Kvällens Nettare e gioia-inspirerade ragù känns som ett lysande tillfälle att prova den återuppståndne storproducenten Fontanafreddas nysläppta Langhe Nebbiolo. Någon kanske minns hur imponerade vi var av deras 2001 Barolo Serralunga.
Färgen är purpur, vinet är helt klart. Doften är rund och lite parfymerad med körsbär, hallon, vanilj, gräddkola, mineraler och blommighet. Efter hand tillkommer lite kakao och örter. I munnen är vinet medelfylligt och slankt men ändå lite ekrunt och välkomnande direkt efter uppkorkandet. Smakprofilen präglas av hallon, körsbär, torkad frukt, mineraler och fatkrydda. Vinet är trots ekpräglingen ganska friskt med fräsch frukt och syra som klingar ut i en aningens gles, lite småsträv men god eftersmak. Riktigt gott! Tiotusenkronorsfrågan är såklart hur detta vin matchar ni-vet-vilket i samma prisklass. Ganska bra tycker jag, även om det inte når riktigt samma höjder. Men det här är ett härligt tillskott i ordinarie sortimentet som erbjuder välkommen variation i Piemonteutbudet runt hundralappen. Visst känns stilen igen från Serralungan?
4 kommentarer:
Härligt att höra! Den ligger på lut här hemma för snar avsmakning. Precis vad vi alla behöver, mer nebbiolo för vardagsbruk. Vi behöver mer goda vardagsviner överhuvudtaget - men som uppfyller all våra griniga definitioner;-) Eller hur?
mvh,
Finare & Vinare
Underbart med ragù - dessutom lätt att göra gott även i stora matlådemängder. Någon gång ska jag testa lite olika rödtjut i olika grytor och jämföra utfallet. Pio C har jag använt några gånger, med utmärkt resultat, men halva priset skulle förstås inte skada.
Kul att Nebbiolon är till belåtenhet! Jag har inte alltid gått igång på Fontanafredda, men den här ska få en chans. Mer piemontesiskt som inte kostar 500 spänn - absolut!
//anders
Det känns ju på många sätt mycket svårare att göra ett gott vin och sedan sälja det för en hundralapp än att fläska på med handskörd, triagebord, ny ek, och alls sköns hokus pokus med omvänd osmos, mikrooxygenering och allt man kan tänka sig för att sedan producera några tusen flaskor som säljs för en femhundring eller två. Därför blir man så glad när man hittar goda viner för en hundring - inte bra för priset utan gott vin helt enkelt. Det här tycker jag är en sådan flaska, med en liten reservation med tanke på vad Cesare presterar för samma pengar, och även ekbehandlingen som kändes ganska generös (bara för det har man väl enbart använt rostfritt stål, jag har inte kollat) - men det tror jag blir bättre med tiden. Det är ju inte ovanligt att så här unga viner visar en del spår av sin élévage.
Själv har jag i kväll ffg prövat den samstämmigt hyllade Pio Cesares Langhe Nebbiolo i årgång 2004. Kan instämma i allt det sagda - det är ett verkligen gott vin med en tydlig ton av körsbärsfrukt som dock hålls i tanninstrama tyglar. Det är just det här jag saknar i många moderna rödviner - ryggraden, syran, strävheten. Och frånvaron av sötma. Mums!
Skicka en kommentar