Det är alltid roligt att bli positivt överraskad. Senast vi drack en flaska 2008 Tensley Colson Canyon var i februari, och jag fattade absolut ingenting. Vinet upplevdes som fullständigt splittrat med alkohol, syror och frukt i ett oskönt sammelsurium, helt utan harmoni eller klass. Det blev aldrig någon post, men jag kunde inte för mitt liv begripa hur både Robert Parker och James Laube för en gångs skull kunde vara så överens om riktig storhet med 96 resp 95 pinnar. Hade vi egentligen smakat samma vin? Det finns rätt många noteringar på Cellartracker från användare som verkar haft en upplevelse liknande min.
Förväntningarna är alltså rätt beskedliga när kvällens flaska korkas upp. Men det räcker faktiskt med en sniff för att inse att det här glaset från den här flaskan den här kvällen i de sista skälvande ögonblicken av 2011 kommer att träffa på ett helt annat sätt än i februari. God dayum, vilken juice. Doften är stor och maffig redan från början, med slösande druvtypiska drag av svarta oliver, peppar, violer och välhängt kött på en bakgrund av hallon, björnbär och svarta vinbär. Det finns lite fat i bakgrunden också med lakrits och milda bakkryddor som kardemumma och kanel, och så en barrig, kådig örtkant. Fascinating stuff...
Det här är ett riktigt Spinal Tap-vin med reglagen uppvridna till elva. Frukten är gigantisk, men känns ändå sval utan syltighet eller russinkänsla. Syrorna är rent brutala men sitter ändå fint ihop med resten av bygget (och är helt naturliga så vitt jag förstår). Alkoholen klockar in på 15 procent enligt etiketten men väsnas inte mer än hos en genomsnittslig Côtes-du-Rhône. Allt kokar helt enkelt ned till den klassiska flodhästen i ballerinadräkt. Eller balans om man så vill. Eftersmaken är ruggigt lång med en slösande stråle av frukt och, faktiskt, mineralkaraktär.
Jag kan förstå att detta inte är allas tekopp, men samtidigt är det bara att inse att jag har en svag punkt för sådant här. Också. (94)
PS. KKWine, 240 DKK. Fanns också tills nyligen i BS via Muram International à 436 spänn.
3 kommentarer:
Tensley gör formidabla viner som på plats i Kalifornien hör till de mest "Rhôneliknande" i den fylliga skolan, oavsett det rör sig som de vita, de av Grenache eller de av Syrah.
De vinner på luftning, varje gång jag har varit där har jag blivit överväldigad, särskilt med de öppnade flaskor jag ibland har fått med mig till middagen - då luftade i bortåt 10 timmar.
Här hemma har jag blivit lite fundersam över vissa viner, särskilt tidigare om åren, men i de svalare årgångarna 07, 08, 09 och 10 gör Joey Tensley riktigt bra viner.
Till en vettig penning dessutom.
Luftning alltså ... det är grejen.
God fortsättning,
Michel
Håller med Rotsunda, jag är inget fan av monsterviner, jag ansåg Tensley vara en av de bättre syrah/rhone-producenterna vi besökte i regionen.
God fortsättning själva.
Det är väl till viss del det som är rätt läckert med Kalifornien om man är på det humöret - att druvkaraktären inte skulle skämmas för sig i en nordrhônare, men med lite extra solsken och volym.
Den där flaskan i februari följde jag över flera dagar utan att vinet blev begripligt. Men nu så fattade även jag. Skönt med sådana här grejer ibland...
Skicka en kommentar