torsdag 22 december 2011

2003 Domaine du Pégau Cuvée Réservée



Alla tycks stressa
som galningar så här dan före dan före dopparedan. Och vi är väl egentligen inga undantag, men vi försöker ändå hitta lite lugn i stormen med julklappsinslagning i granens sken. Lite julmusik är förstås inte fel heller. I år precis som vanligt ger Frank Sinatras inspelning på Capitol Records från 1957 precis lagom doser elegans och sentimentalitet. Och så vill man gärna ha något i glasen också, men glögg går ju inte att dricka. Port kanske? Nja, det är rätt ont om mogna portviner i samlingen. Den perfekta lösningen heter 2003 Domaine du Pégau.

Vi har druckit några flaskor av det här vinet de senaste åren, men den senaste posten var i bloggens skakiga början för fyra och ett halvt år sedan. Jag trodde den här nolltrean skulle bjuda på snabbmognande drickfärdighet och visa sig från sin bästa sida vid en hederlig pop'n'pour, men efter uppkorkandet står det klart att här behövs en hel del luft. Det tar åtminstone en timme innan doften öppnat upp helt. Då är å andra sidan aromerna snudd på smärtsamma i sin intensitet med torkade mörka körsbär, vildhallon och björnbär tillsammans med blod, rostbiff, en massa blåvioletta blommor, örter och alla kryddor man kan tänka sig. Just den här flaskan känns väldigt ren och nästan helt utan de tydliga drag av brettanomyces som på många sätt hör ihop med Pégau, men efter en stund kan man ana lite stall i bakgrunden. Det finns lite portlika drag också och det är ingen tvekan om att året var varmt, men samtidigt lyser russinen med sin frånvaro vilket alltid är ett plus. Skall man jämföra med tidigare så är doften betydligt mer sammansmält och elegant, även om här ändå inte finns mer än begynnande mognadstoner.

I munnen får vi en tät matta av kirschig mörkfrukt som lyckas med konststycket att inte kännas för tung. Munkänslan är fortfarande lite rustik och kantig även om de aningen torra tanninerna börjat smälta undan, men här finns ingen uttalad hetta eller klumpighet, och apelsinsyrorna känns fullt tillräckliga. Skön drickbarhet helt enkelt, även om man gärna sippar snarare än klunkar i sig. Avslutet är långt med mineraler och torkad mörkfrukt.

Det här är riktigt gott nu, men jag tror ändå på att spara resterande flaskor några år. Här finns stoppning så det räcker och blir över, och det borde gå att locka fram ännu fler mognadstoner samtidigt som tanninerna kammar sig ytterligare. Hur som helst skönt sällskap till lite bjällerklang. Lite port, lite sydländsk sol, och lite av glöggens sötfrukt och kryddor samtidigt som det handlar om riktigt vin.

God Jul allihop!

5 kommentarer:

JW sa...

God jul! Låter gott, har ni bjudit oss på det här eller minns jag fel?
Vinsmuttandet får vänta tills i morgon för vår del men en hyfsat mogen CDP låter inte så dumt...för övrigt ser vi fram emot årsbästalistan. Hälsa familjen!

Henrik sa...

Aah, en liten favorit i repris. Vill minnas att vi fick en sån här och en 98:a blint strax före jul för några år sedan.
Nöjer mig själv, grymt ostressad, med att sippa på en Beckers instegspinot - den lirar den med.
God Jul!

Frankofilen sa...

JW - nja, tror det var nollsjuan vi bjöd er på även om Randy Dunn stal showen. Och 2003 Clos des Papes en annan gång. God Jul, hälsa L. Vi måste tamejkatten ses snart.

Henrik - mmm, Beckers instegspinot lirar alldeles utmärkt...

Chris sa...

Pégaü CR 2003 är ett alldeles underbart vin! Det verkar dock vara skillnad på de olika buteljeringarna, men de flaskor jag har smakat hittills har varit fullkomligt briljanta. Tänk om alla Pégaü betedde sig såhär...

Frankofilen sa...

Japp, gott är det. Fast jag kan inte säga att jag personligen föredrar nolltrean före exempelvis nittioåttan eller nollettan eller nollsjuan eller ens nollsexan. En av fördelarna med Pégau är att de är grymt jämna över årgångarna, nackdelen är kanske den flaskvariation som många talar om...