2006 Domaine la Barroche Pure

Ständigt denna Barroche! Nåja, vi gör väl som vanligt och koncentrerar oss på det mest väsentliga, nämligen etiketten. Ny för denna årgång och visst har den viss attityd? Enligt uppgift var det så här etiketten ursprungligen var tänkt att se ut, men Julien Barrot var rädd att den skulle uppfattas som för kaxig och fegade ur i sista stund. Pastellorgien på nollfyran och nollfemman var alltså en nödlösning. Men nu får man anta att tuppkammen har växt till sig på den unge Julien.

2006 Pure är rödsvart i glaset. Vi följer vinet under ganska många timmar och sparar dessutom en skvätt till imorgon. Första intrycket är inte helt öppet, och som förväntat händer en hel del bra saker med luftning. Och vips så sitter man med ett stort leende igen. Jag vet, jag tycker också det börjar bli tröttsamt att behöva dra fram superlativen när man dricker Barroches viner, men vad skall man göra? Det känns återigen som att man har lyckats pressa in essensen av södra Frankrike i en tung, överdimensionerad flaska. Härlig doft av solmogen grenachefrukt med kirschlikör, crème de cassis, jordgubbssylt och hallon. Rena kryddboden också såklart, med en stor knippe herbes de Provence, muskotnöt och anis som leder över i lakrits. Precis som hos nollfyran är det bara att i tur och ordning bocka av kaffe, gräddkola och nygrillat kött. Helheten känns ganska ung och primär, även om det bjuds på mycket.

Vi smakar och leendet kommer igen. För en gångs skull tycker jag smaken är överlägsen doften. Jäklar, vilket drag! Massor av kirschig frukt och en mineraltonad avslutning som skulle göra vilken pastis som helst stolt - lakrits, örter och anis. Det känns som att Julien har tagit den slampigaste, glycerolfeta, solmogna frukt han kunnat hitta, tryckt ihop allting i en stram, slank korsett av uppstagande syror och ren elegans, hällt en dunk raketbränsle över hela alltet och sedan tuttat på. Schwooosh! Tanninerna har ingen chans. Den varma, glödande eftersmaken inbjuder till en metafysisk diskussion kring oändligheten...

Fantastiskt gott! Skall man jämföra med nollfyran är likheterna stora, men kvällens vin känns ändå snäppet bättre. Lite mer energi och stuns, och ett drag i smaken som slår det mesta. Här kommer att krävas karaktär av stål för att låta bli resterande flaskor...

2006 William Fèvre Chablis

Daglivs har rea på blåmusslor och plötsligt känns kvällens förrätt given - Moules Marinière. I kastrullen och glasen blir det chablis. 2006 William Fèvre Chablis är silvrig med en liten gulton. Frisk doft med citrusfrukter, gråpäron, lite grön nässlighet och mängder av mineralkaraktär. Dessutom en anings unknad som nästan drar åt kött. Smaken är stålig med inslag av våta stenar och exemplariska syror. Klart mineraldriven med frukten i baksätet. Som vanligt en schysst baschablis, men var den inte snäppet bättre förra gången? Kanske sämre flaska.

2002 Jean-Marc Brocard Les Clos

Lubb, är det verkligen en matfisk? Viss skepsis infinner sig när vi packar upp veckans frigolitlåda från Årstiderna. Som vanligt finns svaret bara en googlesökning bort. Efter denna bloggpost - med välbekanta namn i kommentarstråden och allt - känns det svårt att tilllaga firren på något annat sätt än mjölpanerad och smörstekt.

2002 Brocard Les Clos är ljusgul och har kommit en bra bit på vägen mot mognad. Doften är aningen blyg men samtidigt komplex. Ungdomens gröna friska äpplighet har bytts ut mot gula äpplen som legat i i fruktskålen aningen för länge, tillsamman med lite tropiska frukter som mango och melon. Det finns dessutom ganska oemotståndliga drag av höstlig svampskog och som pricken över i en rejäl dos klockren tryffel. Läckert! I munnen handlar allt om finess och elegans, vinet är finlemmat och volymen ganska låg men med fin intensitet. Syrorna är citrusfiska och svårartat salivframkallande, och eftersmaken lång med skaplig mineralkaraktär och en liten jordig beska.

Det här är i särklass det godaste vi druckit från Brocard, vars viner jag oftast brukar uppfatta som korrekta men sällan särskilt spännande. Möjligen kan man kräva ännu mer av kombinationen lysande årgång och det kanske bästa läget i hela appellationen, men det är riktigt gott som det är och borde hänga med fint länge till, även om det som bekant alltid känns lite som rysk roulette att lagra vit Bourgogne nuförtiden. Glädjande nog finns det (ännu) inga rapporter om oxiderade Brocard-viner från 2000-talet.

PS. Hur var fisken då? Jo, en riktigt trevlig ny bekantskap. Fast och fin, med en lite trådig konsistens och en hel del associationer till krabbkött. Lubb äter vi gärna igen.

2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva

Vi fortsätter kvällen med det här vinet. Att stoppa näsan i glaset med 2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva ger mig en ögonblicksbild av tät, mjuk, svartröd sammet som rullas ut. Lyxig doft med ursnygg välinfattad fatkaraktär av bittermandel och choklad. Likörmarinerade körsbär dominerar men en heterogen minoritet av hallon, katrinplommon och björnbär slåss för sina lika rättigheter. Det finns läder och lite tobak, men det är fjärran från den nedrökta nittioåttan. Efter hand dyker några fikon upp och mot slutet inbillar jag mig lite rå svamp. Smaken lever inte riktigt upp till den lysande doften -what else is new - men det är bra gott ändå. Slankt och medelfylligt med friska syror men där de pulvriga tanninerna fortfarande regerar i den långa eftersmaken. Lite allmänt kantigare än den lyxiga doften. Förstås ingenting som inte kvällens Karl-Johan-risotto klarar att avhjälpa, men på det hela taget känns vinet fortfarande ungt och det mådde bra av några timmar i karaff. Det här kan mycket väl vara den bästa årgång vi smakat av Mastroberardino, även om nittionian gärna får anta utmaningen.

2004 Keller Dalsheimer Hubacker Riesling Spätlese

Argh! Vad är det för fel på tyska viner? Eller på korkarna rättare sagt? Ikväll var det dags att ta fram kaffefiltret igen för att rädda vad som räddas kan från korksmulorna. Det här har hänt fler gånger än jag orkar tänka på - men jag kan inte påminna mig att det någonsin hänt med en fransk eller italiensk flaska. Använd skruvkork om ni inte vill satsa på korkar av god kvalitet!

Nåja, till vinet. Ljusgul färg med lite ärgigt inslag. Doften ger en blandning av tropisk fruktighet och gula äpplen parade med petroleum av den fränare sorten, rena flygbränslet. Det finns lite inslag av grön, stjälkig blommighet och modellera - en association jag oblygt stjäl rakt av från Mise en bouteille som också smakat. Faktiskt ganska klockrent när man väl tänkt tanken. Smaken innehåller ganska tilltagen sötma - jag hade inte reagerat om det stått auslese på etiketten. Och det är väl här min största invändning finns; syrorna är inte tillräckligt höga för att riktigt balansera upp sötman. Det trillar absolut inte i diket, men känns lite vingligt. Ananasspad och oljig mineralitet följs åt i den ganska långa eftersmaken.

Gott, men inte mitt i prick. Möjligen hittar vinet balansen med lite lagring när sötman torkar in en aning?

2005 Domaine Leon Barral Faugères

Aweeeeeeeeeeeeeee. Panegyriklarmet har stått och tjutit sedan i söndags hos Finare Vinare. Kan någon vara vänlig nog att stänga av oljudet tack, vi har fattat. Eller, förresten... låt det vara på. Det är härligt att få ta del av sann entusiasm, och viner som verkligen berör brukar bjuda på sällsynt inspirerad läsning. Som vanligt handlar det om en vilja att dela med sig; att inspirera snarare än att exkludera. Det är en av många anledningar till att jag tycker om er blogg så mycket. En annan är att ni generöst nog ger bort flaskor bara för att vi skall få smaka ;-)

2005 Leon Barral Faugères har en komplex doft där intrycken går in och ur varandra. Här finns nya saker att hitta nästan varje gång man återkommer med nosen i takt med att vinet luftas. Fin mörkröd sydfransk fruktighet med inslag av både lakrits och anis. Örter så klart, självklart garrigue men om man följer den gröna tråden vidare hittar man också lite rotfrukter. Snygg kryddighet med inslag av bland annat ingefära och kardemumma. Och så den mörkare baksidan av janusansiktet med lite vildare inslag av stallbacke, jord och rost. Hmm, vid något tillfälle förnimmer jag också lite stickiga volatila inslag men de försvinner. Smaken är saftigt syrlig och munkänslan slank, kanske rent av lite mager i slutet även om det finns en bra mineralisk längd. Vinet är egentligen som bäst i skrivande stund, nästan sex timmar efter karafferingen.

Jag gillar verkligen det här, även om jag låter de tjutande sirenerna tiga still. Kanske går man igång ännu mer om man har kikat på köttben utanför Lentheric och blir igenkänd av vinmakaren när man snubblar på honom utanför Hotell Amaranten. Men gott är det, och en klockren nittiopoängare. Jag är lite förläst på Jonathan Nossiter på sistone, i vars bok noteringarna mest handlar om sinnesstämningar hos skribenten själv parade med mer eller mindre pretentiösa adjektiv. Men man skall väl låna det bästa från båda världar, och när det gäller det här vinet slänger jag mig gärna med beskrivningar som vif, livlig. Det finns en skön energi och personlighet, och något som fångar ens intresse och gör att man gärna återkommer gång efter gång. Och det hittar man verkligen inte för ofta, speciellt inte i den här prisklassen. Vi köper fler.

PS. Vi drack en flaska till den 1/10 och frågan är om det inte finns viss flaskvariation? Den kändes bättre på nåt sätt, med mer frukt. Och slutligen öppnade sig himlen och även jag förstod associationerna till knallpulver som Finare Vinare pratat om. Det är så klockrent att man blir alldeles fnittrig när man väl kommer på det. Ollonskott! Är det månne en viss speciell mineralkaraktär som ger denna association, det känns som det går hand i hand...

2002 Trimbach Riesling Cuvée Frédéric Emile

Okej vinet, gör din grej. Du vet sådär som du gjorde senast vi provade... öh, vänta nu. Det där var ju förra fredagen. Ikväll handlar det faktiskt om något nyare, yngre och förhoppningsvis bättre. En hel del förväntningar även denna gång.

Nolltvåan kräver lite tid för att öppna upp - första sniffen känns knuten och vinet får vila i kylen en stund. Till maten får vi en urtypisk doft där det första intrycket är petroleum - mer än i förra veckans flaska, men samtidigt med löfte om en än större oljefyndighet i framtiden. Söt honung möter upp, tillsammans med citrus, gråpäron och bergamottolja. Vidare lite parfymerade inslag som drar både åt blommor - liljekonvalj - och hudkräm. Smaken ger fin, lite knuten rieslingsötfrukt och en småfet munkänsla med bra citrusfriskhet trots att syrorna känns aningen breda. Avslutet är ståligt, knastertorrt och klingande rent med i det närmaste oljig mineralitet i den fina längden. Vinet hänger med bra ända upp mot rumstemperatur.

Det här är jättegott, men känns lite mer knutet än i våras. Frågan är hur länge den flaskan hade varit öppen egentligen? Men även om vinet fortfarande känns ungt och bara borde bli bättre med lagring tänker jag inte glömma bort att dricka några flaskor i närtid den här gången...

PS Finare Vinare har också smakat.

Moder natur slår tillbaka...

Oroande uppgifter från Frankrike ikväll. Våldsamma åskväder har drabbat Norra Rhônedalen med rejäla översvämningar som följd. Lyckligtvis inga dödsfall rapporterade men bland de hårdast drabbade områdena återfinns Tain L'Hermitage. Man kan inte låta bli att undra hur vindruvorna mår. Mer info här.

2005 Domaine la Barroche Fiancée

Överallt denna Barroche. Ibland känns det som om det inte dricks någon annan producent i den svenska vinbloggosfären. Förutom bra viner är det är väl kombinationen av monopol och tillfälliga nyhetssläpp som gör det - alla handlar samma sak vid samma tillfälle - men frågan är om inte Sverige köper mest Barroche per capita i världen? Av 2006 Pure gick till exempel dryga fem procent av hela produktionen hit; inte illa med tanke på hur eftertraktat vinet är. Bra jobbat Bristly, och roligt att vi svenskar får vara med från början när det dyker upp nya spännande producenter. Men mycket Barroche är det och jag har full förståelse för om en och annan helst vill slå näven i väggen vid tanken på att ännu en gång läsa historien bakom domänen. Snart får vi väl se bilder på den där snygga hunken på baksidan av mjölkpaketen...

2005 Fiancée är hinner få ganska mycket tid i karaffen före maten och ger då en stor doft av körsbär, crème de cassis, björnbär och hallonsylt. Mörkheten fortsätter med lakrits, svarta oliver, grillkol och kaffebönor tillsammans med en hel del vaniljkola från de nya faten. Fin kryddighet med ingefära, svartpeppar och muskotnöt. En snygg blommig parfym gifter sig med massor av tobak och garrigue, och över allting ett dammigt moln av grus. Vid rumstemperatur var doften varm och stickig, men eldigheten träder tacksamt tillbaka med lite kylning. Munkänslan är riktigt snyggt balanserad där frukten visserligen sitter i förarsätet men där syrorna och tanninerna håller i kartan. Visst finns en del strävhet, men det här har jag inga problem med till mat. Eftersmaken är härligt lång, lakritstonad och kryddig med fin mineralkaraktär och en liten skjuts av eldig extralängd. Liten beska (från stjälkarna?). Jag har en massa förutfattade meningar om barrique-användning, syrah-andel och mörka lag men allt kommer på skam. Modernt men ursnyggt, påminner en del om 2004 Hautes Garrigues. Klart bättre än nollfyran som inte var dålig men betydligt blekare. Jättegott! Useless to resist, som baksidestexten lyder.

2000 Trimbach Riesling Cuvée Frédéric Emile

Okej vinet, gör din grej. Du vet sådär som du gjorde senast vi provade för två och ett halvt år sedan med underbart koncentrerad högklassig frukt parad med härliga syror och mineraler galore. Alla rapporter som inkommit om tveksam utveckling och jobbiga faser vill jag helst inte tro på - varför skulle du vara mer kortlivad än dina syskon med dokumenterad vitalitet långt upp i tonåren, och varför skulle du sluta dig nu så här långt efter skörd? Du var ju vidöppen sist vi provade, och sådana barnsligheter har du väl lämnat bakom dig? Upp till bevis helt enkelt! Snälla...?

2000 Trimbach Cuvée FE är ljusgul. Doften ger citron med skalet kvar och honungssötma. Vidare en blommig parfym med associationer till julens hyacinter. Det finns en liten gnutta av petroleum men inte mycket. Efter ett tag hittar jag lite burkchampinjoner, en unken jordton och ananasspad. Inte alls dumt, men kanske lite blygt. Men det är i munnen det börjar bli dags att kasta ett par extra ögonkast på den snygga etiketten. Så här var det verkligen inte sist. Visst, frukten har fin koncentration och hjärnan luras upp på läktaren precis som man vill med sötfruktig karaktär i början och knastertorrt slut. Men syrorna känns ganska nedslipade utan förmåga att skänka det där fräscha lyftet som sist. Särskilt problematiskt blir det i eftersmaken som visserligen har ganska fin och aningen citronskalsbitter längd men där jag antar att det är de trubbiga syrorna som löper amok med mineralkaraktären och ger ett lite ofräscht, fett helhetsintryck. Lite som att äta blockchoklad; man får liksom en fet hinna i munnen och plötsligt förstår jag allt snack om tvål. Hallå vinet, det här var inte som vi bestämde!

Trots dessa invändningar är det absolut en god alsaceriesling, men det går inte att komma ifrån en liten känsla av besvikelse. Precis som mina bloggkollegor började jag fundera på dålig flaska eller möjligen korkskada av nano-format, men nu är vi flera som har provat med samma resultat. Det är nog helt enkelt så här det smakar just nu. Hur vinet skall kunna bli bättre med ytterligare lagring begriper jag inte - syrorna lär väl inte spetsa till sig med tid? Inte över kanten, men definitivt ett par kliv ned jämfört med sist. För egen del börjar det bli dags att skaffa den där tatueringen med texten att om det går som ett gott vin, om det pratar som ett gott vin, så behöver man inte lägga ned alla flaskor utan passa på att dricka upp en hel del av dem. Det blir nog snyggt ungefär från armhålan ned på korkskruvshanden....

2005 Farnese Colline Teramane

Har ni hört oljuden hos grannbloggarna? Tunga dunsar när en italiensk trotjänare efter annan rasar i backen i samband med årgångsbyte, ackompanjerat av det vinande ljudet av mungipor som åker ned. Det verkar inte spela någon roll om det står Ricasoli, Fontanafredda eller Pio Cesare på etiketten. Vi får kanske bidra med intryck av de vinerna vad det lider, men kan inte låta bli att redan nu leta nya kandidater till husets röda italienare. Kvällens vin kanske? Åtminstone överraskade det rejält i somras, och det känns dags för ett nytt smakprov i lugn och ro på hemmaplan.

Fast jag har full förståelse om Farnesen mest har lust att lämna arenan i ett abrahamianskt utbrott och skylla på konspirationer och riggade matcher. Motståndare är nämligen 2004 Barbaresco Basarin som hälls i parallella glas. Inte helt rättvist, så låt oss bara direkt konstatera att alla runt bordet tyckte den senare var avgjort godast. Precis lika bra ikväll som sist - lite kryddig och mintig med ljuvligt parfymerad rödfrukt och en härlig finess och balans. Och så något extra får mig att omedvetet spricka upp i ett stort leende när man sätter näsan i glaset. Härligt!

2005 Farnese Colline Teramane är betydligt mörkare i färgen, purpur med en lila kant. Glaset kläs ut av en tjock röd hinna när man snurrar. Doften är grovare, tätare och mer kompakt utan barbarescons fjäderlätta parfym och komplexitet. Här finns mörkare frukt som drar åt det syltiga hållet - björnbär, blåbär, svarta vinbär och körsbär. Precis som förra gången hittar jag en hel del rostade fattoner med kaffe, vanilj och ett glödande vedträ, och så lakrits och en finfin örtighet. Smaken är ganska maffig med mörkfrukt av modernt snitt. Kanske får kvällens jämförelse vinet att framstå som lite sötfruktigare än det i själva verket är, men det finns samtidigt ett fint grepp och en stramhet som sätter upp ett rejält skyddsräcke mot stupet som leder mot slapp syltighet. Syrorna är avgjort lägre än i Barbarescon, men de finns där och skänker en läskande känsla. Och om doften kändes lite anonym och strömlinjeformad finns desto mer av italienska kärniga körsbär i smaken som avrundas med en liten matvänlig bitterhet. Sammantaget blir det även denna gång absolut tummen upp och en klar rekommendation i sin prisklass.