2009 Friedrich Becker Spätburgunder

Undrar om det inte är dags för en liten hyllning till monopolet trots allt? I det tillfälliga augustisläppet kom Friedrich Beckers instegspinot i årgång 2008. Vinet verkar ha sålt skapligt, men trots att det regelbundet fyllts på med nya flaskor i butikerna har vi inte kommit oss för att smaka. Nu har en ny laddning landat och hastigt och lustigt har vi nollniorna på hyllorna. För en gångs skull tycks alltså vårt kära monopol ha lyssnat på kunderna och gjort en tillbeställning utifrån efterfrågan.

Vad kan man vänta sig av 2009 då? Ja, på pappret var det förstås en ganska varm årgång, vilket i mina öron inte låter så dumt för tysk pinot. Och nog får man en hel del solmogen frukt i doften med jordgubbar, hallon och körsbär. Det enda gröna kommer från sköna skogiga drag, och så lite fatlakrits och milda kryddor som kardemumma och kanel. Mmm, det här är ingen dum doft, och den blir bara bättre och bättre under kvällen med ökad höjd och fin pinositet. Efter en stund kliver mineralerna fram på allvar tillsammans med en snygg blommighet.

Smaken är till en början purung och nyvaken, med lite kvardröjande spritsig kolsyra som dock snabbt flyr sin kos efter en omhällning. Kvar finns en saftig och slank munkänsla med rena fina fruktaromer och bra fräschhet från syrorna. Smaken känns till en början en smula kort och rumphuggen, men med luft sträcker vinet ut på ett övertygande sätt och får en skönt seriös längd. Eftersmaken är syrlig och god med blodapelsin, lakrits och en urläcker kalkstenig mineralkaraktär som man verkligen inte är van att hitta på den här prisnivån.

Det här är ett vin som växer rejält, och som efter att ha startat nånstans runt (86-87) vecklar ut sig till starka (89+) med klara bud på outstandning. De tyska nollniorna fortsätter sitt segertåg även på den röda sidan. Ruskigt imponerande för ett instegsvin, det är svårt att tänka sig en bättre pinottripp för 139 spänn eller en bättre kandidat till husets röda i lättare stil. Jag måste ha fler flaskor, här blir det påfyllning i pluralis. Och aporopå inledningen så är det förstås importören som skall hyllas för att de tar in sådana här godsaker.

PS. Fler som smakat.

2010 Marcel Lapierre Morgon Sans Soufre

Beaujolais är det nya svarta. Plötsligt dricks och hyllas vinerna på alla håll och kanter - i vintidningar, på bloggar, på message boards. Säkert skadar det inte att 2009 var en once in a lifetime-årgång med (som vanligt när det gäller hajpade år) osedvanlig fruktmognad och alkoholnivåer som inte hade skämts för sig i Rhônedalen, och på många marknader underlättar det kanske också att regionen fått en ny advokat i form av David Schildknecht som hyllat vinerna i flera långa genomgångar. Man skall nog inte heller underskatta biovinstrenden, där fler och fler konsumenter söker viner med en viss profil producerade efter ett visst mönster, och det finns gott om låg- eller osvavlade biodynamiska viner hos de traditionella producenterna i Beaujolais.

Men den största anledningen är nog att vinerna är goda. Det har varit lätt att glömma bort det, och jag är nog inte den enda vinälskare som för några år sedan var beredd att döma ut Gamay som en riktig skitdruva och vinerna från regionen som simpla skumbananskadade surtjut. Till viss del var nog ryktet självförvållat - många producenter har ägnat de senaste decennierna åt att producera uselt, sönderchaptaliserat, aromjästmanglat elände från alldeles för högavkastande rankor med enda syfte att dra in kosingen så fort som möjligt. Beaujolais nouveau, någon? När man gått på några nitar är det förståeligt om man vänder blicken mot andra viner och andra regioner. Och så missade man de där producenterna som fortfarande gjorde riktigt vin precis som de alltid gjort.

En av dem var Marcel Lapierre, som tyvärr gick bort i malignt melanom precis när skörden var bärgad förra året. Hans nollåtta har varit en riktig ögonöppnare vid de två tillfällen jag provat den med importören Wine Trade. Hjälp, så här kan man ju göra beaujolais - så slankt, personligt, mineraliskt och karaktärsfullt. Givetvis blev det en beställning av den purunga 2010:an som nu lagts upp i BS.

Vinet tappades på flaska i slutet av april, och mår bra av en rejäl stund i öppen flaska. I nosen får vi en frisk doft med röda bär som hallon, vinbär, jordgubbar och körsbär i spetsen, följda av en rejäl kärve blandat grönt. Här får man både nyklippta örter och gräs men också blomsterstjälkar och bark. Själv blommorna har också hängt med, och sprider en fin parfym efter en stund. En lite stendammig mineralkaraktär pockar också på uppmärksamheten.

Smaken är slank och sval med friska syror där munkänslan får betecknas som lätt. Midjan känns kanske en aning smal i nuläget, och det finns en liten ungdomlig kartig kärvhet, men det är inget fel på eftersmakens längd eller aromernas intensitet och fokus. Mer spets än bredd helt enkelt. Och innan resan är över har de där mineralerna från doften tapetserat smaklökarna. Sablar vilken underbar mineralkaraktär, rena stenbrottet.

Det här är som Beaujolais skall vara. Friskt och bärigt med fina syror och ett tydligt avtryck från granitjordarna. Utan en skumbanan i sikte. (90+)

PS. Det är den osvavlade versionen Wine Trade säljer. Tänker man lagra, och det vill man i ärlighetens namn, har det sällan varit viktigare med sval temperatur.

PPS. Efter två dagar i kylskåp visar vinet inga tecken på oxidation, snarare ett mer harmoniskt helhetsintryck där de där pelargonstjälkarna och kartigheten tycks ha gått in en del i helheten, samtidigt som mineralerna fortfarande har fritt spelrum.

2008 Château Poujeaux

Août fait le moût - augusti gör musten - är ett gammalt djungelordspråk från Bordeaux, men när det gäller årgång 2008 kom räddningen senare än så. Faktum är att det fram till mitten av september såg ganska dystert ut, och det fanns en hel del olyckskorpar som talade om en riktigt skruttig årgång. När indiansommaren väl anlände kom den med besked, och de producenter som hade is i magen kunde under senare delen av oktober skörda mogna druvor som fått ovanligt lång tid på rankan. Däremot blev skörden mindre än vanligt till följd av det kalla och blöta vädret under blomsättningen.

Det trillar in nya nollåttor från Bordeaux varje månad i släppen, och det slår mig att jag nog inte smakat en enda ännu. Så kan vi ju inte ha det, plopp på sig 2008 Château Poujeaux. I glasen får vi ett redan från början förvånansvärt öppet och tillgängligt vin, med en för purung Bordeaux ganska klassisk nos. Svarta vinbär, plommon, tobak, kafferost och salmiak - det är bara att bocka av de där slitna beskrivningarna och sedan fortsätta med lite grillat kött, jord och en knippe blommor med violer i spetsen. Visst finns här en hel del fat - det är ju liksom grejen med Bordeaux - men när de sitter ihop med cabernet/merlot på det här sättet har jag sällan några problem med det. Med luft kommer ännu mer tobak tillsammans med en knippe örter. Skön sniff med fin parfym!

Smaken är förstås riktigt ung med både höga syror och lite snörpiga tanniner. Jag gissar att de flesta människor tycker att det här är för strävt och kantigt i nuläget, men det finns en generositet i frukten och jag som är ganska tanninskadad fullkomligen älskar den taktila känslan av att ha vinet i munnen. Mmm, ung Bordeaux... Och den här fina frukten lär inte försvinna ännu på ett tag medan tanninerna kammar sig en smula. Avslutningen är lång, riktigt salmiakstinn och skönt osöt med lite extra gnistor från mineralkaraktären.

För någon månad sedan fick jag (inte för första gången) en fråga om tips på köpvärd Bordeaux på monopolet. Här har vi ett fint exempel. Nej, det är inte det största och bästa vinet från regionen (och det går säkert att jaga euros genom att beställa från utländska webshoppar) men det är riktigt gott, väldigt typiskt och kostar inte en förmögenhet - faktum är att priset legat mer eller mindre på samma nivå under hela 2000-talet. Jag lägger undan minst ett sexpack med sikte på att börja dricka på allvar om sådär 4-5 år. (90-91+)

2006 Domaine Pavelot Savigny-lès-Beaune 1er Cru Aux Guettes

Det här vinet tycks gå från klarhet till klarhet, och har utvecklats i precis rätt riktning sedan förra smakprovet. Fortfarande handlar det såklart om ett ungt vin, men doftens sammansättning av skinande frukt, pinotkrydda, mynta och mineraler är enastående läcker efter någon timme i öppen flaska. Fräsch, slank munkänsla med bra syror och ett skönt häng i aromerna även om här också fortfarande finns lite kärvhet att jobba med till maten. Synd att inte all 268-kronorsbourgogne är så här, önskar jag hade köpt på mig ännu fler flaskor. Hoppas Moestue tar in fler grejer från Pavelot. (91)

2009 Melville Pinot Noir Estate

Vad håller Greg Brewer på med egentligen? Mannen som i sin jakt på den perfekt mogna frukten inte sällan landat på sådär femton, sexton procent alkohol i sina viner förefaller plötsligt ha bytt kurs. Ta till exempel Diatomvinerna som fått en total make over i och med årgång 2010. Inte nog med att de alla bytt namn och att Greg av etiketterna att döma verkar vandra i något alldeles eget kanjiuniversum - den 2010 Diatom Hana Shinobu som Anders bjöd på i början av augusti klockade dessutom in på 12,7%. Ja, jag vet att man inte skall stirra för mycket på de där siffrorna, men när man går från sexton procent med visst pinot gris-tycke till något som för mina blinda smaklökar lätt hade kunnat säljas in som en alldeles utmärkt albariño kan man inte tala om annat än ett trendbrott.

Och nu i septembersläppet kom den nya årgången av Melvilles Pinot Noir Estate med en matchvikt någon tiondels procentenhet från en... tja, en nollniobeaujolais från Jean Foillard. Jag har inte sett några indikationer på att 2009 var en så kall och eländig årgång i Santa Rita Hills att det finns anledning att tro att det inte är precis så här Greg Brewer vill ha det nuförtiden. Och nog märks det på vinet. Just Estate-cuvéen har enligt min mening ibland haft lite problem med en alltför tydlig alkoholhetta, vilket man knappast kan beskylla nollnian för. Snarare finns här en frisk lätthet där de höga stillahavssyrorna förstås gör sitt. Vinet har lite mindre kropp och rondör än vanligt, helt enkelt mer deffat utan att för den delen upplevas som direkt glest eller alltför kort i rocken. Därmed inte sagt att det är alldeles väsensskilt från tidigare årgångar. Den där rena frukten med drag av körsbär och hallonsås känner man igen, precis som undervegetationen, tobaken, lakritsen och citrustonerna. Möjligen har de stjälkigt kryddiga dragen av kanel och örter en gnutta mer grönhet i sig den här gången.

Det här är gott, men alldeles för ungt och oförlöst. Vinet både tål och behöver en rejäl luftning innan aromerna i doften riktigt kommer loss, och oavsett Brewers whole cluster-ideologi finns det en ungdomligt kartig känsla i smaken som kan tänkas rätta till sig med bara lite lagring. Det skall bli mycket intressant att se vilken väg hans viner kommer att ta i framtiden. (90+)

2005 Dunn Vineyards Cabernet Sauvignon Howell Mountain

Hade vi inte begripit det tidigare så står det nu helt klart: Mike och Randy Dunn går på vattnet. Deras nollfemma är alldeles, alldeles underbar. Så här skall cabernet sauvignon smaka; en riktig måttstock för druvan oavsett om den växt i grusig mark i Médoc eller i magra vulkaniska jordar på Howell Mountain. Doften bjuder på skinande ren frukt med svarta vinbär, körsbär och plommon i spetsen, men här finns så mycket mer att hitta utöver frukt. Vinet rör sig på den vilda sidan av spektrat med urläckra inslag av viltkött och skogiga drag av undervegetation tillsammans med nyklippta örter, kryddor och våt tobak. Och vilken parfym sedan! Överst hänger ett knippe blommor som vore de nyplockade på en solig bergsäng, och så rejäla inslag av jord och mineral på botten. En rent tåkrullande läcker doft i all sin ungdom.

För nog är det ett ungt vin vi får i munnen, men sablar vilken ljuv ungdom. Munkänslan är underbar redan nu, med en sanslös koncentration och en fenomenal balans där den yppiga men svala bergsfrukten och de klockrena syrorna sjunger i kör. De där mördartanninerna Dunn är kända för sägs ha kammat sig ordentligt från och med årgång 2004, och även om här finns en rejäl struktur och grepp är det inget en välhängd ryggbiff inte klarar av. Jag som inte har något emot att dricka min Bordeaux före tioårsdagen tycker det smakar ljuvligt på egen hand också. Eftersmaken är rent stoppurskrävande med massor av salmiak och en galen mineralitet.

Det här träffar så mitt i prick att det nästan är löjligt. I en tid när de flesta högpoängare från dalbotten i Napa kräver hundratals dollar och speciella kontakter för att få smaka fortsätter familjen Dunn att göra sina gammeldags bergsviner till i sammanhanget riktigt modesta priser. Måtte de aldrig sluta med det. (95+)

PS. Nollfyran provad här. Och nittiofyran. Hittills är det väl bara åttiofyran som inte utlöst fullständig glädjefnatt.

PPS. Gör gärna ett virtuellt besök på gården tillsammans med några amerikanska vinbloggare här och här.

PPPS. Som apéritif fick det bli 2009 Zilliken Rausch Kabinett som stått en vecka upphälld på mindre flaska i kylskåpet. Åhfytusan vilken underbar riesling. Den här gången också.

2004 Bressan Pinot Nero

Finare Vinares tokhyllning av Bressans 2004 Pinot Nero häromveckan gav en svårartad klåda i beställningsfingret. Det här vill man ju smaka! Lådan har inte mer än kommit innanför dörren innan vi drar en kork medan måndagskycklingen går färdigt i ugnen.

I glasen hamnar ett stiligt, ganska ljust varmrött vin där kanterna börjar dra åt tegel. Direkt ur flaskan är doften stor och expressiv med massor av körsbär i olika former - maraschino, söta röda och mörka moreller - tillsammans med röda skogsbär. Vidare jord, balsamvinäger och nyklippta örter med pepparmint/mynta i spetsen innan allt avslutas med en rejäl fläkt av tobak, gräs och fuktig undervegetation. Här är det öppna spjäll, en skön doft med bra sug och daggfriska associationer.

I munnen får vi ett vin med en härlig balans. Frukten är generös utan att kännas för varm, men vad som verkligen lyfter vinet är syrorna. Alls inte för tuffa eller Loseckrävande, bara exakta och precisa med underbar spets och sanslös precision. Munkänslan är ljuvligt frisk och rensande med en utmärkt koncentration hela vägen från ett fast och fint mittparti och ändå ut i den långa örtiga eftersmaken. Man vill hela tiden ta en klunk till, och en klunk till...

Det här är verkligen svingott på ett rent drabbande sätt; det är inte ofta en pinot för 230 kronor väcker sådana här känslor. Men skall man vara djävulens advokat handlar det kanske mer om traditioner och kompromisslöst hantverk än om distinkt druvkaraktär? Helhetsintrycket är snarast väldigt italienskt, fast på ett traditionellt och oerhört vackert vis där den närmaste associationen måste bli toskanska Montevertines sangiovese, även om det här möjligen är ett strå vassare med ännu mer skärpa och mer aromatik? Ett litet mästerverk är det hur som helst, på många sätt en av de senaste månadernas allra bästa vinupplevelser. Jag beställer ett trepack till på studs. (92ish)

PS. För bakgrund till Fulvio Bressans värderingar och filosofi kan man gott börja i nämnda post hos Finare Vinare innan man klickar sig vidare till Bressans egna hemsida. Det är inte svårt att känna sympatier med denne jordens arbetare i nionde generationen som vägrar ta några genvägar. Självförtroende tycks inte heller saknas; på hemsidan kan man finna bilder på vinmakaren själv i allt från arméuniform och basker till smokingjacka med jaktfalk på armen, och det går också att klicka sig vidare till förklenande omdömen om närliggande producenter. Men stäng för guds skull av ljudet när ni går in på hemsidan. Den revolutionära Che Guevara-baskern hamnar lätt på sniskan när muzakmorsan Enya - den musikaliska motsvarigheten till ekchippat industriellt boxvin - strömmar ur högtalarna. Man kan inte ha koll på allt... ;-)

2007 E. Guigal Gigondas

Monopolets septembersläpp tycks ha mötts med stor entusiasm, åtminstone att döma av den rent sovjetiskt långa kön på Regeringsgatan i torsdags. För många var det kanske whisky och öl som lockade mest, men här och där syntes också handhållna utprintade rekommendationer från Håkan Larsson och andra vinjournalister. För egen del kände jag mig ovanligt kräsen när jag gick igenom nyheterna och bland alla trotjänare i nya årgångar inskränkte sig inköpen till några flaskor 2008 Château Montrose och ett smakprov av Guigals 2007 Gigondas. Med tanke på nollsjuornas dragningskraft (om man som jag gillar sydfranskt tjut) borde det här vinet kunna landa rätt bra. Och med 4000 flaskor i pipeline - antalet flaskor i butik på släppdagen är som vanligt ytterst outgrundligt när det gäller monopolet - finns här en god möjlighet att faktiskt smaka själv innan man beslutar om större inköp.

2007 Guigal Gigondas har en ganska stilig rubinröd färg. Doften är öppen och fin med massor av garrigue och vitpeppar utöver en rätt mörk frukt med drag av kirschiga likörkörsbär, plommon och hallon. Blod och kött har en klart positiv effekt på mungiporna, precis som blommiga drag av lavendel och violer. Lite småmurriga fattoner av eneträ, lakrits och tobak skvallrar om en proffsig uppfostran med trä i bilden. I munnen får man ett vin med en rätt klassisk munkänsla med bra syror och en hel del aningen torrsnörpiga tanniner i svansen. Kryddor och kirsch markerar ursprunget, och vinet är klart gott men saknar kanske lite djup och längd för att man skall greppa tag om de absoluta superlativen. Allt som allt ett snyggt hantverk som smakar alldeles utmärkt, precis som man väntar sig av Guigal. Jag köper nog några flaskor till, men man kan inte låta bli att undra vilken cuvée américaine Parker fick smaka från fat? (89-90)

PS. Det är alltid bra med jämförelser. I andra glaset har vi en flaska 2009 Janasse Terre d'Argile från famors och farfars stash. Den här flaskan var av den öppnare sorten, med avgjort mer av allt i alla parametrar - doft, örter, djup, längd men också tjong. Sköna grejer hur som helst... (90-91)

PPS Fler som varit på hugget i släppet.