Gillar man att bjuda sina vänner på getthefuckouttahere-ögonblick är Greg Brewers småskaliga Diatomviner infernaliskt lämpade att hälla i blindprovningar. Det är sällan gissningarna landar på kalifornisk chardonnay. Själv hade jag nybörjatur med 2007 Huber (även om andra runt bordet snurrade runt i Chablis), men sedan dess har det burit av till pinot gris från Alsace (2007 Clos Pepe) respektive iberisk albariño (2010 Hana Shinobu). Och hakorna brukar fortsätta sin väg mot bordsskivan när någon tittat lite närmare på etiketten. Sade du sexton procent alkohol? Getthefuckouttahere...
Vinerna är på många sätt paradoxala i sin blandning mellan riktigt mogen frukt och samtidig maximal fräschhet. Saker som bâtonnage eller nya fat finns inte på kartan, däremot blockerad malolaktisk jäsning och en strävan efter ett så naket uttryck av jorden som möjligt. Sedan förra året har dessutom Greg Brewer tagit sin snudd på livslånga japanska vurm ett kliv ytterligare. Sin filosofi beskriver han bäst själv:
"Vineyards selected for the diatom project are sought out for their ability to serve as voices for place. Through the small and specific sites chosen, there will be a journey through solitude, tranquility and the transitory nature of life. The challenge is to subtract all extraneous elements to arrive at the utmost level of simplicity, serenity and refinement."
Jag vet inte om det beror på att det här faktiskt är första gången jag provar ett Diatomvin öppet, men 2009 Huber känns väldigt druvtypiskt. Och sanslöst rent. Frukten har lite svårfångade tropiska drag utan att för en sekund köra i fruktcocktaildiket, och så en stilig toppning av blommig parfym och lite hasselnötter, hur nu de hittat hit utan vare sig fat eller autolys. Allt sitter ihop på ett ytterst finlemmat sätt; doften är elegant i ordets rätta bemärkelse med fin precision. En bris av hav och skaldjur får fart på spottkörtlarna innan vi ens har smakat.
Väl i munnen översköljs smaklökarna av de där jodhaltiga mineralerna - det är våta stenar, krabbspad och ostronskal om vartannat. Frukten fortsätter sin skinande rena dans, och syrorna har en frisk spetsighet. Massor av citrustoner höjer fräschören än mer. Allt samlar ihop sig för en riktigt fin och fräsch avslutning, och det känns nästan som att svära i kyrkan men jag måste bara resa handen och fråga: "Snälla Greg, kunde du inte ha skördat lite tidigare?"
För även om det här är ett konststycke i renhet och transparens så finns de där, de sexton procenten. Att helt trolla bort dem i ett så här naket vin är nog som att gömma en elefant i ett vardagsrum. Det är inte så att vinet har någon brännande hetta, men avslutningen präglas mer av tyngd än lätthet, med ett slutackord som snarast manar till återhållsamhet när man helst vill ha ett kvillrande crescendo som inbjuder till en klunk till. Hade man fått ett glas blint på en provning - ja, ni vet. Fuckouttahere. Men flaskan talar sitt tydliga språk. Mer än hälften kvar långt efter att krabbskalen åkt i soptunnan. (91-92)
6 kommentarer:
Tack för att du tar en för laget! Mina ligger och sussar.
Man blir ju nyfiken på om balansen har förändrats, om det är årgångsvariationer - eller om vi har blivit mer känsliga för hög alkohol? Jag misstänker egentligen det, och det skulle vara analogt med en del andra förändringar i preferens som många av oss har gått igenom de senaste åren. Spännande. Huber har ju haft en betydligt snyggare kurva än exempelvis Clos Pepe som har känts baktung och het. Jag får nog leta fram en Diatom och kalibrera.
(Alltså en som han gjorde innan han kapade banden med fäderneslandet och började göra yasuragivin med 12 procent...)
Hur man upplever alkohol är ju dels en fråga om personlig tolerans, och dels något som ändrar sig från vin till vin beroende på många komponenter.
2009 Huber är ändå avgjort balanserat, och dessutom fantastiskt rent och transparent med en ruskigt elegant doft. En otroligt häftig upplevelse av hard core-chardonnay, och nog är de där procenten vansinnigt snyggt maskerade. Jag kan bara inte låta bli att önska lite mer lätthet. Ett eller två glas räcker...
Dra gärna en kork och se. Min känsla är att det här inte är något att lagra.
Jaha, dagens apéritif kändes rätt given. Tyvärr är intrycken inte mer positiva efter ett dygn i liten flaska i kyl. Alkoholen märks snarast mer än i går med en rätt bred alkosöt stråle i svansen som drar mot anis à la en del sydfranska vita. Tyngdkänslan består. Jag skulle nog inte lagra någon längre tid...
På tal om apéritifer: 2010 von Buhl Jesuitengarten GG.
Satan i gatan vilken riesling...
Köpte krabba. (Det var ändå fredag.) Drog upp en Huber 2009. Smakade, doftade, åt, drack.
Vill inte ändra ett ord i din post. Funderar över hur jag skriver under längst ned.
(Möjligen tyckte jag att den var i bättre balans dag två, mindre brännande. Jag chansar på att låta nästa ligga rätt många år; suget är ändå rätt begränsat just nu. Men jag blir ännu mer nyfiken kring vart han är på väg nu, efter exempelvis Hana Shinobu, 12,7 procent, och Miya, 13.5.)
Jag hoppas på en skön överraskning om några år, Anders. Det är ändå du som sett till att man fått prova de här vinerna blint hittills ;-)
Visst katten undrar man var Brewer skall ta vägen? Samtidigt finns ju 2010 Hamon på 16,0% och 2010 Kodo med 15,7% så helt tycks han ju inte ha övergivit sina mogna persikor...
Skicka en kommentar