vinare för en middag mitt i sommaren. Direkt innanför dörren får vi lite bubblor i glasen....



Vin nr 1 har en blekt gyllene, mässingstonad färg. Doften bjuder på bokna äpplen, blandade citrusfrukter, nougat och fatiga toner av pumpernickel/kavring samt rostat kaffe. En del jästiga aromer finns också kvar tillsammans med lite oxidation med glimtar åt sherry. Smaken ger mjöliga äpplen omslutna av fräscha syror och ett långt, balanserat, angenämt torrt slut med utmärkt mineralkaraktär och lite beska som av det vita i en grapefrukt. Fräscht och utmärkt gott i en uppenbart fatjäst stil - kan det månne vara Gossets nollnolla från senaste släppet? (92)

Facit: Jacques Selosse Brut Initiale. Tack för den, min första Selosse. Man kan nog inte kräva hyacinter när vinet degorgerades i oktober 2006. Denna tappning bör nog drickas nu.



Vin nr 2 har en tät mörkfrukt med crème de cassis och plommon tillsammans med en del ek: kaffe, choklad och sötlakrits. Tobak, mynta och en jordton fyller ut resten. I munnen får man ett ypperligt hantverk med stiliga syror och en mjuk, nedsmält munkänsla tillsammans med sötfrukten. Viss värme men ingen hetta. FV snurrar iväg till Kalifornien precis som jag själv hade gjort om jag fått vinet blint, men det här är faktiskt spanskt. (90-91)

Facit: 2001 Torres Mas la Plana. Gott och riktigt stiligt hantverk, men samtidigt rätt strömlinjeformat. Nittioåttan var nog både fräschare och hade mer bordeauxtycke.



Vin nr 3 är som ett skolboksexempel på nordrhônsk syrah; jag plitar ner både chark, medwurst, eneträ, bastubänk och peppar tillsammans med en överton av violer och en fin mörkfrukt med björnbär och körsbär. Samtidigt finns här också inslag av spearmint och apelsin som får mig att gissa Jamet med tanke på nittioåttan.
Smaken är slank och välbalanserad med fina syror och bra skjuts där aromerna klingar kvar i en stilig, syrlig båge innan allt avslutas med mineraler och en gnutta grönhet. Inte så bred i munnen, men utmärkt gott. 1999 Jamet? (92)

Facit: 2003 Jamet Côte-Rôtie. Ojdå, här finns få spår av den varma årgången. Med facit i hand är det förstås omöjligt att inte smaka detta kontroversiella vin igen med öppna ögon. Wine Spectators 96 pinnar känns alldeles för höga med tanke på vad vi har i glasen, samtidigt som Parkers futtiga 86 med uppgifter om "fecal/animal scents" samt en mer eller mindre öppen beskyllning om acidifiering också känns tagna ur luften. Syrorna har möjligen viss citruskaraktär men sitter ihop bra med helheten. Det hela mynnar ut i en smått filosofisk diskussion: om nu ett vin har syror tillsatta på konstgjord väg men ändå smakar såhär; är det av ondo? Jag är beredd att svara ja på den frågan alla dagar i veckan men har ändå anständigheten att bli lite omtumlad av det här glaset. Och det är sannerligen inte för ofta ett vin framkallar den effekten...



Vin nummer 3 går inte att bedöma första timmen; det här fullkomligen stinker av smält smör, kola och fudge på ett synnerligen oskönt sätt. Efter lite luft har mycket av otrevligheterna blåst bort till förmån för en rätt bred, likörtonad mörkfrukt med björnbär och körsbär som ger associationer till grenache. Smörkolan finns där i bakgrunden tillsammans med en massa mörka toner av lakrits, bränd kaffesump och scorched earth. Som att stirra ner i en asfaltsblandare... Lite garrigue och pinje talar om att vi befinner oss i södra frankrike.

Smaken har hyfsade syror som hindrar hela ekipaget från att trilla i diket även om de är åt det klart låga hållet. Vidare en hel del rostade toner tillsammans med lakrits och likörtonad frukt. Alkoholen är klart mer framträdande än i föregående vin, och munkänslan känns ganska extraherad och fluffig men saknar riktigt djup eller längd; liksom lite ihålig. Syltig, fatig och varm. Det här låter som en brutal sågning, men så illa är det inte, bara väldigt långt från mina preferenser. (88-89)

Facit: 2003 Domaine Belle Hermitage. I mitt tycke finns här inget som talar om att vinet kommer från så bra jord som hermitageberget; bordets gissningar på Languedoc tycks lysande. Här har vi en nolltrea som är ordentligt märkt av årgången. Visst känns vinet ungt, men vad månne egentligen bliva med lagring? Portvin?



Vin nummer 4 skickar direkt upp mungiporna och framkallar dessutom små rysningar längs ryggraden. Gaah så fin, det här är nebbiolo precis som man vill ha den. Stilig, brunröd färg med en liten tegelkant och en parfym att dö för med limstift, menthol, körsbär, vildhallon och en mild kryddighet med kanel. Smaken är syrlig och viktlös med urläcker tanninstruktur och en lång, läskande, mineralstinn eftersmak. Vinet tycks ha ordentligt med traditionella drag samtidigt som den fina årgången ger extra smörjmedel. Blir bara bättre med luft, men flaskan tar slut i rasande takt vilket är det bästa betyg ett vin kan få. (94+)

Facit: 2001 Massolino Vigna Rionda Riserva. Precis i början av drickfönstret, lyckligtvis har vi fler flaskor.


Vin nummer 5 har en lätt köttig doft med sesamfrön och anis på en bakgrund av barrig granskog och rödmörk frukt som av rönnbär, hallon och vinbär. Helheten ger en violett känsla med blomminga övertoner och anis. I munnen får vi ett slankt vin med viss gräddkolerondör. Syrorna känns inte jättehöga och saknar det där riktiga lyftet, och svansen rymmer dessutom lite värme som får mig att gissa Ahr-pinot. Eftersmaken är dock skapligt lång med mineraler. (90-91)

Facit: 2006 Jean Stodden Spätburgunder Lange Goldkapsel. Med ett pris hos producenten på €69 är det här förstås inte godkänt. Lyckligtvis har inte våra generösa värdar gjort vinet, och kan ta mina invändningar för vad de är - personlig smak.

Stort tack för ett synnerligen helgjutet omhändertagande!