Hon är het, Arianna Occhipinti. Det surras om hennes viner på båda sidor av Atlanten, och jag är väl ungefär sist på den här bollen i den svenska vinbloggosfären. Alla tycks vilja ha en del av henne. Det är något visst med unga vinmakare med indiestjärneutstrålning som vet precis hur de vill ha det. Jämför till exempel när hajpen var som störst kring Julien Barrot för några år sedan.
Som vanligt är det där inte värt speciellt mycket i det långa loppet om inte vinerna levererar. Jag kan inte låta bli att ta på mig strängaste granskarblicken när vi korkar upp hennes 2010 SP68. Ungefär tio sekunder senare är det snarare dags att knäppa upp en skjortknapp och bara hänge sig åt njutningen som finns i glaset. Fniss, vilket vin. Doften är lekfull, skiftande och parfymerad med massor av blommor, ljusa kryddor och nymosade skogsbär. En dutt volatila limtoner fläktar förbi, och så kryddgrönt och rent av lite bark. Efter en stund kommer lite rått kött och skingrar alla tvivel - det här är ju en nära släkting till Marcel Lapierres Morgon.Smaken är slank med en frisk, lekfull munkänsla där de sötmogna skogsbären tvinnar långa slingor runt syrorna. Så mycket tanniner står inte att finna, däremot en till maten angenäm liten kärvhet. Avslutningen rymmer både salmiak och lite foxy drag, och har en klang som uppmanar till en klunk till.
Jag skall inte uttala mig för mycket om huruvida det här är ursprungstypiskt för Sicilien med tanke på hur lite vin vi dricker därifrån, men det går inte att komma ifrån att vinet kanske först och främst har en tydlig "naturvinsprägel". Det finns en röd tråd som nog i ärlighetens namn handlar mest om filosofi och framställningsmetoder. Och skall man spela djävulens advokat måste man nog erkänna att dessa viner har en tämligen lättigenkännlig stil som numera blivit ganska internationell med representanter i flera länder. Precis som exempelvis fatad cabernet. Inget fel i det; vinvärlden mår bäst om flera stilar tillåts blomma. Och det går ju fortfarande sisådär ett par tusen fatade caberneter på varje sådant här vin.
Hur som helst levererar Occhipinti på ett härligt sätt. Det är bara så gott att dricka. För egen del tycks jag inte kunna få nog av sånt här just nu. (90)
PS. Privatimport från Wine Trade (179 kr). Bor man nära Köpenhamn styr man med fördel kosan mot Cibi e Vini.
4 kommentarer:
ha, vi öppnade precis en flaska till, efter en fantastisk igår. Först: smörkola och dammig grusväg (idag sa min tjej äppelpaj). Sen plötsligt mineraler. Sjukt mycket blommor nästan ovanför glaset, och något mörkare när man sticker ner näsan. Massor av kanel, anis, och såklart den där naturvinsgrejen (vad är det man känner då egentligen? det här är väl inte kolsyrejäst eller)
Det enda man kan klaga på är att smaken blir lite syltig efter mycket luft. Min tjej började gråta av att lukta på det här.
Hehe, det är amningen, Emil. Och småbarnsnätter ;-)
Så mycket luft hann vi inte ge flaskan, det sa bara slurp. Den där naturvinsgrejen är intressant. Och rätt uppenbar. Min fru som får alla viner blint och är en stenhård claretlover identifierar den numera rätt lätt oavsett om den kommer från Loire, Languedoc, Beaujolais eller Sicilien. Men någon MC håller inte Occhipinti på med, eller? Går ju över alla terroir- och landsgränser hur som helst...
Vi har just sörplat i oss Yvon Métras' 2010 Fleurie som var otäckt god, ganska lik Lapierres Morgon, men något tätare och kanske ännu mer "juicy" - som när man tar ett bett av en sötmogen apelsin. Ni vet, sprinkler-effekten...
Efter den här posten, och allt snack om likheter med Lapierre, måste vi förstås öppna en SP68 (2009) samma kväll och nog är de ändå rätt olika. Mycket mer av körsbär i frukten och ett helt annat slags doft- och smakspektra som inte alls känns franskt. Det är möjligt att Arianna startar jäsningen med en kort MC (inspirerat av Lapierre) men det vet vi faktiskt inte. Gott som tusan hur som helst, men Fleurien var ytterligare några pinnhål närmare nirvana :)
Franko: småbarnsnätterna gör ju det lilla vin man får i sig mycket godare..
Vore kul att läsa en rejäl genomgång av naturvinsgrejen någon gång. Med min grunda kunskap, baserad på ett par alice fiering-böcker, kan jag bara tänka kolsyrejäsning som gemensam nämnare, men det måste ju vara mkt mer.
Dricker för övrigt Lapierres Morgon över två kvällar men får inte riktigt igång den. Det fladdrar till här och där med enstaka små doftpustar men känns allmänt stängd. men inte defekt. Lite liknande upplevelse som här, om inte fullt så negativ: http://vinosseur.com/too-beaujolais-or-not-too-beaujolais/#comments
Skicka en kommentar