Zinfandel: Ridge vs Seghesio

En massa mail mynnar ut i att ett gäng blandade vinarskallar träffas i Auzones lokaler en måndagskväll. Temat är zinfandel från Ridge och Seghesio. Det är bara att kasta sig ut i det okända, de här vinerna har jag inte mycket erfarenhet av. Några av flaskorna har dessutom hunnit få några år på nacken. På förhand känns det som att det borde bli en promenadseger för Ridge. Det är ju så lätt att tycka om Paul Draper vars namn brukar nämnas med ömhet även bland inbitna gramla världenkramare. Men blindprovning är som bekant blindprovning...

Första flighten - ungt.

Vin nr 1.
Blåröd färg precis som alla andra viner i den här flighten. Näsan möter först en rejäl dos ek med amerikanska accent - kola, kokos och vanilj. Fatbehandlingen känns fortfarande lite frän med inslag av trävirke och terpentin. Frukten är lite syltig och mörk med blåbär och björnbär. Saftig smak, men ändå rätt så extraherad och något stram. Värmer fint i munnen utan att tippa över, schysst balans. Lite peppar i slutet som sig bör när vi snackar zin. Hmm, det här är ganska likt vin nummer fem som jag känner igen som min 2006 Geyserville. Alltså Ridge?
Facit: 2004 Seghesio Cortina. Fubba aldrig med blindprovning! Jag kunde inte låta bli att provsniffa mitt vin vid dekanteringen hemma, och så trillar man i helt galen tunna. Extraktionen och mörkfrukten borde förstås ha lett tankarna till Seghesio.

Vin nr 2.
Liknar föregående vin, samma trävirke och terpentin bland vaniljen. Doften är dock lite dovare, och mer avrundat homogen. Mörkfrukt med björnbär och körsbär, lite monolitisk. Smaken är saftig med helt ok syror, men ett ganska lömskt snörp i slutet. Efter några sippar blir känslan lite uttorkande. Helt klart samma producent som föregående vin, och alltså Ridge?
Facit: 2005 Seghesio Rockpile. D'oh! Enda trösten är väl att grannen hittade sin klassiska ridgemarkör av bokna äpplen. Fler som hade brallorna på knäna.

Vin nr 3.
Kanske aningen brunare färg. Doften drar mer åt det röda spektrat med massor av nypon, cassis och gammal sylt, och så en liten fatkyss. Det finns ett sötsliskigt inslag som av honung och som delar bordet, många tycker den är rätt frånstötande medan andra gillar. Smaken är bärig med rejält söt frukt och apelsinlika syror. Saknar en del spänst. Nja... Det sämsta vinet i denna flight enligt min och majoritetens mening. En ambitiös vingårdscuvée från Seghesio som fallit ihop?
Facit: 2005 Ridge Geyserville. Oj, vilken besvikelse. Årgången är ju rent av bra och det här vinet har vi flera flaskor av. Borde ha presterat mycket bättre. Var är örtigheten?



Vin nr 4.
Gräddkola! Ledsen, men det här luktar som en hel påse Werther's. För mycket godis. Några av bordets kanske mest erfarna smaklökar hittar fin rödfruktighet, själv tycker jag frukten känns lite russintonad. Lakrits och tobak. Smaken har en del pulvriga tanniner, och saknar stoppning. Både mitt och slut känns glesa och lite ogina. Dålig årgång? Nja... Eftersom jag ropat Ridge på vin 1,2 och 5 är väl det här en hyfsat oinspirerad Seghesio?
Facit: 2006 Ridge Lytton Springs. Jaha... Blir säkert bättre med lite tid, men känns lite väl spinkig och utspädd.

Vin nr 5.
Tillbaks till trävirket, den här gången med ett litet volatilt inslag av nagellack som ger en kort association till Piemonte. Svarta vinbär, men också hallon och nypon. Smaken är frisk med härlig balans, bra syror och behaglig värme i eftersmaken. Det här är helt klart min 2006 Geyserville, och när örtbuketten öppnar upp efter hand i glaset sitter allt på plats.
Facit: 2006 Ridge Geyserville. Woohoo! Lätt som en plätt det här ju. Flightens klart godaste vin i mitt tycke, och i flera av de andras också. Bättre än för ett halvår sedan. Så här i efterhand ser jag ju att man borde ha fokuserat på nyponen som även fanns i nollfemman istället för att blindas av lite ny ek.

Vin nr 6.
Redan färgen säger att det här är kvällens yngsta vin, nästan purpur. Blåbär, björnbär, peppar och lite tobak. Fruktstinnt som tusan. Det här är bekant, helt klart Seghesios nollsjua.
Facit: 2007 Seghesio Sonoma. Javisst. För ungt enligt några av de andra, jag tycker den är charmig som den är.



Andra flighten - äldre

Vin nr 7.
Frukten har en aningen torkad känsla med russin och katrinplommon. Lite tomatpuré späder på intrycket av viss mognad, och så en känsla av jord och tjära. Örtigheten är ganska fascinerande med inslag av anis. Lite som halstabletter eller Gammeldansk, vilken även hänger med i munnen. Dansk frukostdricka! Fortfarande en del tanniner som stramar, och tyvärr lite stickig i slutet. Efter magplasken i första flighten har jag nästan slutat att gissa... Seghesio?
Facit: 2002 Seghesio Home Ranch. Skall nog inte sparas så mycket längre.



Vin nr 8.
Doften känns lite stum med mörk fruk, lakrits, och så lite mognad med fikon och läder. En liten unknad över allting, och fortfarande rätt tydlig fatprägel. Smaken är mjuk men lite platt. Har tappat spänsten en aning och nog sett sina bästa dagar.
Facit: 2002 Seghesio Sonoma. Drick upp.

Vin nr 9.
Rött var det här - nypon, bokna äpplen och nästan lite parfymerade inslag. Fatchoklad och örter kommer till. Smaken är medelfyllig med både kafferost, peppar och lite värme i slutet. Mycket gott och säkert en Ridge.
Facit: 2002 Ridge Geyserville. Roligt att se, har utvecklats riktigt fint.

Vin nr 10.
Lite hemlig doft, mörk som en skogstjärn. Men här finns massor att hitta med lite tålamod. Violer, mörkfrukt och skön jordkänsla. Och rätt mycket ek, fast den sitter ihop bra med det andra. Smaken är smeksam med sandiga tanniner samtidigt som här finns en del ungdomlig spänst kvar, riktigt bra drag med mycket kraft. Och så lite mineralkaraktär för första och enda gången ikväll. Seghesio?
Facit: 2002 Seghesio Old Vine. Snyggt och jättegott, perfekt att dricka nu i krysset mellan ungdom och ålderdom. Flightens och kvällens vinnare för min del.

Vin nr 11.
Mest mognadstoner hittills. Rena köttgrytan med svamp, buljong, soja och ketchup snarare än tomatpuré. Fin örtighet. Lite uttorkad i munnen, men fin och balanserad. Borde vara en äldre Ridge. Geyserville med tanke på örtigheten?
Facit: 2001 Lytton Springs. Kul med ännu en lite äldre Ridge. Mycket längre än så här behöver man nog inte spara dem.



Vin nr 12
Fin, ädel mognad med svamp och aningen frän stallighet. Frukten är mest russin och fikon, och så lite tobak. Doften delar bordet i två läger, själv tycker jag den är kvällens läckraste. Känns i det närmaste italiensk, som en mogen chianti. Det är nästan oartigt att jämföra smaken med de andra relativa ynglingarna. Torr, trött och lite småsur precis som man får lov att vara som gammal. Men doften... Det här måste vara kvällens mest geriatriska flaska - nittiofyran från Ridge.
Facit: 1994 Ridge Lytton Springs. Som jag har undrat vad som händer om man sparar de här flaskorna riktigt länge. Tack för den!



Några lärdomar:

1. Det raljerades lite om eldiga syltbomber före provningen, inte minst från min sida. Inget av vinerna levde upp till den nidbilden. Visst finns sötfrukt och lite hetta, men det här är riktigt vin.

2. De flesta av de här flaskorna har uppenbarligen mått bra av lite flaskmognad. Man gör klokt i att glömma dem ett tag, möjligen med undantag av Seghesios standardsonoma. Så fick man svar på den ständigt återkommande frågan.

3. Ridge är mångas gullegris. Och visst, jag är själv svårt charmad av producenten och filosofin. Samtidigt har jag en liten känsla av besvikelse, vissa av vinerna presterade klart under förväntan. I diskussionen efteråt påpekades mycket riktigt att de ligger någon procent lägre än Seghesios motsvarigheter, och begreppet drickbarhet dök upp. Vinerna är goda, men jag kan bara konstatera att det där riktigt magiska ögonblicket återstår att infinna sig när jag dricker deras zinfandelblandningar. Men för sådana ögonblick finns ju å andra sidan Montebello...

4. Man kan förstås vända på det - Seghesio borde ha bättre rykte än de kanske har. Jämfört med Ridge är vinerna generellt lite mörkare, lite mer extraherade och har lite högre alkohol. Det är förstås individuellt vad man tycker om det, men ikväll blev jag imponerad. Starkt att hävda sig så bra. Och kvällens godaste vin var en Seghesio.

5. Efter en massa zins smakar det gott med en kall öl...



Stort tack till alla inblandade, med extra ryggdunkar till Winepunker som manade på och ordnade lokal, och Dansken som drog ett tungt lass vad gäller vinerna.

PS. Fler intryck från kvällen här och här.