lördag 12 november 2011

Jazz



Jag gillar musik nästan lika mycket som jag gillar vin. Och så gillar jag att göra spellistor, eller blandband eller bland-CD. Det är ju egentligen samma sak, bara produkter av olika teknikåldrar. Jag har givit bort många blandband genom åren, men mest gör jag dem för mig själv. Det är skönt med en sammanhållen stämning i högtalarna, och att slippa byta skiva hela tiden. Den röda tråden kan sedan röra sig om så diversa saker som obskyr sextiotalssoul, tre decennier Serge Gainsbourg eller de mest pårökta låtarna från Laurel Canyon under tidigt sjuttiotal.

Men nu är det ju löjligt lätt att dela med sig av sina blandband, så jag tänkte att varför inte. Listan är ju redan gjord. It's my blog and I cry if I want to, och allt det där. Så varsågoda:

klicketiklick

Och gillade man inte det här kan man tryggt bara hoppa över detta inlägg. Snart skrivs här om vin igen...



PS. Vad finner man i spellistan då? Av någon anledning har det snurrat ovanligt mycket jazz här hemma den senaste tiden. Det har det i och för sig alltid gjort, men det är något med novembermörkret som kräver sin dos av skönhet och tidlös elegans. För även om jag älskar stenhård bebop och ofta har förundrats över John Coltranes förmåga att under sista delen av sin karriär ta sitt instrument, sig själv och lyssnaren till randen av hela vår existens så har jag alltid varit svag för balladerna. Här finns tiden för eftertanke och återhämtning. Och så är jag en sucker för standards. The Great American Songbook. Tin Pan Alley. Cole Porter, Hoagy Carmichael och bröderna Gershwin. Men även lite senare namn som Rodgers & Hart, Sammy Cahn, Jule Styne och inte minst Sinatras hovkompositör Jimmy Van Heusen. Som Jan Gradvall skrev i häftet till sin Standards-antologi för några år sedan: "De här låtarna är inte bättre än nya för att de är gamla. De är bättre för att de är bättre".

Här finns inga obskyra hippa saker avsedda att imponera, bara en blandning gjord för mig själv. Gillar man jazz har man garanterat redan hört merparten. Namnen är välkända, det är Miles, Getz, Chet, Cannonball, Art Pepper, Mingus, den smått underskattade Dexter Gordon. Knarkare och hetsporrar snudd på hela bunten. Och så förstås en del Coltrane, han behärskade ju sånt här intill fulländningen. Också, som allt annat. Har man musiken på i bakgrunden funkar den utmärkt som en stämningsfull kuliss, jag själv låter den gärna stå på medan man gör annat. Men avfärda inte det här på grund av stämningen. Lyssnar man noggrant finns massor att upptäcka. Och så finns här en massa historier. Om missbruk, sorger, depressioner, kärlek. Men det känner ni redan till. Och har ni ännu inte hittat till den här musiken men gillar vad ni hör så lär ni upptäcka dem vad det lider...

25 kommentarer:

Italienska viner sa...

Härligt! Ytterligare en bekräftelse på BV-Ingvars tes om att ett djupt vinintresse allt som oftast går hand i hand med ett lika djupt musikdito. Tänk, jag som var orolig för att det mest var uilleann pipes och bodhráns som dönade ur de frankofila högtalarna. ;-)

Idel ädel klassiker-adel! Någon i den nutida jazznomenklaturan som du vurmar speciellt för?

/Patrik

Frankofilen sa...

Hehe, pipesen är preskriberade och för en tynande tillvaro på hyllan längst ned även om jag fortfarande måste sparka på en enyamedicinboll när jag ser den ;-)

Sen är det med jazzen som med min musiksmak i övrigt. Gammalt är bäst för att det är bäst. Jag har precis lyckats ta mig över skarven 1979-80...

Anonym sa...

ingen svennebananjazz?

Peter Asplund är fantastisk på trumpeten.

/Jo

Italienska viner sa...

Bara man inte låter gammalt vara bäst bara för att det är gammalt... Men du har rätt, idag blir det lätt alldeles för akademiskt och mera fokus på att taktarterna ska vara så udda som möjligt, men det finns förstås grymma guldkorn som är synd att missa.

79-80 är OK, då snackar vi ju i alla fall minimoogs och Miles i boxarlinne och rökarluva.

/Patrik

Frankofilen sa...

Som sagt - den här listan är inte ihopsatt med andra intentioner än att tillfredsställa mina egna öron i november 2011. Och sedan upplagd på bloggen i ett utslag av internetdiarré ;-)

Det sagt så tycker jag om Lars Gullin i vissa stunder. Peter Asplund har jag ingen koll på (och han var väl inte ens född när yngsta inslaget på listan spelades in) men skall lyssna lite, tack för tipset.

Anonym sa...

Asplund har en passande låt Wine and roses....Wayne Shorter då, icke att glömma samt om man vill ha lite bluesigare jazz, giganten john Scofield som lirade med Miles

/Jo

Frankofilen sa...

Alltså Patrik - jag tycker jazzen utvecklades i ett sådant sanslöst tempo från 1959-60 och några år framåt att jag fortfarande har svårt att hinna med. I mina öron låter Wayne Shorter fortfarande galet modern, och Miles senare faser skall vi inte tala om. Dessutom är jag en hopplös romantiker som mer än en gång önskat att jag levde i New York eller möjligen LA på femtiotalet ;-)

De här traditionella grejerna ligger mig ruskigt varmt om hjärtat. Egentligen lite samma sak med vin...

Frankofilen sa...

Hehe - underbart att vi snackar om varandra så här mitt i natten. Late night feeling...

Jo - "Speak No Evil" är en riktig favorit. Funderade på "Infant Eyes", men den passade inte riktigt in i mooden på den här listan. Men som sagt, det här är ingen encyklopedi över jazzens storheter....

Henrik sa...

Peter Asplund har två fördelar.
1) Han är grymt bra.
2) Han lever och kan upplevas live på bra hak i Stockholm.
http://www.youtube.com/watch?v=J3IuFUCUOx4

Asplund kommer från Södertälje och är väl också delvis skyldig till att Bo Kasper får ett sound som är bätte än deras låtar ... Bosse själv syns i bakgrunden på länkade youtube-klipp för övrigt - ser skön svårmodig ut.
När jag väl kommit mig för att installera Spotify lyssnar jag igenom din lista, Franko.

Svenssonsmakaren sa...

Tack!

JW sa...

Idel jazzadel som sagt. Tack för den. Laurel Canyon? Är det filmen (med Lou Barlow bla) som avses?

Frankofilen sa...

Menade countryrockscenen runt Laurel Canyon i början av sjuttiotalet, med klubben Troubadour och David Geffens Asylum i centrum och artister som JD Souther, Linda Ronstadt, Jackson Browne Neil Young, Crosby Stills Nash, tidiga Eagles, Gene Clark, Little Feat, Gram Parsons mfl mfl runtomkring. Här strålar mycket som är bra samman i en stor promiskuös kokainbeströdd hög.

För en överblick och en massa snaskigt skvaller kan man kolla in Barney Hoskyns bok "Hotel California - Singer-songwriters and Cocaine Cowboys in the LA Canyons 1967-1976"...

Länk

Martin P sa...

Den listan var mitt i prick. Riktigt bra och har du fler på gång så vill jag gärna ha mer. Har gjort en liknande lista själv med många av dem du själv plockat. Andra tips kan vara Sonny Rollins, Paul Desmond eller varför inte Lars Janssons lyriska spel.

Henrik sa...

Vet inte om du har noterat det, men Jan Gradvall länkar till jazz-bloggposten via twitter.
Förbered dig på ytterligare 15 minutes of fame ...

JW sa...

Ahh, vad dum jag känner mig. Det där vet jag, eller borde veta. Tack för lektionen och boktipset.

Italienska viner sa...

Det finns förstås nutida jazz som är både traditionell och bra, precis som vin! Inget ont om Peter Asplund men lite Yellow Tail-varning är det allt...

Nä, kolla in Brad för snart 20 år sedan, och han har bara blivit bättre sedan dess:

http://www.youtube.com/watch?v=UkDDURkwBcc&feature=related

/Patrik

Anonym sa...

Bra att du påminde mig om Miles Davis. Pluggade in Kind of Blue med ett glas rött. Hmm! Skvätten kvar med Beychvelle från gårdagens övningar plus Miles en ren njutning. Blir för lite Jazz. Märkligt!!/Höganäs

Anonym sa...

Gilla!
/Sophie

Anonym sa...

Bra lista - har lagt till den i offline mode också.

Den här skulle passa också:
spotify:track:7oVaE0aWpMMMuBCEtPD0xj

...från noirfilmen "Hiss till galgen" ("Ascenseur Poul L'Echafaud") från sent 50-tal som är ett måste om man gillar Paris och Miles!!
Mvh Jocke

Frankofilen sa...

Patrik - wow, Brad Mehldau är ju galen...

Höganäs - vin smakar bättre med musik helt enkelt ;-) Minns fortfarande kombon Sine Qua Non och J Mascis...

Jocke - skön noirkänsla där. Har du förresten sett relativt nysläppta samlingen "Jazz Noire - Darktown Sleaze From The Mean Streets of 1940s L.A."? Rör sig om lite äldre grejer inklusive en del filmmusik. Finns på Spotify...

Anonym sa...

"Jazz Noire" - tack för tipset!! Mkt bra!
(Parentes: Hörde dock att det är High Sierra som är Double Indemnity. Hoppas det inte är fler låtar som har fel titel/artist. Händer irriterande ofta på Spotify...)

(Parentes 2: Soundtracket till "Devil in a Blue Dress" är också en höjdarsamling, mer R&B än jazz kanske...)

Mvh Jocke

Sarah sa...

Visst går vin och jazz hand i hand. Jag började lyssna på jazz i samband med att jag började få upp ögonen för vin på riktigt. Kan det vara en slump? Jag tror faktiskt inte det. Jag, som förespråkare för våra sinnens påverkan på hela vår existens, anser att vin och musik är en lika viktig kombo som vin och mat.

Tack för spellistan, mycket bra initiativ!

Piu Rosso sa...

Jada, hvorfor ikke! Jeg gillar der her indlæg big time!!
Tak og vh - Niels

Frankofilen sa...

Kul, Niels.
Allt gott.

Vintresserad sa...

Kul! Musik (särskilt jazz och soul) ligger mig varmt om hjärtat... likaså tesen att den som gillar vin sannolikt även har intressant musiksmak (ungefär samma tes som BV-Ingvar och Artberg fört fram några gånger). Ska absolut lyssna igenom spellistan snarast. Samt försöka klicka ihop något liknande. MVH - Vintresserad