2008 Sigalas Santorini

Vidgade vyer! Jag kan faktiskt inte påminna mig om att vi någonsin druckit ett vin gjort på assyrtiko. Möjligen kan det ha slunkit ned något glas i samband med en charterresa för över tio år sedan, men annars lyser de grekiska vinerna med sin frånvaro här hemma. Helt klart ett misstag, för Sigalas 2008 Santorini är sköna grejer! Ganska fascinerande, egensinnig doft av citrus, gulfrukt, anis och rökiga, kalkiga mineraler tillsammans med en örtkvist. En liten vaniljton får hjärnan att gissa på en gnutta ek, men möjligen handlar det om spökfat. Smaken har viss tyngd och fetma med en smått oljig känsla där frukten känns ganska solmogen samtidigt som syrorna sitter där de skall och stagar upp hela ekipaget. Torrt, fräscht, mineraliskt avslut med en liten angenäm citrusbitterhet. Vinet blev bara godare och godare under kvällen vilket borde tyda på en ljus framtid med några år på rygg. Säkert underbart till grillad fisk eller skaldjur med medelhavet inom synhåll, men smakar inte alls dumt till panerad rödspätta en vanlig torsdag heller. Här får det nog bli påfyllning. (90-91)

PS. Många flaskor kvar från mellansläppet i augusti, annars finns nollnian i BS för några tior mer.

2005 Pierre Gaillard Saint-Joseph Clos de Cuminaille

Lyckligtvis är det inte ofta man behöver konstatera det, men den senaste arbetsveckan är nog bland de värsta jag upplevt. Sjuttio arbetade timmar är en sak, men en utifrån omständigheterna ond spiral av sjukskrivna kollegor, föreläsningar, jourer, handledarskap, regionmöten, överdragna dagishämtningar och inte minst fullständigt vanvettigt sjuka människor i akut behov av högspecialiserad vård tar mer än ut sin rätt. Alltså dags för den pulslösa bloggen. Passion och långa utläggningar - bah, vänd er till nån som orkar bry sig. Kvällens vin ger knappast hjärtklappning...

2005 Clos de Cuminaille tycks vara en modern rackare med svartvinbärsfrukt och en fatbehandling som leder tankarna åt Bordeaux. Här finns både stallighet och tobak innan bastubänken tar över och tydliga enbär och garrigue mödosamt styr kosan mot norra Rhônedalen. Munkänslan är rätt fluffig med ett genomarbetat intryck, men saknar riktigt djup för att vara outstanding. Skaplig längd som mynnar ut i en torr eftersmak med svarta oliver men utan extra leenden. Ett vin som visserligen otvetydigt är av god kvalitet, men som lämnar mig oberörd. Jag kan förstå om man är förtjust i det här, men inte riktigt för mig. Inga tecken på tunnel, men heller inga direkta mognadstoner. Resterande flaskor kan man nog både ha och mista. (87-88)

2004 Château Les Grands Chênes

Dags för en ny påtitt av 2004 Château Les Grands Chênes, ni vet vinet som i Grand Jury Européens stora blindprovning av nollfyror bankade upp slott som Pavie, Mouton och Latour... ja faktiskt hela 205 viner hamnade efter kvällens tjut i sammanräkningen. Provningen var för övrigt en stor seger för Bernard Magrez som hade inte mindre än tre viner på tio-i-topp. Säga vad man vill om Magrez; det är möjligt att han använder all sköns svartkonster såsom omvänd osmos för att få till den där frukten även i svåra år, men när han svingar trollspöet har åtminstone jag väldigt svårt att inte bli förtrollad. Hans viner är ofta framåt och fruktiga med omedelbar charm och inte sällan en rejäl dos fat. Kanske inte de mest klassiska men bra goda är de, kvällens flaska inget undantag.

Det finns flera noteringar på cellartracker om att nollfyran har tappat frukten till förmån för en rätt omild fatbehandling. Jag förstår inte riktigt vad de menar; här väller en tät matta av crème de cassis och plommon ur glasets mynning redan vid uppkorkandet. Själva vinet har en tät, stilig rubinröd färg utan ålderstecken. Men visst finns här en hel del ek - doften är en smula kantig med rätt grova drag av tobak, mint och massor av lakrits och salmiak parat med vanilj och en gnutta frän stallighet. Några violer försöker sig på lite elegans i övertonerna, men drunknar snart bland frukten och faten. Fast det är snygga fat; som vanligt blir jag väldigt förtjust i den här framfusiga smått transatlantiska stilen, och under den där mattan finns en rejäl näve fuktig matjord som pekar mot Bordeaux. Skönt sniff med massor av omedelbar tillfredsställelse.

Smaken fortsätter i samma moderna stil med frukt och tydlig fatkaraktär. Det här är verkligen lätt att tycka om. Möjligen kan man invända mot att syrorna knappast är de högsta man stött på i en nollfyra, men det saknas ändå inte fräschör. Munkänslan är mjuk med snälla, sandiga tanniner trots att vinet fortfarande känns ganska ungt. Mitten fyller ut bra och övergår i ett ganska brett avslut där den lakrits- och salmiakstonade eftersmaken har mer än godkänd längd. Inte stort, men väldigt gott i den här genomarbetade, helproffsiga stilen. Jämfört med förra gången har väl egentligen inte hänt så mycket mer än att faten sjunkit in en smula i helheten. Ändå känns det som att den här stilen absolut inte är fel att dricka nu på frukten. Magrez vet hur en slipsten skall dras... (89-90)

2 x 2009 Muscadet

K överraskar med färska krabbor, vilket blir ett ypperligt tillfälle att prova två relativt nyinköpta muscadeter.

Först ut är 2009 Domaine de la Foliette som är nästan vattenklart i glasen med en liten silvrig anstrykning. Doften är frisk med vit persika, päron, grönt äpple, lite blommor och en tilltalande småsalt känsla av bräckt vatten. Smaken är slank och fräsch med spetsiga, friska syror och aromer av citrus och grönt äpple. Inte så mycket mineral, men bra lyft och klingande renhet. Utmärkt till krabban, men lika bra som apéritif. (87-88)

2009 Domaine de la Pépière har en något mer komplex doft med mer parfym, men också lite intresseväckande småunkna inslag och ett drag av fänkål/anis utöver de vita päronen, vattenmelonen och persikorna. Även här får man en liten pust av bräckt vatten vilket får hjärnan att skrika efter skaldjur. I munnen känns syrorna mer avrundade även om de fortfarande är friska och höga, samtidigt som det här vinet har lite mer frukt med något större bredd och djup. Avslutningen har spår av mineraler tillsammans med lite citrusbitterhet. Gott. (88-89)

I mitt tycke är La Pépière snäppet bättre, men det är mest en smaksak. En tredjedel av middagsdeltagarna föredrog faktiskt La Foliette. Klart är dock att det här är två goda Muscadeter som säkert också blir perfekta till höstens musslor. Sköna meloner!

PS. Båda vinerna är inköpta genom privatimport hos Vinik. Priset ligger på ungefär en hundralapp.

2007 Domaine de la Solitude

Jag tycks aldrig tröttna på dessa nollsjuor från södra Rhônedalen. Visst, man borde väl egentligen låta dem vila några år men de är ju så förbaskat öppna och tillgängliga, kvällens 2007 Domaine de la Solitude inget undantag. Gillar man Châteauneuf-du-Pape får man stor njutning redan nu. Doften bjuder ljusa slingor av lavendel och violer tillsammans med en ordentlig dos herbes de provence. Därunder väntar betydligt mörkare saker med likörkörsbär, hallon, lakrits, mörk choklad och blodigt kött. En liten ton av mandel tittar också fram, månne från cinsaultkomponenten? Ungt, jo absolut, men så läckert redan nu med fin ursprungskänsla trots ovanligt lite grenache (55%).

Den mörka känslan fortsätter i munnen med lakrits och chokladiga tanniner. Men här finns inget bullrigt eller bråkigt; vinet är rasande stiligt ihopsnickrat med finfin balans. Munkänslan är ganska len med ett svalt drag hos årgångens sötfrukt, syrorna är bra och alla procenten känns ordentligt maskerade. Riktigt gott och givande, och förstås ingen snedträff till kvällens Vaucluseinspirerade husmanskost: vitlöks- och örtmarinerade lammkotletter med ratatouille och tjocka skivor av Fabriques goda pain levain. (91+)

2004 Sportoletti Villa Fidelia

Snabb lägeskontroll av denna umbriska bordeauxblend. Här har väl inte hänt så värst mycket på två år. Ursnyggt sug i doften med fatad, mintig, salmiak- och tobakstonad cabernetkaraktär, men samtidigt rätt tydlig varmklimatskänsla i munnen med för Italien ganska låga syror, sötfrukt och lite eld i baken. Inte för mycket hetta men rätt långt från 2000 Montrose, eller för den delen förra fredagens obloggade 2005 Château L'Arrosée med sin ursköna torrhet trots en generös, smått sötfruktig nos. Bordeaux it ain't (och det är ju tyvärr rätt lite som är det förutom Bordeaux) - men det är väl heller inte riktigt meningen. Absolut gott, men Galloni är galen med 94 pinnar. Å andra sidan är Suckling precis lika tokig med 86. Håller säkert ett bra tag men kanske med ganska begränsad uppsida härifrån. (90-91)

2008 Domaine Alain Chabanon Campredon

Vi tycks vara många som fallit huvudstupa för Alain Chabanons underbara 2007 Campredon, och med tanke på all optimism som omger årgången gissar jag att det är fler än jag som går och längtar efter nollnian som anländer vilken dag som helst om den inte redan gjort det. Men glöm för allt i världen inte bort nollåttan! Vi korkar upp till timjanglazerad fläskfilé och kan bara konstatera att man ännu en gång sitter med ett vin som levererar väldigt mycket karaktär och njutning för lite pengar. Precis som hos nollsjuan är det den knappa hälften Syrah som skriker med högst röst, men hos den här årgången är druvkaraktären mer klassisk och leder tveklöst associationerna till norra Rhônedalen med aromer av mörka skogsbär, svarta oliver, blod, kött och massor av garrigue som speglar fläskköttets kryddning på ett lysande sätt. En snygg kryddighet med lätt orientalisk touch dyker också upp tillsammans med både viol och lavendel. Gott sniff!

Smaken är slank och sval men inte grön eller gles. Vinet känns tillgängligt och öppet, men har samtidigt en liten och angenäm kärvhet från den svalare årgången. Tanninerna är lite tuffare än hos nollsjuan även om det inte är några problem att dricka redan nu; det är snarast alldeles för lätt att sänka en flaska. Riktigt bra syror, mer än godkänd längd, finfina mineraler i svansen och en klockren småbonnig sudiste-känsla med örter och tapenade - det kan inte bli annat än ett stort leende och två tummar upp. Sköna grejer. (90)