2005 Domaine de la Vieille Julienne Lieu-Dit Clavin

Trots fredagens bakslag öppnar vi ännu en nollfemma från södra rhônedalen. Etiketten signalerar visserligen ett betydligt enklare ursprung än Barroches châteauneuf, men det här är seriös juice. Hundraåriga grenacherankor precis utanför norra delen av châteauneuf-appellationen, och samma vinifiering som för domänens druvor som växt inne i zonen. Naturliga jäststammar, begagnade fat, ingen filtrering. Och så lite biodynamiskt hum-hum...

2005 Domaine de la Vieille Julienne Clavin är snyggt blåröd. Doften känns lite blyg i början, men kommer sig snabbt med hallon och körsbär som nog tagit en kvällskurs i italienska. Köttiga toner med drag av inälvor tillkommer, liksom mörker med grillkol och asfalt. Massor av örter såklart, och så lite chokladiga drag som sannolikt kommer av gammelgrenachen.
I munnen är vinet kryddigt med bra syror och fint balanserad alkohol. Lite gleshet lägger sordin på de högsta jubelropen, och sedan kommer avslutningen. Ouch, vilken strävhet. Gom och tunga tapetseras av uttorkande tanniner som hänger kvar långt efter att man sväljt och långt efter att eftersmakens snygga mineralitet klingat ut. Jodå, nollfemmorna är strukturerade...

Det här är helt klart en representant från det mörka laget, men håller ändå tämligen hårt på traditionerna. Ganska så imponerande med tanke på etikettens enkla "Côtes-du-Rhône", och man blir rätt sugen att prova domänens châteauneuf. Strävheten var inget nämnvärt problem till maten, men inget vin man sippar på efteråt. Tack till Mårten och Sara som kom med initiativet.

PS. Fler har smakat.

2006 Walter Hansel Pinot Noir The North Slope

Stephen Hansel brukar utmålas som en av de goda snubbarna med en synnerligen realistisk prissättning trots de höga poäng hans viner brukar få. En förklaring är att han vill att alla skall ha råd att köpa hans viner, en annan att han tjänar så bra på sitt bilhandlarimperium i Sonoma att han knappast behöver mer pengar. Sympatiskt hur som helst.

Det var annars nu bortgångne pappa Walter som planterade de första rankorna för drygt trettio år sedan. Han lär dock ha varit mer intresserad av just druvodling än av vintillverkning, varför det blev sonen Stephen som började göra eget vin 1996. Som en hyllning till pappa hamnade Walters namn på etiketterna. Framgångsreceptet lyder låga skördeuttag, handskörd i upp till nio omgångar och därefter triage i vineriet. Jäsning med naturjäst och remontage några gånger per dag. Tolv månader i franska fat (70% nya), och sedan buteljering utan filtrering.

2006 Walter Hansel PN North Slope är rubinrött med en härlig lyster. Rabarberkräm! Man kan tycka att associationslekarna som dominerar de flesta smaknoteringar i västvärlden är smålöjliga, men direkt ur flaskan doftar det precis som farmors rabarberkräm. Och så jordgubbar förstås, i syltform med nära förestående bästföre-datum. Med luft tillkommer mörkare drag av körsbär men också lite citrus, och en fin örtig ton med drag av sous-bois. Snygg, komplex pinotkrydda, grusdamm, och så en liten fatkyss av vanilj och kakaopulver. Härligt att sniffa på!
Smaken är kryddig och bärig med bra tryck i frukten. Viss sötfruktighet, men samtidigt riktigt läskande apelsinliknande syror även om vissa bourgogneälskare säkert skulle efterlysa ännu högre syror. Eftersmaken är mineralisk med lite värme i svansen.

Mycket tillfredsställande både till maten och att sippa på efteråt, speciellt serverat åt det något svala hållet. Kan säkert utvecklas ytterligare, men härlig att dricka nu.

2005 Domaine la Barroche Cuvée Réserve

2005 Barroche Réserve är ganska mörkrött i glasen med en snygg transparens. Vi sniffar och... stängt var det här. Några blyga aromer av kirsch och hallon möter näsan, men annars känns det som om frukten lagt sig i vinterdvala. Som om någon lagt ett lock över glaset. Vinet får vila i karaffen, och långsamt träder fler komponenter fram. Först ut är massor av sötlakrits, följd av en barrig, kådig örtighet med svala inslag av mynta. Cassis och jordgubssaft fyller ut fruktspektrat, och sent om sidor masar sig lite grillat kött fram ur idet med en gäspning. Efter hand tillkommmer även lite sjögräs/tång och spiskummin, men fortfarande skulle man gärna få tag på fjärrkontrollen och vrida upp volymen.
Muteknappen är fortsatt nedtryckt i munnen, men en känsla av hyfsat gles, lågmäld frukt. Speciellt mitten känns vattnig, innan avslutningen kickar in med en del alkohol som inte riktigt täcks av fruktäcket som låter några femtonprocentiga, håriga tår med oklippta naglar sticka fram under kanten. Rätt bra längd ändå, med en fin örtighet och lite torkade russintonade inslag.

Besvikelse. Parker har säkert en poäng med sina åttionio, men det här borde och kan säkert prestera betydligt bättre än ikväll. Känslan av oförlöst potential är påtaglig. Låt ligga.

PS. Vinet verkar ha varit betydligt mer tillgängligt för knappt ett år sedan. Även fler intryck här och här.

2005 Dutton Goldfield Chardonnay Dutton Ranch

Bättre sent än aldrig. Vinet har funnits på bolagets hyllor i över ett år, och positiva omdömen har inte saknats, men det är först nu vi smakar. Tänk vad en rejäl prissänkning kan göra för inköpslusten. Eventuell kvarvarande tvekan flög all världens väg i och med Finare Vinares lovord häromveckan.

Dutton Ranch är gjort på druvor från fem olika vingårdar, samtliga belägna i Green Valley som är den svalaste och dimmigaste delen av Russian River Valley. De individuella lotterna jästes i separata fat med bâtonnage två gånger i månaden. 100% malolaktisk jäsning, och därefter lagring i franska fat (40% nya) i sammanlagt tio månader.

2005 Dutton Ranch Chardonnay glimmar i glasen, silver och guld. Rund doft med tropisk gulfrukt som ananas och mango, och så lite citrus, men snarare clementin än citron. Vidare vanilj, majs och en antydan av ingefära. Och så häller vi smör över alltihop, fast på ett bra sätt. Mmmm, smör... garrrggllll.

Smaken är avrundad med tropiska frukter och ganska höga men mjuka syror. Fatkaraktären lyfter helheten utan att tippa den över ända. Fint tryck i avslutningen, och en lång läcker eftersmak med citrusfriskhet. Vinet förbättras ännu ett snäpp efter någon timme när temperaturen får stiga några grader, med tydligare nötighet i doften och mer bredd i frukten. Skönt vin till skönt pris, perfekt att dricka detta år. Riktigt gott till smörstekt lubbfilé.

2007 Seghesio Zinfandel

Jag brukar gilla Seghesios bas-zinfandel, men nollsjuan träffade lite extra rätt när vi drack den vid flera tillfällen i USA i höstas. Kanske semesterstämningen spelade in? Någon månad senare kom Wine Spectators årslista med vinet på en rätt så uppseendeväckande tiondeplats och 93 poäng. Jag har gått och längtat efter detta årgångsbyte.

Familjen Seghesio emigrerade från Piemonte till USA och har odlat vin i Sonoma County sedan slutet av 1800-talet. Vinmakare i fjärde generationen är Ted Seghesio, som enligt uppgift själv tycker att årgången är den bästa han varit med om hittills, och att kvällens vin är den bästa Zinfandel han har gjort. Druvorna är hämtade från flera lotter i Alexander Valley och Dry Creek Valley. 11 månader i amerikansk (75%) och fransk (25%) ek.

2007 Seghesio Zinfandel har en djup vinröd färg med svarta reflexer. Doften är inte väldigt komplex, men kryddig, pepprig och packad med solmogen mörkfrukt där blåbär, björnbär och vildhallon sticker ut. Eken är inte så våldsamt påträngande efter lite luftning, men bidrar med vanilj och kola. Och så lite lakrits och örter på toppen. Grill, baby, grill!
I munnen får man rent kaliforniskt solsken. Slösande sötfrukt med inslag av sylt, där hela ekipaget lyckas hålla sig på vägen trots att det kränger en smula. Här finns både syror och en del rejält åtstramande tanniner, men frukten kör över det mesta. Avslutningen är lång och varm med lite alkoholsötma, men man måste ändå applådera maskeringen av de 15,5 procenten. Eftersmaken har fått rejäla vrid med pepparkvarnen precis som sig bör.

"Fruktbomb" skrev jag i oktober, och visst är det så, men jag gillar det! Riktigt läckert vid rätt tillfälle. Ur minnet klart bättre än den obloggade nollsexa vi drack i vintras. Men det är såklart en zin, och är man allergisk mot sötfruktighet och lite värme lär man inte gilla den här årgången heller. För egen del blir det fler flaskor.

2001 Arnaldo-Caprai Collepiano

I en death match om titeln världens strävaste druva undrar jag om inte Sagrantino skulle vinna över Ramisco med en rad oschyssta knep. Det här är en verklig fuling, snacka om tanniner. Riktigt sandiga och pulvriga håller de gommen i ett järngrepp som inte släpper förrän kvällens lammracks och italieninspirerade gratäng på aubergine, squash, tomatsås, basilika och parmesan trängs om utrymmet i munnen. Inget man sippar på som apéritif...

Doften är annars rätt så läcker med sina insmickrande toner av chokladdoppade körsbär och bittermandel. Längst upp i glaset finns lite blommighet och volatila inslag av nagellack/aceton, och efter hand tillkommer en del tobak. Det är ganska internationellt och ekpräglat, men känslan är snygg och lyxig. Lite läder skvallrar om att årgången kanske inte är den allra senaste, men visst känns vinet fortfarande ungt. När jag i skrivande stund tar fram sista skvätten får jag klockrena associationer till Kungen av Danmark-tabletter. Smaken är... tja det är svårt att komma förbi de där tanninerna. Den vinvänliga maten får dem dock att åtminstone niga lite snällt, och istället kan man fokusera på en stilig jordig kryddighet och den syrliga frukten. Fin, slank svans utan värme. Jättegott, men fortfarande ungdomlig känsla. Skall de där tanninerna någonsin tämjas med fortsatt lagring? Krämig mat är ett måste...

2005 Château Belgrave

Tänk så fort det går ibland. Det här vinet listades för ny årgång för snart ett år sedan, men sedan hände ingenting. Det känns som att nollfemmorna bara var inne och vände på hyllorna under några veckor, och nu är nollsexorna redan på plats i de flesta butiker. Vi hugger några kvarvarande nollfemmor i sista stund. Belgrave och Michel Rolland måste väl ha lyckats med något extra detta år?

2005 Château Belgrave är mörkt och tätt med en fin rubinröd lyster. Efter en första sniff åker vinet i karaffen för en längre luftning, och till maten får vi mosad mörkfrukt med körsbär, svarta vinbär och plommon. Över allt svävar lite parfymerade toner av hudkräm och inslag av eucalyptus. Hmm, lite oväntat i en Bordeaux. Faten bjuder på fika med kaffe och vaniljkex, och mitt i allt finns en mild stallighet som även drar åt salmiak. Smaken är lite sötfruktig och hyfsat tillgänglig, även om här finns stramande tanniner så det räcker. Syrorna är godkända, och eftersmaken inte alls utan längd även om slutklangen känns lite gles och ofokuserad, som om någon glömt att ställa in skärpan på kameralinsen. Inte otäckt, men lite väl strömlinjeformat och profillöst. Blint undrar jag om jag ens hade placerat vinet i Bordeaux. Det är förstås väldigt ungt, men jag förväntade mig mer. Det blir retur på resterande flaskor. Vill man ha modernt stajlad Bordeaux tycker jag 2004 Haut Carles levererar mycket mer för samma peng.

2006 Bosquet des Papes Cuvée Tradition

Jag ser att vi redan druckit upp tre av de sex flaskor 2005 Bosquet des Papes som inhandlades förra senvåren. Damn you, läckra vin! Kanske den nysläppta nollsexan kan bli den avledningsmanöver som behövs om resterande flaskor skall få vila sig till den toppform man hoppas på? Det är alltid lika roligt att prova nya årgångar av favoriter, och Bosquet des Papes med sin traditionella stil har en speciell plats i mitt hjärta. Denna årgång handlar det om 75% grenache, 10% syrah, 10% mourvèdre och 5% cinsault som bara sett foudres. Ungefär som vanligt med andra ord. Och håll med om att terroir argilo-calcaire och galets roulés låter hur läckert som helst oavsett om man förstår franska eller ej?

2006 Bosquet des Papes är stiligt rubinröd. Doften är tämligen klassisk gammeldags châteauneuf med kirsch, hallon och lite småsalta inslag av tång/noriark. Och så örter förstås - vad önskas från kryddhyllan? Glaset verkar rymma en hel bouquet garni hopprafsad från den omgivande garriguen; några violer följde visst med också. Och ingen châteauneuf utan kött som bekant. Här är det rött och knappt ännu värmt av grillen. Vidare lite lakrits och smörkola, och så solvarma stenar. Hmm, har stenar någon doft egentligen? Vi snurrar försiktigt, för säkert ligger det några ljumna galets roulés i botten av glaset... Det är väl egentligen bara en liten unknad av gummimattor som stör en smula, men det här är härlig väldoft. Kanske bara aningen mindre intensivt och fokuserat än nollfemman.

Det riktigt vattnas i munnen innan vi smakar, men här hänger smaken inte riktigt med. Frukten känns ung och ganska spenslig. Mittpartiet är lite som en smörklick utskrapad över aningen för stor brödbit, och låter alkoholen spela Allan. Jag kan till viss del förstå BKWines Jack Jakobssons varning om alkoholproblem, även om jag själv inte tycker det är så himla störande. Sydrhônare brukar vara lite varma, och vinet håller fortfarande balansen. Men visst hade nollfemman lite mer stoppning redan som ung. Smaken är ungbärig och ännu lite knuten, med fina syror och ett varmörtigt, aningens glest slut där stenarna återkommer.


Jag är svag för den här stilen och gillar det här. Skall man jämföra med nollfemman är vinet lite glesare och kantigare, men det är fortfarande en god, traditionell châteauneuf. Det lär vara bästa châteauneufen under 250 spänn på monopolet i åtminstone någon vecka till. Jag köper fler flaskor, och försöker ge tusan i nollfemmorna.

2004 Stonestreet Cabernet Sauvignon

Det är förstås lätt att gissa med etiketten fullt synbar, men redan vid första sniffen skriker min hjärna Californien. Hmm, kanske börjar man ändå lära sig något? Cabernetkaraktären sitter som en smäck, och frukten har en mognad och rundhet man sällan hittar i Bordeaux. Här finns heller ingen australiensisk eucalyptus, chilensk grönhet eller sydafrikansk rökighet. Däremot en hel del av det man säkert kan kalla terroir om man vill: en snygg fuktig jordighet och steniga mineraler. Vidare tydlig ceder och en aning druvtypisk grön paprika, och efter hand letar sig lite grillat kött in i helheten. Faten fyller i med kaffe, vanilj och lite kryddighet. Härlig doft!

Smaken är möjligen en gnutta gles i attacken, men tar sig snabbt och fyller ut munnen ordentligt. Syrorna är läskande snygga, och tanninerna stramar visserligen åt ordentligt efter maten, men känns klart mogna. Jordigheten från doften dyker upp igen, tillsammans med kaffebönor och mörk choklad. Bra uthållighet i avslutet, där bergskaraktären ger sig till känna i form av fin mineralkaraktär. Lite värme i svansen, men absolut ingen hetta. Ett jättegott vin med härlig struktur. Det är sällan man kan tala om fynd när det handlar om amerikanska viner på monopolet, och det blir säkert ännu värre i framtiden med en dollar över nio kronor. Men med tanke på att vinet vid dagens växlingskurs kostar 276 kr om man skulle ha möjlighet att handla på K&L Wines i San Francisco är det inte mycket att klaga över.


Alexander Valley ligger i norra delen av Sonoma County, och är områdets största AVA (den amerikanska motsvarigheten till Frankrikes Appellation Contrôlée). Dalen är döpt efter pälsjägaren Cyrus Alexander som började odla druvor redan på mitten av artonhundratalet. Stonestreet hänvisar på sin hemsida till anor från just mitten av artonhundralet, men domänen föddes egentligen först 1989. Läget är det inget fel på - slösande kalifornisk sol samtidigt som den relativa närheten till Stilla Havet skänker en del svalka åt vingårdarna som ligger mellan 400 och 2400 fot över havsytan. Jordmånen är vulkanisk och mineralrik. 1995 köptes egendomen av Jess Jackson som tilldelades Livets Goda Hall of Fame 2008, och en lång presentation finns att läsa i LG #36.

Kvällens vin är så vitt jag förstår domänens instegscabernet, och utgör en blandning från flera lägen på olika höjder som var för sig bidrar med olika karaktärsdrag. Druvsammansättningen sägs vara 77% Cabernet Sauvignon, 17% Merlot, 6% Syrah. Åtminstone nollfemman fick femton månader i till hälften nya franska ekfat; jag gissar att nollfyran genomgått något liknande.

2004 Ruffino Riserva Ducale Oro

Som alla chiantivänner säkert redan noterat finns det en del viner från den lysande årgången 2004 kvar på hyllorna, speciellt i det lättmissade ordinarie sortimentet. Vill man lägga undan några flaskor är det nog dags att bestämma sig snart. För att stämma av med de egna smaklökarna har vi den senaste tiden provat Antinoris Riserva som överraskade positivt, och i kväll blir det Ruffino till köttgryta.

2004 Ruffino Ducale Oro bjuder på finessig, rödfruktig sangiovesefrukt med körsbär och röda vinbär på en bakgrund av tobak och örter. Fatbehandlingen känns ganska försiktig, med lite stall och bakkryddor snarare än en hel kaka Valrhona. Ur glasets mynning frigör sig en sval bris av mint, och under kvällen blir en liten jordig mineralisk ton allt tydligare.
Munkänslan är riktigt slank med höga toscanska syror, och ger lite burgundiska assocationer. Tanninerna känns förrädiskt mjuka redan nu och försvinner nästan helt i den lingonsyrliga smaken tillsammans med maten. Eftersmaken är hyggligt lång och rejält örtbitter.

En god, elegant och finlemmad Chianti Classico som absolut bör provas om man är toscanaälskare. Själv inser jag att mina smaklökar nog har svängt en aning senaste åren. Det är förstås precis som det skall vara på den eviga resa ett vinintresse innebär, men det känns lite symptomatiskt att jag föredrar Antinoris rundare och mer internationellt stajlade riserva. Den blir det fler flaskor av.