lördag 5 november 2011

2004 Roagna Barolo La Rocca e La Pira



Vi tar tempen på
ett av inköpen från släppet i veckan. Roagnas 2004 La Rocca e La Pira är som hämtat från instruktionsboken med sina barolotypiska drag av körsbär, slånbär, rosor, tjära och grusiga mineraler. Som väntat rör det sig om riktigt traditionella doningar med klassisk botti-karaktär där tjäran snart leder över i ett helt båthus där burkarna med lösningsmedel står på glänt. Lite förvånande finns en hel del mognadstoner redan nu med undervegetation, färsk svamp och begynnande farinsocker. Här får man faktiskt rejäl utväxling trots att jag nog trodde att vinet skulle befinna sig i en knuten, lagringskrävande fas och mest ville ha en utgångspunkt för framtiden. En enastående doft.

Den där genomluftade, något utvecklade känslan fortsätter i munnen, där tanninerna känns förvånansvärt medgörliga och finmaskigt pulvriga. Nog för att de inte har några som helst problem med att stå upp till kvällens osso buco med risotto, men så mycket bråk handlar det inte om. Bråk är förresten det sista man tänker på när man dricker vinet; smaken är harmonisk och slankt syrlig trots en del kraft i den rödmörka frukten. Lång fin avslutning med tobak, svart té, torkad frukt och mineralgnister.

Jag brukar gilla Roagna och det här är inget undantag. Skön symbios mellan terroir och tradition, och skönt med en barolo av den här kalibern som man faktiskt kan börja tulla på redan nu med behållning. Det ligger alldeles för många masochistiska piemontesiska lagringsprojekt i källaren... (93)

5 kommentarer:

Kayaker sa...

Det låter ju alldeles utmärkt. Då börjar jag tulla och förbereder för att komplettera med ett par flaskor till...

Frankofilen sa...

Den är förstås inte fullmogen, men det är som sagt inget brott att dricka en redan nu. Återkom gärna och säg vad du tyckte...

Ha det.

Skäggiga damen sa...

Vågar du dig på en jämförelse med 2003 Barbaresco Paje? Ungefär samma pengar. Men om du måste välja...?

Novemberdläppet innehåller ju så mycket och man måste ju sätta en gräns. Eller inte.

Frankofilen sa...

Roagna har ju en tydlig stil, och gillar man Pajé gillar man den här. Mer av samma på många sätt, men ändå inte. 2004 La Rocca e La Pira är en tydlig Barolo, med lite mörkare, tuffare drag än Pajé.

Men måste jag absolut välja så sätter jag nog 2003 Pajé ett snäpp högre med sina rent eteriska blommiga drag och årgångsförnekande elegans...

Sarah sa...

Det är alltid trevligt när det blir ett pacifistiskt möte mellan vinsträvhet och köttsaft även om en tempramentsfull italienare ofta brukar bjuda på motsatsen.
2004 non smette mai di stupire con sorprese inaspettate.