2009 Arianna Occhipinti Il Frappato

Vi vill ha mera Arianna Occhipinti. 2009 Il Frappato är alldeles bedårande, som en teoretisk blandning mellan gamay, pinot noir och några droppar syrah. Den röda solmogna bärfrukten skiner tillsammans med kanderade apelsinskal, en gnutta animaliska inslag, lakrits och en stor bukett blommor. Snart får blommorna sällskap av friska nyklippta örter medan grusiga mineraltoner fyller på med några basackord. Det är en ren fröjd att sitta med näsan i glaset.

En kompis var för några år sedan på högstadieeåterträff i rurala Östergötland där det bjöds på whisky som enligt de ej utflyttade gamla klasskamraterna var så god att "de knuller i mun". Det här ger associationer åt liknande håll. Vi faller pladask för vinets lekfulla, silkiga, flörtiga, lätta munkänsla -förförisk och uppiggande på samma gång. Däremot förmår det inte att stå upp mot kvällens gräddiga renskav proppad med trattisar som hade behövt lite stadigare grejer. Men på egen hand - wow. Det är så slankt och fokuserat i aromerna att man kommer på sig själv med att fånle efter varje klunk. Eftersmakens sötmogna frukt och mineraler hinner inte klinga ut innan man vill sträcka sig efter en sipp till. Slurp. (90-91)

2008 Château Larrivet Haut-Brion

Biff. Béa. Bordeaux. Tre saker man understundom behöver.

Och 2008 Larrivet Haut-Brion går förstås inte bort sig med lite fett och kött på tallriken, utan bjuder på en fin uppvisning i tidig tillgänglighet och modern ursprungstypicitet. Visst är frukten lite fluffig och munkänslan ganska rund och snäll med polerade tanniner, men samtidigt känns det svårt att landa någon annanstans än i Graves med tanke på jordigheten och den där runda plommon- och cassistonade frukten. Om man tycker doften hamnar mitt emellan högra och vänstra stranden är man som bekant ofta i Pessac-Léognan. Barriquerna gör vad de gör bäst i Bordeaux och fyller på med kaffe, kryddor, tobak och lite grispiss, men samtidigt finns också en hel del blåvioletta blommor och en frisk känsla av nyregnad skogsglänta. Klorofyll, trä och jord, och så en skön mineralisk snärt i svansen som driver på längden lite extra. Inte så mycket att fundera över, bara gott att dricka. Jag blir glad av sådana här saker. (90-91)

PS. Apropå saker man blir glad av. Ju äldre man blir desto viktigare känns det att ta vara på sådant. Livet är för kort för att bry sig om vad andra tycker. Och här har vi ett riktigt lyckopiller. Det finns en sådan befriande glädje och positiv energi i att se och höra de här gubbarna köra sin grej som om de senaste tjugofem åren aldrig hade hänt. (Kanske spelar alla underbara svepande motljusbilder längs Pacific Coast Highway också in, vi måste verkligen tillbaka till Kalifornien snart.) Med tanke på rådande musikklimat är väl egentligen West Coast-AOR bland det mest radikala man kan ägna sig åt... Rock on, gubbs!

2008 Domaine Rivaton Vieilles Vignes

Hehe, vilket skönt bonnatjut. Eller på ren franska: Mohohoho, vilket skönt bonnatjut.

Blod, skogsbär, garrigue, ollonskott, kött, äpplen, kompost, blommor, lakrits och lite allmän merde. Allt samlat i en sval men ändå sydländsk kropp, med fina syror och skönt nafsande tanniner. Alls ingen kioskvältare och inte heller överdrivet lång eftersmak, men välbalanserat, drickvänligt och karaktärsfullt. Klart bättre intryck än senaste flaskan i somras. Gott. (89)

2010 Arianna Occhipinti SP68

Hon är het, Arianna Occhipinti. Det surras om hennes viner på båda sidor av Atlanten, och jag är väl ungefär sist på den här bollen i den svenska vinbloggosfären. Alla tycks vilja ha en del av henne. Det är något visst med unga vinmakare med indiestjärneutstrålning som vet precis hur de vill ha det. Jämför till exempel när hajpen var som störst kring Julien Barrot för några år sedan.

Som vanligt är det där inte värt speciellt mycket i det långa loppet om inte vinerna levererar. Jag kan inte låta bli att ta på mig strängaste granskarblicken när vi korkar upp hennes 2010 SP68. Ungefär tio sekunder senare är det snarare dags att knäppa upp en skjortknapp och bara hänge sig åt njutningen som finns i glaset. Fniss, vilket vin. Doften är lekfull, skiftande och parfymerad med massor av blommor, ljusa kryddor och nymosade skogsbär. En dutt volatila limtoner fläktar förbi, och så kryddgrönt och rent av lite bark. Efter en stund kommer lite rått kött och skingrar alla tvivel - det här är ju en nära släkting till Marcel Lapierres Morgon.

Smaken är slank med en frisk, lekfull munkänsla där de sötmogna skogsbären tvinnar långa slingor runt syrorna. Så mycket tanniner står inte att finna, däremot en till maten angenäm liten kärvhet. Avslutningen rymmer både salmiak och lite foxy drag, och har en klang som uppmanar till en klunk till.

Jag skall inte uttala mig för mycket om huruvida det här är ursprungstypiskt för Sicilien med tanke på hur lite vin vi dricker därifrån, men det går inte att komma ifrån att vinet kanske först och främst har en tydlig "naturvinsprägel". Det finns en röd tråd som nog i ärlighetens namn handlar mest om filosofi och framställningsmetoder. Och skall man spela djävulens advokat måste man nog erkänna att dessa viner har en tämligen lättigenkännlig stil som numera blivit ganska internationell med representanter i flera länder. Precis som exempelvis fatad cabernet. Inget fel i det; vinvärlden mår bäst om flera stilar tillåts blomma. Och det går ju fortfarande sisådär ett par tusen fatade caberneter på varje sådant här vin.

Hur som helst levererar Occhipinti på ett härligt sätt. Det är bara så gott att dricka. För egen del tycks jag inte kunna få nog av sånt här just nu. (90)

PS. Privatimport från Wine Trade (179 kr). Bor man nära Köpenhamn styr man med fördel kosan mot Cibi e Vini.

2007 Cascina Cucco Barolo Vigna Cucco

Nej, nu måste jag nog regna lite på Cascina Cucco-paraden. Husstilen har väl i ärlighetens namn alltid varit lite småfjäskig, men det blir allt mer uppenbart att varma 2007 inte är en årgång som spelar producenten i händerna enligt min smak. Stilen blir tydlig redan i doften med likörkörsbär, plommon och svarta vinbär, och så choklad, kola, grillat kött och en massa tobak och ceder på det. Det är väl egentligen mest en del volatila drag och en med tiden rätt tydlig blommig parfym som absolut pekar mot Piemonte, de andra komponenterna går att hitta på många håll i Italien.

Smaken är maffig och mörk med en fullmatad kropp och en massa kraft som vill imponera. Men det finns också extraherad bitterhet och en värme i svansen som får eftersmaken att verka lite längre än den nog i själva verket är. Kanske handlar det mycket om en lagringsfråga eller en dålig dag både för mig och vinet. På plussidan måste nämnas en fin dos mineraler som skvallrar om ett riktigt bra växtläge, men helhetsintrycket är rätt grovkornigt. Elegans finns inte på kartan.

Njaaaaa nämensåatt... Vinet liknar förstås standard-Cerratin väldigt mycket, och skulle vid en direkt jämförelse kanske upplevas som "bättre", men den här gången blir det tydligare frågetecken för stilen och årgången. Det är långt från dåligt, men heller inte riktigt vad jag vill ha i en barolo. Och tänk för guds skull inte på sådana saker som tryffelrisotto eller vitello tonnato. Det här används bäst till en rejäl köttbit. Grillvin... (89?)

2004 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva

Ok folks, don't try this at home. Eller förresten, gör gärna det, men glöm för guds skull inte bort att spara några flaskor också. Mastroberardinos 2004 Taurasi Radici Riserva förtjänar åtminstone sådär ytterligare fyra fem år på rygg för att kunna visa hela sin potential, men som alla bra viner smakar det förstås inte illa så här ungt heller.

Direkt efter uppkorkandet är det nästan skrattretande hur mycket vinet liknar den nyligen omsmakade Bressans 2006 Pinot Nero. Samma aningen torkade körsbärsfrukt, samma tydliga drag av tobak och örter, samma botti-medierade drag av läder och balsamico, och samma mintighet. Till och med munkänslan känns välbekant med spetsiga syror och en matta av tanniner med finmaskigt hår på bröstet. Det är väldigt italienskt, och väldigt traditionellt. Men med luft plockar vinet upp en del extra komplexitet. Nu tittar en massa grusiga mineraler fram, det tillkommer en gnutta volatila drag av lim, och så blommar en klockren rosig parfym ut på toppen. Plötsligt befinner vi oss i Piemonte istället. Snart lurar en del mörkare, köttiga drag i djupet av glasen som tillsammans med lite inslag av bränd jord med varsam hand styr kosan ned till Kampanien.

De där syrorna har laserprecision, och den sanslöst koncentrerade smaken har ett underbart hetsigt driv framåt, vidare. Här finns ordentlig spets och fokus, munkänslan är som en solstråle genom ett förstoringsglas. När vinet mognar ut och lossar på knutarna kommer man att få en riktig surroundupplevelse i 3D, men redan nu kan man njuta av en smal och vansinnigt lång eftersmak med massor av torkade frukter, tobak och mineraler.

Det här måste vara den bästa årgången av Radici Riserva jag har smakat. Fascinerande saker. (93++)

Jazz

Jag gillar musik nästan lika mycket som jag gillar vin. Och så gillar jag att göra spellistor, eller blandband eller bland-CD. Det är ju egentligen samma sak, bara produkter av olika teknikåldrar. Jag har givit bort många blandband genom åren, men mest gör jag dem för mig själv. Det är skönt med en sammanhållen stämning i högtalarna, och att slippa byta skiva hela tiden. Den röda tråden kan sedan röra sig om så diversa saker som obskyr sextiotalssoul, tre decennier Serge Gainsbourg eller de mest pårökta låtarna från Laurel Canyon under tidigt sjuttiotal.

Men nu är det ju löjligt lätt att dela med sig av sina blandband, så jag tänkte att varför inte. Listan är ju redan gjord. It's my blog and I cry if I want to, och allt det där. Så varsågoda:

klicketiklick

Och gillade man inte det här kan man tryggt bara hoppa över detta inlägg. Snart skrivs här om vin igen...



PS. Vad finner man i spellistan då? Av någon anledning har det snurrat ovanligt mycket jazz här hemma den senaste tiden. Det har det i och för sig alltid gjort, men det är något med novembermörkret som kräver sin dos av skönhet och tidlös elegans. För även om jag älskar stenhård bebop och ofta har förundrats över John Coltranes förmåga att under sista delen av sin karriär ta sitt instrument, sig själv och lyssnaren till randen av hela vår existens så har jag alltid varit svag för balladerna. Här finns tiden för eftertanke och återhämtning. Och så är jag en sucker för standards. The Great American Songbook. Tin Pan Alley. Cole Porter, Hoagy Carmichael och bröderna Gershwin. Men även lite senare namn som Rodgers & Hart, Sammy Cahn, Jule Styne och inte minst Sinatras hovkompositör Jimmy Van Heusen. Som Jan Gradvall skrev i häftet till sin Standards-antologi för några år sedan: "De här låtarna är inte bättre än nya för att de är gamla. De är bättre för att de är bättre".

Här finns inga obskyra hippa saker avsedda att imponera, bara en blandning gjord för mig själv. Gillar man jazz har man garanterat redan hört merparten. Namnen är välkända, det är Miles, Getz, Chet, Cannonball, Art Pepper, Mingus, den smått underskattade Dexter Gordon. Knarkare och hetsporrar snudd på hela bunten. Och så förstås en del Coltrane, han behärskade ju sånt här intill fulländningen. Också, som allt annat. Har man musiken på i bakgrunden funkar den utmärkt som en stämningsfull kuliss, jag själv låter den gärna stå på medan man gör annat. Men avfärda inte det här på grund av stämningen. Lyssnar man noggrant finns massor att upptäcka. Och så finns här en massa historier. Om missbruk, sorger, depressioner, kärlek. Men det känner ni redan till. Och har ni ännu inte hittat till den här musiken men gillar vad ni hör så lär ni upptäcka dem vad det lider...