fredag 4 november 2011

2008 Forman Château La Grande Roche



Här har vi ett vin
som går i rätt riktning. Visserligen är ungdomen fortfarande påtaglig, men den snudd på råhet i aromerna som fanns i somras börjar sätta sig till förmån för ett mer helgjutet intryck. Faten, som visserligen aldrig upplevdes som för aggressiva, börjar sjunka i i helheten på ett övertygande sätt samtidigt som frukten har den där typiska kaliforniska skinande sötmognaden utan att trilla i syltdiket. Menthol och viol är det som först lyfter ur glaset innan cassis, plommon och körsbär blandas med kryddor, fuktig jord, tobak och skogiga drag med lite paprikatycke. Faten fyller på med grillat kött och kryddor utöver kaffe och kakao.

Smaken är fyllig och välbalanserad med bra syror och en kontrollerad värmekyss i svansen. Trots den ganska stora kroppen finns en gnutta gleshet speciellt i mitten, och det är väl ungefär det som skiljer kvällens glas från Formans förstavin. Å andra sidan rör vi oss förstås på en helt annan prisnivå, och även om det här inte är riktigt lika fullmatat finns ändå en snygg och mer än godkänt lång eftersmak med salmiak. Gott och drickvänligt där mer komplexitet lär komma med kortare lagring. 188 DKK hos Bergman Vin. (90+)

PS. Appropå sköna grejer från Kalifornien så gissar jag att ni också sitter och funderar på vad ni skall korka upp för gott den 17:e november? Tänkte väl det, Gene Clarks födelsedag borde vara allmän helgdag. Tänk att han skulle ha fyllt 67 om inte kroppen lagt av efter många års missbruk för tjugo år sedan. En sorgligt underskattad artist som aldrig fått det erkännande hans låtskrivarförmåga eller nakna, själfulla röst förtjänade. En vacker man....



PPS. ...eller samma låt i Byrdsversion. Borde givetvis ha varit med på återföreningsalbumet 1973, men Roger McGuinn vågade väl inte (?). Lyckligtvis finns ju Roadmaster utgivet i Europa...



...och vill man ut på en riktig Space Cowboy California-trip så kollar man förstås in det vid den tiden totalt missförstådda No Other, som inte sålde ett smack och som med sin inspelningsbudget höll på att försätta skivbolaget Asylum i konkurs. Kostar som en halv bag-in-box, räcker livet ut. Fast här är frågan om inte less is more, det är framför allt återutgivningens demoversioner jag återkommer till.


PPPS ...och om någon undrade var Teenage Fanclub fick inspiration ifrån ;-)

2 kommentarer:

JW sa...

Jag håller Gene Clark [White Light] som den bättre plattan - tror jag har spelat sönder två upplagor. Strength of Strings från No Other är dock favoriten vad gäller enskilda låtar.

Var frakten dyr? Hälsa familjen.

Frankofilen sa...

Ingen frakt alls - köptes på plats på vinsafarin i somras.

Jo, finge man bara ta med sig en Gene Clark-skiva till den där öde ön så skulle det nog bli White Light. Som tur är slipper man välja...

Ha det