Årets viner 2009

Bokslut, mina vänner. Och det över ett helt decennium om man är lagd åt det hållet. Men den långa versionen, den från det nya millenniets första nykläckta sekunder som berusad singel levandes på studiemedel, till nollnolltalets sista skälvande ögonblick som tillsvidareanställd make och tvåbarnsfar; den tror jag vi sparar till mindre sällskap. Här koncentrerar vi oss på väsentligheterna, som vin.

Och vilket år det har varit! Så många härliga nya bekantskaper, så mycket generositet och goda skratt, så många underbara flaskor som delats. Jag rodnar nästan när jag går igenom mina noteringar, an embarrassment of riches indeed. 2009 har helt enkelt varit det bästa och roligaste vinåret hittills. Och eftersom det här var året även jag började sätta ut poäng är det förstås enkelt att sammanställa en årsbästalista i fallande ordning från Pavie och nedåt? Nja, riktigt så fungerar det inte för mig. Tack gode Gud för att det inte fungerar så. Upplevelsen av ett riktigt gott vin är förstås så mycket mer än de där siffrornas imaginära exakthet. Faktorer som sällskap, tillfälle, njutning ryms helt enkelt inte i poäng, däremot spelar de stor roll för vilka viner som biter sig fast lite extra i minnet när ett helt år skall sammanfattas. Och bitit sig fast har de här vinerna gjort, allesammans. Blundar jag tycker jag mig fortfarande kunna känna smaken av dem...

Så ta listan för vad det är - mitt eget, personliga bokslut över årets mest minnesvärda viner, där den inbördes ordningen som vanligt inte är det viktigaste. Same procedure as last year. Och den där poängdiskussionen kan vi väl spara till några riktigt sunkiga regnblöta dagar i januari ;-)



1. 2005 Château Pavie. Det är förstås så att nästintill hela den där Pavievertikalen hör hemma på den här listan, men nollfemman är den som så här i backspegeln lyser klarast. Vansinnigt ung förstås, men med de snyggaste byggdelar jag någonsin stött på. I can see the Matrix står det i min notering, och tanken på känslan av att snurra runt det här vinet i munnen ger mig fortfarande rysningar av vällust.

2. 1986 Château Talbot. I grenen mogen claret är det flera flaskor som dröjer sig kvar i minnet från året, inte minst 1999 La Mission Haut-Brion, 1981 Ausone och 1983 Mouton, men frågan är om inte 1986 Talbot lyser starkast. Ädel, slank, men samtidigt med massor av kraft och vitalitet. Så underbart jäkla Bordeaux helt enkelt, och den här flaskan tog också lekande lätt hem höstens Judgment of Lidingö.

3. 2005 Domaine la Barroche Pure. Châteauneuf-du-Pape har bjudit på många fina upplevelser under året. Välkända namn som Pégau, Clos des Papes och Janasse har vid upprepade tillfällen skickat mungiporna uppåt, men allra, allra högst nådde det här vinet. Solsken, terroir och rent burgundisk balans; vinet bar upp all sin tyngd med en sådan lekfull lätthet att man bara satt och fånlog. Nyårslöfte till mig själv: våga korka upp en sådan här under 2010...

4. 2001 Conterno-Fantino Sorì Ginestra. I ett stim av högklassig barolo i vårsolen lyckades den här flaskan stå ut lite extra för mig. Vilken balans! Vilken livlighet! Lysande syror och strålande intensitet helt utan tyngdkänsla. Årgångens vin enligt Suckling, mmm kanske det.

5. 2004 Beringer Cabernet Sauvignon Private Reserve. Förföriskt, charmigt, proffsigt och knäckande gott, och det vid två tillfällen dessutom. Vad mer kan man begära? Årets godaste jänkare levererade gång efter gång.

6. 1999 Paulo Scavino Riserva Rocche dell'Annuziata. Med sin urproffsiga profil med skinande ren doft av crème de cassis, hallon och jordgubbar är nog inte det här den mest typiska Barolo som någonsin gjorts. Snarare spelar den i någon sorts internationell Champions League tillsammans med till exempel Pavie. Vem bryr sig? En av mina allra bästa Baroloupplevelser någonsin.

7. 1971 Giovanni Moresco Barbaresco Podere del Pajoré. Inte ens en liten irriterande förkylning kunde hindra mig från att inse att det fanns fyrverkerier i glas nummer tre i första flighten på Niklas 1971-provning i november. Eterisk parfym, skön mognad och ändå så spudlande livfull med en munkänsla så långt från fyrtioårskris man kan komma. Stort.

8. 2005 Shafer Cabernet Sauvignon One Point Five. Massiv sötfrukt, en rejäl skopa ek, rätt låga syror och 14,9 procent alkohol - nej jag fattar inte heller vad det här vinet gör på den här listan. Ändå har det vid upprepade tillfällen under året fått mig att vilja fånle och spela luftgitarr. 100% hedonism. Vin behöver inte vara så allvarligt, Dude...

9. 1996 Dom Pérignon. Nötter och äppelpaj, blommiga övertoner, nästan krämig munkänsla med underbar mineralitet och lite spår av kafferost. Och herregud vilka citrussyror - så eleganta och höga. En ögonöppnare. Vi dricker för lite champagne.

10. 2007 Cuvée du Vatican Côtes-du-Rhône Villages. Vad utmärker en stor årgång? Många räknar antal hundrapoängare som delats ut från Monkton, Maryland, men storheten består förstås i den tidvattenvåg av lysande förutsättningar som även lyfter små båtar som den här. Nej, det är inte den bästa nollsjua från södra rhônedalen vi druckit under året, däremot har samtliga av de 7-8 flaskor vi hunnit igenom levererat njutning. Med eller utan mat, i glada vänners lag eller på egen hand en vanlig regnig tisdagskväll. Aldrig stort, däremot outstanding nästan varje gång med charm, fin ursprungstypicitet och skamlöst flörtig drickvänlighet. Helt klart ett av årets viner.

Kommentar: Bordeaux, Rhône, Piemonte och lite jänkare. Inga överraskningar där; det råkar vara mina favoritregioner. Men var tusan är Bourgogne? Det var visserligen nära att Pousse d'Or, de Montille eller Olivier Bernsteins unga men sanslöst lovande Mazis-Chambertin letade sig in på listan, men det här måste förstås justeras inför 2010. Och så gärna lite mer champagne, tack...

Tack för alla kommentarer, åsikter, skratt, diskussioner och erfarenheter. Ett riktigt gott nytt år!