2008 Ridge Cabernet Sauvignon Estate

Det är alltid roligt med diskussion i bloggosfären. Ridge har numera en speciell plats i våra hjärtan, så det är klart att det inhandlades några flaskor av de nya årgångarna häromdagen. Finare Vinare var som vanligt snabba med korkskruvshanden och smakade 2008 Cabernet Sauvignon Estate redan på släppdagen och kvällen efter, med en stor bränd träplanka i nyllet som tack. Ouch. Det låter illavarslande, speciellt som jag funderat på om man inte skulle köpa fler flaskor. Här behövs uppföljning för att se om även de egna smaklökarna får brännskador.

Direkt efter uppkorkandet kan vi konstatera att doften redan vid källartemperatur snabbt vecklar ut en urläcker, frisk mintig örtighet som snart får sällskap av ljus tobak. Men nog finns här också en hel del fat, som till en början känns rätt nypålagda och ligger lite utanpå. Vinet får vakna till i öppen flaska med ett glas borthällt. När vi återvänder efter några timmar möts vi av en urläcker, expressiv doft. Överst i glaset hänger massor av färsk tobak, mynta och andra örter tillsammans med ett fång blommor. Rent av lite spearmint. Under ligger skinande ren frukt som mest drar åt körsbär och crème de cassis, och längst ner glimrar en försiktig mineralåder tillsammans med lite grillat kött. Och så finns en del ek också. Fast jag tycker att faten under de där timmarnas försiktiga luftning har krypit in rätt skönt under täcket av frukt och örter. Och några brända, hårdrostade drag har vi väldigt svårt att finna. Visst finns här rostning, men i mitt tycke handlar det om ljusare toner av kaffe och kanel där den största invändningen är att fatbehandlingen känns rätt söt med kola och lite vanilj. Som det gärna blir med amerikansk ek.

Nä hörni, nu är det dags att smaka. Zzzing, vilka underbara syror. Och vilken skön, sval frukt. Här får man ett tätt och fint mittparti, som dock känns en smula knutet och upprullat fortfarande, följt av en saftig och fin eftersmak som hänger kvar en bra stund med både lakrits och en del mineraler. Tanninerna stagar upp ordentligt, men de är sanslöst snygga och finmaskiga redan nu. Som ettans sandpapper, om än i dubbla lager. Här finns inget grovt eller chokladigt, bara en fast och fin sval bergskaraktär. Med en del ek.

Summa summarum: det här en riktigt god cabernet som smakar utmärkt redan nu till en köttbit, men som förstås kommer att bli ännu bättre i framtiden. Vi har tidigare bara smakat nollfyran och nollfemman, men dem upplevde jag inte alls vara på den här nivån. Med tanke på beståndsdelarna borde det här vinet segla genom det närmaste decenniet och bjuda på skön njutning åtminstone till andra sidan 2020. Hur mycket man störs av eken är väl som vanligt en fråga om tycke och smak (och ekallergi), men visst kommer vinet att bli ännu bättre när faten sjunkit in mera. Två tummar upp. (91-92+)

PS. Gillar man sådana här svalare bergsviner från Santa Cruz Mountains bör man inte missa Mount Eden Vineyards några coyoteylanden bort i bergen. Ungefär samma hantverk med minimal intervention, samma svala känsla, och galet mycket mineraler. Nu snackar vi riktigt lagringskrävande grejer. Dessutom använder man franska fat, vilket i mitt tycke alltid är en fördel.