Sonen och jag är gräsänklingar och har en grabbkväll med bus och lära-gå-övningar framför premier league på TV:n. Han däckade dock ganska tidigt efter att ha svept en helpava av sitt favoritsuperfynd NV Château du Välling. Middag för mig själv således, med en rejäl köttbit och den här nyheten i ordinarie sortimentet. Gjort på sent skördade druvor - Shiraz och Viognier på Côte-Rôtie-manér.
Färgen är mörkt blåröd. Näsan blir lätt bedövad redan av första sniffen när en vägg av syltig frukt, vanilj och alkohol slår emot en. Jag hittar björnbär, blåbär, lakrits, vanilj, aprikoser, svalkande menthol och anis (hostmedicin?), parfymerade blommiga toner och en hint av rotfrukter. Efter några timmar tillkommer även en del örter och såpa. Smaken är fyllig och bred med fullt ös ända ut i den gnuttans bittra syltiga eftersmaken. Jag brukar gilla sådana här viner av och till men känner mig ikväll märkligt kallsinnig inför just den här flaskan. Det är definitivt välgjort och balanserat med de femton procenten alkohol i schack, men ändå... är det här allt, liksom? Högljudd syltig frukt, men jag saknar lite personlighet, lite je ne sais quoi. Jag hoppas det är min egen dagsform som spökar för jag tycker Australien gör många häftiga och goda viner och vi har en del flaskor Shiraz som ligger till sig men just ikväll blev det här vinet stolpe ut. Älskar man aussieshiraz skall man dock inte tveka att prova.
2 kommentarer:
Ha, jag skrev en recension av samma vin för bara en kvart sedan. Slutsatserna var desamma som dina. Smakrikt, välgjort, gott men inte särskilt intressant. En ganska frukttjock Parker-Shiraz.
Nåja, nu kan jag ju referera till både dig och F&V redan när jag publicerar. Vi spinner ett nät...
Alltid kul när vi provar samma viner inom en kort tidsrymd. Flyttar diskussionen till ditt långa Shirazinlägg.
Skicka en kommentar