Jazz

Jag gillar musik nästan lika mycket som jag gillar vin. Och så gillar jag att göra spellistor, eller blandband eller bland-CD. Det är ju egentligen samma sak, bara produkter av olika teknikåldrar. Jag har givit bort många blandband genom åren, men mest gör jag dem för mig själv. Det är skönt med en sammanhållen stämning i högtalarna, och att slippa byta skiva hela tiden. Den röda tråden kan sedan röra sig om så diversa saker som obskyr sextiotalssoul, tre decennier Serge Gainsbourg eller de mest pårökta låtarna från Laurel Canyon under tidigt sjuttiotal.

Men nu är det ju löjligt lätt att dela med sig av sina blandband, så jag tänkte att varför inte. Listan är ju redan gjord. It's my blog and I cry if I want to, och allt det där. Så varsågoda:

klicketiklick

Och gillade man inte det här kan man tryggt bara hoppa över detta inlägg. Snart skrivs här om vin igen...



PS. Vad finner man i spellistan då? Av någon anledning har det snurrat ovanligt mycket jazz här hemma den senaste tiden. Det har det i och för sig alltid gjort, men det är något med novembermörkret som kräver sin dos av skönhet och tidlös elegans. För även om jag älskar stenhård bebop och ofta har förundrats över John Coltranes förmåga att under sista delen av sin karriär ta sitt instrument, sig själv och lyssnaren till randen av hela vår existens så har jag alltid varit svag för balladerna. Här finns tiden för eftertanke och återhämtning. Och så är jag en sucker för standards. The Great American Songbook. Tin Pan Alley. Cole Porter, Hoagy Carmichael och bröderna Gershwin. Men även lite senare namn som Rodgers & Hart, Sammy Cahn, Jule Styne och inte minst Sinatras hovkompositör Jimmy Van Heusen. Som Jan Gradvall skrev i häftet till sin Standards-antologi för några år sedan: "De här låtarna är inte bättre än nya för att de är gamla. De är bättre för att de är bättre".

Här finns inga obskyra hippa saker avsedda att imponera, bara en blandning gjord för mig själv. Gillar man jazz har man garanterat redan hört merparten. Namnen är välkända, det är Miles, Getz, Chet, Cannonball, Art Pepper, Mingus, den smått underskattade Dexter Gordon. Knarkare och hetsporrar snudd på hela bunten. Och så förstås en del Coltrane, han behärskade ju sånt här intill fulländningen. Också, som allt annat. Har man musiken på i bakgrunden funkar den utmärkt som en stämningsfull kuliss, jag själv låter den gärna stå på medan man gör annat. Men avfärda inte det här på grund av stämningen. Lyssnar man noggrant finns massor att upptäcka. Och så finns här en massa historier. Om missbruk, sorger, depressioner, kärlek. Men det känner ni redan till. Och har ni ännu inte hittat till den här musiken men gillar vad ni hör så lär ni upptäcka dem vad det lider...