
Bristly bjuder in till middag med Julien Barrot, och erbjuder samtidigt tillfälle att smaka stora delar av laguppställningen hos Domaine la Barroche. Efter en kort föreläsning av Julien kring domänens arbetsmetoder och förutsättningar kommer den första flighten i glasen. Förväntningarna blir inte direkt lägre när det står klart att det även vankas tankprov av nollsjuorna...
2006 Terroir är en cuvée vi ännu inte har sett i Sverige. Gjord på 95% grenache från yngre femtonåriga rankor där vinifieringen sker i betongtankar och lagringen i gamla foudres. I glasen får vi ett vin med ung, blåröd färg. Doften är fortfarande ung och lite kärnig med inslag av körsbär, hallonsylt och lakrits, örterna kommer efter hand. Årgången skiner igenom med en svalare fruktprofil i slank, saftig stil med en liten eldighet i svansen. Gott!
2007 Terroir (tankprov) har en större doft med tydligare tobak. Körsbären och vildhallonen sitter på plats även här, men frukten har en annan intensitet och renhet. Smaken bjuder på mer av både kraft och bredd med massor av lakrits, anis och örter - rena pastisen. Fin mineralkaraktär, och ett skönt tanninsnörp i slutet. Rent, fräscht och väldigt gott. Är det här typiskt för årgången tänker jag vara med på tåget...

2003 Cuvée Réserve var Juliens första årgång; han gjorde bara ett vin det året. Brunröd färg med en något reduktiv doft - kloak och merde. Frukten drar åt dammig gammal jordgubbssylt uppblandad med soja, och det finns också lite brända, rostade inslag med både plast och bränt socker. Med lite luft blir helheten mer tilltalande, och det är bättre i munnen än i näsan. Runt, eldigt och lite glest i mitten, men bra tryck i slutet. Tyvärr även lite bittert i svansen med gröna, stjälkiga tanniner. Det känns både lite brådmoget och märkt av hettan. Kvällens minst tilltalande vin i min mun. Man får anta att han har lärt sig en hel del med åren, den gode Julien.
2005 Cuvée Réserve är betydligt fräschare med en direkt och tilltalande doft av körsbär och cassis, örter och lakrits. Lite grillat kött höjer humöret ytterligare, och så en snygg kryddighet med drag av både spiskummin och rökelse. Smaken är rejält strukturerad i årgångstypisk stil, med lite stjälkig kryddighet och örtbitterhet i slutet. Ändå är intrycket betydligt mer givande och tillgängligt än den flaska vi drack hemma nyligen. Vinet hade också luftats ett tag, och en nyöppnad flaska till maten senare under kvällen var betydligt mera sluten. Jättegott, men jag låter flaskorna ligga ett tag till.

2006 Signature har samma svalhet i frukten som Terroir från samma år - ungdomlig, bärig och körsbärslik. Örter förstås, men också en snygg kryddighet med lagerblad. Och så lite violer - det känns som att syrahkomponenten sticker ut en del trots att andelen ligger under 10%? I munnen är vinet ungt och fortfarande lite kärnigt. Ganska slankt, med lite hetta som tittar fram bakom den svalare frukten. Fina, pulvriga tanniner, och mer örter och lakrits i slutet. Bra, men bleknade bredvid nästa vin...
2007 Signature är buteljerad i slutet av mars och borde fortfarande lida en smula av knuten tappningschock. Tji heller - här är det fullt drag. En härligt intensiv och stor doft av ren, fräsch frukt möter näsborrarna, och visar att 2007 Terroir inte var en enstaka lyckträff. Blandade skogsbär med nyjäst aromatik, och så lite köttig unknad som säkert kommer att förvandlas till en rejäl nygrillad stek med lite tid. Smaken är riktigt läcker, med högklassiga fina tanniner och en lång saftig eftersmak. Rena barnarovet förstås, men så bra! En av kvällens absoluta höjdpunkter.

2004 Fiancée med sin 50/50 blandning av gammelgrenache och ungsyrah har mörkare drag än tidigare viner. Jord, asfalt och lakrits möter näsan, tillsammans med en liten unknad som ändå är långt från tältduken från förra året. Lite gräddkola smyger sig in efter hand, och så örter och massor av peppar. Smaken har en ganska läcker blandning av mörker och rödare kirschiga inslag. Mer lakrits tillsammans gröna stjälkiga inslag som nog beror både på årgången som på Juliens vana att vinifiera med stjälkarna kvar. Eftersmaken är kvällens pepprigaste - syrah i full prakt. Ur minnet bättre än förra året, behövde nog bara lite tid.
2007 Fiancée (tankprov). Alltså, den här jäkla årgången! Söte Jesus vilken ren, intensiv frukt! Jag sitter bara och sniffar - fullständigt oemotståndligt. Massor av grillat kött, tusan vet om det inte är kyckling på grillen här, och så en explosion av asiatisk kryddblandning med peppar på toppen. Smaken är rödare än nollfyran, syrah som smakar jordgubbe! Snygg mineralkaraktär och tanniner som är ett litet konstverk i sig. Som ett tätt sammetstyg slingrar de sig runt tungan och det är bara att kapitulera... Bravo!
2004 Pure är brunrött med en välbekant doft av gammal jordgubbssylt. Hmm, finns det inte lite unknad här också som jag inte riktigt känner igen från tidigare flaskor? Med lite snurr på glaset kryper den där rena, fina garriguen fram, och så lite kött. Smaken är mjuk och drickvänlig men helheten känns lite nedskruvad. Jättefin, men vem kan egentligen klandra vinet om det kryper undan och gömmer sig i hörnet med tanke på de tuffa brorsor som väntar i glasen bredvid?
2005 Pure. Så kom den då. Och strut var det här, rätt upp ur glaset. Dörren är öppen på vid gavel och fram väller en lyckliggörande våg av körsbär, jordgubbar och vildhallon. Garriguen finns överallt, och den alldeles underbar. Klar och tydlig och utmejslad med ren laserlik precision. Lakrits, kött och solvarma galets roulets virvlar också runt bland alla intryck i kvällens bästa doft. Munkänslan är slank och röd och får erfarna chefredaktörer att göra liknelser med Bourgogne, samtidigt som här finns en smått galen intensitet. Vinet bär upp all sin tyngd med en sådan lekfull lätthet att man bara sitter och fånler. Det glödande slutet vill aldrig ta slut, utan återkommer i våg efter våg. Puh! Kvällens godaste vin i mitt tycke, och tog också slut snabbast...
2006 Pure - hej nollsexa! Jag får samma känsla av svalare fruktkaraktär som tidigare under kvällen. Doften är bärig och ung med massor av lakrits och hallon. Och så den där laserskurna garriguen. Det smakar lakrits och mineraler, och det är riktigt, riktigt bra, men efter nollfemman tar orden slut lite grann. Och känns det inte som att vinet knutit sig en aning sedan i höstas? Har inte den där slampiga ungdomliga frukten fått lite drag av sipp storasyster som låst in raketbränslet? Får ligga till sig lite.
2007 Pure (tankprov). Snacka om final! Det är ruskigt primärt, men här finns volym, bredd och djup. Nollsjuornas frukt är upphöjd till två, samtidigt som det myllrar av andra intryck. Kött och örter såklart, men även blommor, blodapelsin och så några kex på toppen. Smaken är stor, stökig, fruktsöt och kryddig. Tre gram restsocker som känns som fler, och 16,6% alkohol får alla mätare att slå i botten. Trots idogt skakande finns fortfarande en del sprits kvar på tungan. Det här är stort åt alla håll, men svårt att bedöma i nuläget. Frågan är vad som kommer ut i färdig form - det kan ju faktiskt bli för mycket av det goda. Men gissa om jag skall försöka få tag på några flaskor.

Sammanfattande intryck av kvällen:
- Nollsjuorna verkar verkligen bli så bra som många redan påpekat. Allihop hade en fantastisk ren och fräsch frukt och man kan nog förstå att Parker ser årgången som sitt livs bästa. Kanske inte viner som lever hur länge som helst, men fullspäckade med njutning.
- Julien Barrot är en väldigt trevlig och jordnära vinmakare. Inte nog med att han gör goda viner, han är också snygg. Och inte ens trettio. Gaah!
Stort tack till Gabriel och Bristly och inte minst till Julien!