2009 Domaine du Pégaü Cuvée Réservée

Det var väl kanske inte så oväntat, men Pégau kliver in och ställer skåpet rejält bland den lilla grupp av nollnior från Châteauneuf-du-Pape vi hittills smakat. Det här är riktigt sköna grejer, med precis så typisk Pégauprofil som man hade hoppats. Domänen är helt enkelt ett ursäkert kort - en av mina favoriter alla kategorier - som presterar ungefär lika bra i alla årgångar. Redan vid uppkorkandet vid svala elva grader inser man att det bara är att spänna fast sig i fåtöljen och åka iväg på den sedvanliga panoramaturen över Vaucluse.

Ur glaset lyfter sig en mix av blod, kött och hela orientens kryddor tillsammans med tobak, lavendel, violer och en massa provençalska örter. Frukten minner mest om nymosade skogshallon, men här finns lite mörkare drag av körsbär, plommon och fikon också, precis som man börjar förvänta sig av årgången. Och så är det förstås ingen riktig Pégau utan en liten kyss av brettanomyces. Somliga skyr svampen som pesten, men jag tycker den ger lite extra komplexitet när det håller sig på de här nivåerna. Det här kan redan nu i januari vara en av årets dofter - härligt komplex trots all ungdom.

I munnen får vi ett kassaskåpstätt vin med en skön struktur. Precis som de andra nollniorna vi smakat är det väldigt öppet och tillgängligt i nuläget med massor av frukt som skyler tanninerna, men därunder känner man ett rejält grepp som gjort för lagring. Balansen är oantastlig med fina syror och en fullständigt dold alkohol. Svansen har en lite ungdomlig oavstjälkad känsla som säkert försvinner med några år på rygg, men det är svårt att ha invändningar när man stöter på så här fin längd och mineralitet. Allt som allt en klassisk purung Pégau av bästa snitt med massor av ursprungskänsla. Borde utvecklas till något riktigt extra med lagring. Drick närmaste tiden eller vänta sådär åtta tio år. (95+)

PS. Det blev visst Pégau på fler håll ikväll.

2004 Domaine Pinson Chablis Grand Cru Les Clos

Vi lagar förrätt Rotsunda style - jordärtskockssoppa toppad med fnas av ankconfit och brunoise av morot. I glasen en Les Clos som borde ha klivit upp på någon sorts tidig mognadsplatå.

Domaine Pinson är uppenbarligen rätt glada i ek, så det är kanske inte så konstigt att det känns som att vinet mer hör hemma i Côte de Beaune än i Chablis. Doften är ganska finlemmad med viss utveckling där faten lägger ut en försiktig tassematta av arrak, butterscotch och hasselnötter under den gula frukten. Efter en stund blir en ton av flintrök allt mer uppenbar, och så en liten grön kant som påminner om undervegetation men som i ärlighetens namn mer drar åt rotfrukter och som jag gissar är ganska årgångstypisk.

Smaken är slank och rejält frisk med både citron och lime tillsammans med lite äpplighet. Eken bråkar inte det minsta utan ger mest lite stöd för frukten som i ärlighetens namn känns en smula bräcklig. Kanske befinner vi oss i en mellanfas trots allt? Avslutningen är klart godkänd när det gäller längd och mineralisk känsla. Jag tycker kanske inte riktigt att vinet levererar som man kan kräva av appellationens bästa Grand Cru, men gott är det. (90-91)

2004 Produttori del Barbaresco Barbaresco

Bästa flaskan hittills får man säga, och ändå finns bara de första antydningarna av tertiära aromer. Vinet kommer att hänga med många år, men bjuder på en underbart ren och rödlätt drickupplevelse redan nu. Massor av nypon och körsbär i doften tillsammans med menthol, lite volatilitet, blommor, grus och örter. Munkänslan är slank och finlemmad med fin spets och fokus. Tanninerna ger fortfarande ett rejält finmaskigt grepp men tycks vara på god väg att smälta, och de invändningsfria syrorna skjuter på i eftersmaken. En välproportionerad och härligt traditionell Barbaresco från det där inte-så-pjåkiga-kollektivet. (90-91)

2007 Fontodi Vigna del Sorbo

Det skrivs väldigt lite om beroende på svenska vinbloggar. Kanske är det först när ens fix uteblir som man inser hur beroende man är? De senaste dagarna har varit en enda lång kall kalkonorgie med hjärtklappning och kallsvettningar. Det gick så långt att jag till och med var över hos grannen och frågade om han hade något hemma. Hade jag inte kunnat smyga åt mig lite på jobbet så vete katten hur det hade gått. Sällan har det väl känts så skönt att komma hem en fredagkväll och kunna konstatera att kranen står på.

Måtte vår internetuppkoppling aldrig gå sönder igen.

PS. Vinet då? Jo, det är det inga problem att klara sig utan en tid. Men ikväll blev det en ny påtitt av Fontodis 2007 Vigna del Sorbo. Samma sköna, rätt välmejkade upplevelse som senast med chokladdoppade körsbär, violer, cassis, tobak och té. Balansen är fullständigt klockren i en generös, smått hedonistisk skrud och ursprunget är snudd på övertydligt, men visst katten känns det att året var rätt varmt, inte minst i de aningen volatila övertonerna? Riktigt gott hur som helst, kanske allra mest lämpat för en rejäl bistecca fiorentina snarare än elegantare rätter. Sånt här vill man ha lite av i källaren, dags att fylla på. (92-93)

2009 Le Vieux Donjon

Vi fortsätter att i maklig takt förgripa oss på unga nollnior från Châteauneuf-du-Pape. Och Vieux Donjon är precis som jag vill ha dem, det vill säga traditionell. Urklassisk doft med hallon, garrigue, blod, välhängt kött och de där orientaliska kryddorna jag tycker är så typiska för producenten. Den varma årgången fyller i med lite mörkare drag av kirsch och plommon, och så massor av lakrits.

Smaken är välbalanserad med sköna greppiga tanniner, bra syror och ganska återhållen alkoholkänsla, bara en gnutta kirschig värme bland lakritsen och de småbittra örterna i avslutningen. Det här måste vara en av de mer tillgängliga unga årgångar jag provat av Donjon, betydligt mer givande än till exempel nollsjuan vid samma tidpunkt. Skall man ägna sig åt jämförelser så har vinet inte riktigt lika öppen och explosiv aromatik som Les Cailloux, och här saknas kanske en liten dimension jämfört med Charvin, men en riktigt god nollnia är det. Ett lyckat barnarov, även om alla bitar förefaller sitta på plats för en god utveckling i källaren också. På återseende efter 2015-16. (91-92+)

2010 Emrich-Schönleber Monzinger Frühlingsplätzchen trocken

Våren är här! Ja, jag vet att det är minusgrader utomhus, att isfläckarna på gatorna är livsfarliga, och att jag nyss höll på att förfrysa öronen på väg hem i beckmörkret, men med lilla vårplätten i glasen kan man nästan höra fåglars sång och känna solens värmande strålar.

Här får man en ung men ljuvlig rieslingnos, redan nu påtagligt komplex med blommor, en massa citrusfrukter, päron, grönt äpple, persika, lite ungdomlig bikarbonat, krabbspadsmineraler och en grön, kryddig kvist av dragon. Zzzing! Smaken är en riktig rensare med knivskarpa, skyhöga syror, allehanda citrustoner och en slösande skaldjursmineralitet som får smaklökarna att ställa sig i givakt. Allt utfört med en tydlig känsla av plats och en kristallklar tysk precision som nästan är brutal i sin exakthet.

Att döma av det här första smakprovet verkar Emrich Schönleber ha fått till riktigt sköna grejer även 2010, denna extrema årgång som nästan inte liknar någon annan med helt galna syror och den lägsta avkastningen i mannaminne. Klockren apéritif. (91-92+)

PS. Belvini.de - €16,90. Prisvärt är bara förnamnet ;-)

2004 Cascina Cucco Barolo Cerrati

Dags att kicka igång den nya bloggsäsongen, den sjätte i ordningen. Det är väl ungefär här alla TV-serier på allvar spårar ur och blir asdåliga, så vi får se om vi orkar med varandra säsongen ut...

Vi mjukstartar med en lägeskontroll av den här favoriten. Det är snart två år sedan vi senast sågs, men visst känner man igen sig. Fin, öppen doft med precis lagom fjäskiga drag av chokladpraliner och lite nötter, men också skinande ren småmörk serralungafrukt med körsbär och plommon. En rad ursprungmarkörer ställer snällt upp sig på rad och det är bara att bocka av menthol, rosor, nagellack, grusmineral och pinjeörter samtidigt som man kan konstatera att det här doftar fantastiskt.

Smaken bjuder på en skön, smått paradoxal munkänsla där slankhet och kraft tycks gå hand i hand. Frukten mullrar till lite över de fortfarande tydligt närvarande tanninerna, men annars handlar det mest om fina syror och den transparens man börjat vänja sig vid hos nollfyrorna med en fin mineralknorr i eftersmaken. Skall man vara ärlig har kanske inte så väldigt mycket hänt i mognadsväg sedan senaste smakprovet, men vinet fortsätter att vara ruskigt gott på ett omedelbart tillfredsställande sätt. Helt enkelt galet mycket Barolo för pengarna. Skönt att vi är vänner igen Cascina Cucco, efter den lite tveksamma nollsjueupplevelsen senast. (92)