2006 Domaine de la Janasse

Fläskkarrén blev alldeles fantastisk. Så tråkig att grilla, så härlig i slow food-skrud. I glasen har vi Janasses nollsexa som har en generös, öppen doft redan från början även om den förstås blir ännu mer högljudd med några timmars luftning. Det här är alldeles ljuvligt att sniffa på! I denna cuvée använder man barriquer till de tjugo procenten syrah och mourvèdre, och ikväll känns det som den perfekta avvägningen. Färgspektrat drar åt det mörkare hållet med lakrits, björnbär, svarta vinbär och så en rejäl dos kirsch. Snygg, typisk garrigue, och så en del animaliska inslag av blod och inälvor. De rostade fatinslagen höjer verkligen helheten med en knivsudd vanilj och bastubänk, och så läder och skomakarverkstad som nog kanske är mer skall skyllas på mourvèdren. Doften är potent och synnerligen lustfylld, en snygg kombination av modernism och tradition.

Smaken går på ren kraft, oh là là vilket tryck. Bra grepp där både tanniner och sötfrukt kramar ur smaklökarna rejält. Eftersmaken är riktigt lång med kirsch och en salt känsla av lakrits och mineralitet. Även om de 15,5 procenten är bra maskerade finns ändå lite hetta; vinet känns riktigt potent, rena raketbränslet. Och det är väl egentligen bara här jag har en liten invändning. Syrorna skulle gärna få vara aningen högre för att matcha all denna kraft, men det är petitesser. Så lätt att bara låta sig svepas med och njuta. Janasse har hittills aldrig gjort mig besviken.

2008 Claude Val Rouge

Dags att sparka igång dagens långkok - fläskkarré som får puttra med lök, örter, fond och vin. Stående matlagningsvin här hemma brukar vara Periquita, men försommaren gör oss väl alla lite vilda och galna? Nytt vin i grytan, och en liten skvätt i glasen.

2008 Claude Val Rouge är ungdomligt blårött. Doften är liten och består mest av godisliknande ung frukt med hallonbåtar och vingummi, tillsammans med lite stickig alkohol och gräddkola. En tunn slöja av örtighet kan anas, men så mycket mer är det inte. Smaken är bärig och mjuk, med samma godisfrukt som i doften. Mitten är ganska vattnig och gles, och eftersmaken kort och stum. Den lilla längd som dröjer sig kvar består mest av värme från alkoholen. Jag får inget sug efter ett glas till.

Det är ungt och skriande enkelt men utan defekter. Ett helt okontroversiellt vin, som uppför sig precis som man kan förvänta sig. Det smakar som bulkvin brukar göra när kanske någon femma av flaskpriset går till den faktiska produktionskostnaden. Är det ett fynd för priset? Jag vet inte, eftersom det är så oinspirerande skulle jag säga att priset är irrelevant.

Jag hoppas att de vinjournalister som stämt upp i hyllningskören själva dricker det här hemma. Annars kan man verkligen snacka om snobbism och rent förakt för sina läsare.

PS. Till och med etiketten har hyllats: "snygg flaska som inte skäms ens på den finaste fest". Och visst är den lite Harlanesque...?

2005 Fèlsina Chianti Classico Riserva

Expressbloggande ikväll. 2005 Fèlsina Riserva är snyggt rubinröd och ger ett öppet, tillgängligt intryck redan från början. En ganska rödlätt sangiovesetolkning med vinbär, rödbetor och körsbär tillsammans med en del rostade, kryddiga inslag av fat. Redan viss utveckling med cola. Fina, blommiga violtoner svävar överst, och så lite mineraler. Ursnygg örtighet med oregano och mynta utöver den vanliga tobaken, där myntan ger en svalkande, mentholliknande fräschhet. Mycket tilltalande.

Smaken är syrlig och aningen gles med ett hål i mitten och lite snipigt slut. Årgången visar tyvärr sitt fula anlete, och inte ens Fèlsina har lyckats få till det helt och hållet. Verkligen ingen provningsvinnare, men ändå inte så dumt. Vinet är avgjort gott, och det handlar absolut inte om någon total katastrof. Fin mineralitet och viss längd, även om det ekar lite tomt. Trots invändningarna tycker jag om vinet; det är inte alls dumt att korka upp en onsdag när ambitionerna inte är jättehöga. Finemang till kvällens krämiga gryta på strimlad entrecôte/utskuren biff, morötter och champinjoner. Vi dricker inte så mycket Chianti längre, men det här kan vara en av de bästa nollfemmor jag har smakat.

Bortamatch

Ibland trillar alla bitar på plats. Vi kombinerar barnfri fredagskväll med middagsinbjudning till JW och L. Lekfull blindbock står på programmet. Vi blir rejält bortskämda...

Vin nr 1 är helt klart en bra champagne. Mjöliga äpplen, citrus, nougat och lite rostat bröd. Fin mousse, nötig smak med skön ostronskalig mineralitet. Gott, men här blir det inga anteckningar eller gissningar. Vi har fullt upp med att hälsa och att gosa med kvällens stora charmtroll, tre månader gammal...
Facit: 1999 Diebolt-Vallois Blanc des Blancs Brut.



På tallrikarna får vi helstekt, rödvinsmarinerad, pepparklappad oxfilé tillsammans med potatis- och jordärtskockemos med en försvarlig del parmesan. Två parallella glas rött, och vi får veta att det finns ett tema...

Vin nr 2 är ungt blårött. En snabb sniff säger att kvällens tema kanske är cabernet sauvignon? Jodå. Doften är ganska sluten men bjuder ändå på klassisk cabbe i gamla världen-skrud. Fin rödlätt svartvinbärsfrukt, lite paprika och jord, och så en elegant fatkyss med lakrits och krydda. Smaken är slank och fin men vill inte riktigt bjuda till. Vinet har luftats i fyra timmar men är ändå rejält slutet. Bra koncentration, men tjurigt. Är inte syrorna dessutom lite låga? Nej då, de finns där och blir tydligare efter hand. Men slutet är bestämt ganska bittert, och känns nästan lite varmt trots perfekt serveringstemperatur. Inte så jättelång eftersmak. Helt klart gamla världen, men kanske inte Bordeaux? Är det månne en bordeauxblandning från Italien?
Facit: 2005 Château Grand-Puy-Lacoste. Pauillac, på min ära. Får väl skylla på vinets totala ungdom. Under kvällen öppnade sig vinet en del med läckra toner av salmiak, lagerblad och begynnande stallighet. Jättekul att få smaka, men det här är många år från drickfärdighet, och blir rejält överkört av kvällens andra röda. Parker tyckte 95 poäng för ett år sedan. Det känns i nuläget åtminstone 4-5 poäng för högt, men återkom om några år.



Vin nr 3 är också blårött, men kanske en nyans varmare med fin lyster. Wow, vilken jäkla doft. Stor, vidöppen och läcker med massor av strålande ren frukt. Plommon, crème de cassis, violer och lakrits står som en kvast ur glaset, tillsammans med en försvarlig mängd fat. Kryddiga, rostade toner med vanilj och kokos. Har man månne använt en liten del amerikansk ek? Känslan är åtminstone klockrent californisk. Smaken är fyllig och maffig utan att kantra. Bra struktur med schyssta syror och riktigt högkvalitativa tanniner. Jord och mineral i eftersmaken som har strålande bredd och längd. Behaglig värme, men ingen hetta. Det är förföriskt, charmigt, proffsigt och knäckande gott. Helt klart en hyfsat ung Napa cab av riktigt hög kvalitet? Jodå. Och eftersom jag känner JW är det kanske Beringers nollfyra? Rätt.
Facit: 2004 Beringer Cabernet Sauvignon Private Reserve. Så läcker! Ett av årets godaste viner hittills. En blandning av åtta olika vingårdar, enbart fransk ek. Ed Sbragia är vinmakare. En intressant jämförelse är att Parker även gav det här vinet 95 poäng. Det stämmer ganska bra med min egen upplevelse. Stort tack!

Zinfandel: Ridge vs Seghesio

En massa mail mynnar ut i att ett gäng blandade vinarskallar träffas i Auzones lokaler en måndagskväll. Temat är zinfandel från Ridge och Seghesio. Det är bara att kasta sig ut i det okända, de här vinerna har jag inte mycket erfarenhet av. Några av flaskorna har dessutom hunnit få några år på nacken. På förhand känns det som att det borde bli en promenadseger för Ridge. Det är ju så lätt att tycka om Paul Draper vars namn brukar nämnas med ömhet även bland inbitna gramla världenkramare. Men blindprovning är som bekant blindprovning...

Första flighten - ungt.

Vin nr 1.
Blåröd färg precis som alla andra viner i den här flighten. Näsan möter först en rejäl dos ek med amerikanska accent - kola, kokos och vanilj. Fatbehandlingen känns fortfarande lite frän med inslag av trävirke och terpentin. Frukten är lite syltig och mörk med blåbär och björnbär. Saftig smak, men ändå rätt så extraherad och något stram. Värmer fint i munnen utan att tippa över, schysst balans. Lite peppar i slutet som sig bör när vi snackar zin. Hmm, det här är ganska likt vin nummer fem som jag känner igen som min 2006 Geyserville. Alltså Ridge?
Facit: 2004 Seghesio Cortina. Fubba aldrig med blindprovning! Jag kunde inte låta bli att provsniffa mitt vin vid dekanteringen hemma, och så trillar man i helt galen tunna. Extraktionen och mörkfrukten borde förstås ha lett tankarna till Seghesio.

Vin nr 2.
Liknar föregående vin, samma trävirke och terpentin bland vaniljen. Doften är dock lite dovare, och mer avrundat homogen. Mörkfrukt med björnbär och körsbär, lite monolitisk. Smaken är saftig med helt ok syror, men ett ganska lömskt snörp i slutet. Efter några sippar blir känslan lite uttorkande. Helt klart samma producent som föregående vin, och alltså Ridge?
Facit: 2005 Seghesio Rockpile. D'oh! Enda trösten är väl att grannen hittade sin klassiska ridgemarkör av bokna äpplen. Fler som hade brallorna på knäna.

Vin nr 3.
Kanske aningen brunare färg. Doften drar mer åt det röda spektrat med massor av nypon, cassis och gammal sylt, och så en liten fatkyss. Det finns ett sötsliskigt inslag som av honung och som delar bordet, många tycker den är rätt frånstötande medan andra gillar. Smaken är bärig med rejält söt frukt och apelsinlika syror. Saknar en del spänst. Nja... Det sämsta vinet i denna flight enligt min och majoritetens mening. En ambitiös vingårdscuvée från Seghesio som fallit ihop?
Facit: 2005 Ridge Geyserville. Oj, vilken besvikelse. Årgången är ju rent av bra och det här vinet har vi flera flaskor av. Borde ha presterat mycket bättre. Var är örtigheten?



Vin nr 4.
Gräddkola! Ledsen, men det här luktar som en hel påse Werther's. För mycket godis. Några av bordets kanske mest erfarna smaklökar hittar fin rödfruktighet, själv tycker jag frukten känns lite russintonad. Lakrits och tobak. Smaken har en del pulvriga tanniner, och saknar stoppning. Både mitt och slut känns glesa och lite ogina. Dålig årgång? Nja... Eftersom jag ropat Ridge på vin 1,2 och 5 är väl det här en hyfsat oinspirerad Seghesio?
Facit: 2006 Ridge Lytton Springs. Jaha... Blir säkert bättre med lite tid, men känns lite väl spinkig och utspädd.

Vin nr 5.
Tillbaks till trävirket, den här gången med ett litet volatilt inslag av nagellack som ger en kort association till Piemonte. Svarta vinbär, men också hallon och nypon. Smaken är frisk med härlig balans, bra syror och behaglig värme i eftersmaken. Det här är helt klart min 2006 Geyserville, och när örtbuketten öppnar upp efter hand i glaset sitter allt på plats.
Facit: 2006 Ridge Geyserville. Woohoo! Lätt som en plätt det här ju. Flightens klart godaste vin i mitt tycke, och i flera av de andras också. Bättre än för ett halvår sedan. Så här i efterhand ser jag ju att man borde ha fokuserat på nyponen som även fanns i nollfemman istället för att blindas av lite ny ek.

Vin nr 6.
Redan färgen säger att det här är kvällens yngsta vin, nästan purpur. Blåbär, björnbär, peppar och lite tobak. Fruktstinnt som tusan. Det här är bekant, helt klart Seghesios nollsjua.
Facit: 2007 Seghesio Sonoma. Javisst. För ungt enligt några av de andra, jag tycker den är charmig som den är.



Andra flighten - äldre

Vin nr 7.
Frukten har en aningen torkad känsla med russin och katrinplommon. Lite tomatpuré späder på intrycket av viss mognad, och så en känsla av jord och tjära. Örtigheten är ganska fascinerande med inslag av anis. Lite som halstabletter eller Gammeldansk, vilken även hänger med i munnen. Dansk frukostdricka! Fortfarande en del tanniner som stramar, och tyvärr lite stickig i slutet. Efter magplasken i första flighten har jag nästan slutat att gissa... Seghesio?
Facit: 2002 Seghesio Home Ranch. Skall nog inte sparas så mycket längre.



Vin nr 8.
Doften känns lite stum med mörk fruk, lakrits, och så lite mognad med fikon och läder. En liten unknad över allting, och fortfarande rätt tydlig fatprägel. Smaken är mjuk men lite platt. Har tappat spänsten en aning och nog sett sina bästa dagar.
Facit: 2002 Seghesio Sonoma. Drick upp.

Vin nr 9.
Rött var det här - nypon, bokna äpplen och nästan lite parfymerade inslag. Fatchoklad och örter kommer till. Smaken är medelfyllig med både kafferost, peppar och lite värme i slutet. Mycket gott och säkert en Ridge.
Facit: 2002 Ridge Geyserville. Roligt att se, har utvecklats riktigt fint.

Vin nr 10.
Lite hemlig doft, mörk som en skogstjärn. Men här finns massor att hitta med lite tålamod. Violer, mörkfrukt och skön jordkänsla. Och rätt mycket ek, fast den sitter ihop bra med det andra. Smaken är smeksam med sandiga tanniner samtidigt som här finns en del ungdomlig spänst kvar, riktigt bra drag med mycket kraft. Och så lite mineralkaraktär för första och enda gången ikväll. Seghesio?
Facit: 2002 Seghesio Old Vine. Snyggt och jättegott, perfekt att dricka nu i krysset mellan ungdom och ålderdom. Flightens och kvällens vinnare för min del.

Vin nr 11.
Mest mognadstoner hittills. Rena köttgrytan med svamp, buljong, soja och ketchup snarare än tomatpuré. Fin örtighet. Lite uttorkad i munnen, men fin och balanserad. Borde vara en äldre Ridge. Geyserville med tanke på örtigheten?
Facit: 2001 Lytton Springs. Kul med ännu en lite äldre Ridge. Mycket längre än så här behöver man nog inte spara dem.



Vin nr 12
Fin, ädel mognad med svamp och aningen frän stallighet. Frukten är mest russin och fikon, och så lite tobak. Doften delar bordet i två läger, själv tycker jag den är kvällens läckraste. Känns i det närmaste italiensk, som en mogen chianti. Det är nästan oartigt att jämföra smaken med de andra relativa ynglingarna. Torr, trött och lite småsur precis som man får lov att vara som gammal. Men doften... Det här måste vara kvällens mest geriatriska flaska - nittiofyran från Ridge.
Facit: 1994 Ridge Lytton Springs. Som jag har undrat vad som händer om man sparar de här flaskorna riktigt länge. Tack för den!



Några lärdomar:

1. Det raljerades lite om eldiga syltbomber före provningen, inte minst från min sida. Inget av vinerna levde upp till den nidbilden. Visst finns sötfrukt och lite hetta, men det här är riktigt vin.

2. De flesta av de här flaskorna har uppenbarligen mått bra av lite flaskmognad. Man gör klokt i att glömma dem ett tag, möjligen med undantag av Seghesios standardsonoma. Så fick man svar på den ständigt återkommande frågan.

3. Ridge är mångas gullegris. Och visst, jag är själv svårt charmad av producenten och filosofin. Samtidigt har jag en liten känsla av besvikelse, vissa av vinerna presterade klart under förväntan. I diskussionen efteråt påpekades mycket riktigt att de ligger någon procent lägre än Seghesios motsvarigheter, och begreppet drickbarhet dök upp. Vinerna är goda, men jag kan bara konstatera att det där riktigt magiska ögonblicket återstår att infinna sig när jag dricker deras zinfandelblandningar. Men för sådana ögonblick finns ju å andra sidan Montebello...

4. Man kan förstås vända på det - Seghesio borde ha bättre rykte än de kanske har. Jämfört med Ridge är vinerna generellt lite mörkare, lite mer extraherade och har lite högre alkohol. Det är förstås individuellt vad man tycker om det, men ikväll blev jag imponerad. Starkt att hävda sig så bra. Och kvällens godaste vin var en Seghesio.

5. Efter en massa zins smakar det gott med en kall öl...



Stort tack till alla inblandade, med extra ryggdunkar till Winepunker som manade på och ordnade lokal, och Dansken som drog ett tungt lass vad gäller vinerna.

PS. Fler intryck från kvällen här och här.

2007 JL Chave "Mon Coeur"

Har man det minsta intresse för vin så är Domaine Jean-Louis Chave ett namn som får det att vattnas i munnen. Ni vet - dyrt, nästintill omöjligt att få tag på, och kanske världens bästa syrah. Kvällens vin är dock inget domänvin gjort på egna druvor, utan kommer från sonen Jean-Louis négociantverksamhet. Man har kontrakterat småodlare på flera håll i rhônedalen; till det här vinet är druvorna hämtade från välbekanta byar som Rasteau, Cairanne och Vinsobres. Förstås en annan nivå och prisläge än domänvinerna, men ändå med vissa förväntningar. Man får väl ändå anta att man inte sätter sitt namn på något man inte är nöjd med? Och så är det förstås det där med nollsjuorna från södra rhône...

2007 JL Chave "Mon Coeur" är blårött och skriande ungt, och kan inte ha befunnit sig länge i flaska. Här handlar det inte så mycket om barnarov som intrauterin fosterdiagnostik. Det är primärt och doftar mest, well, nyjäst druvsaft. Blandade skogsbär en masse tillsammans med lite mjölksyraliknande inslag, där summan blir rena blåbärssmoothien. Luft...
Och si efter någon timme tittar några spröda vårprimörer till örter fram. Under de timmar vi har det i karaff och glas genomgår vinet en remarkabel metamorfos. Örtskotten växer snabbt till en rejäl knippe garrigue med tjocka rötter i Vaucluse, och efter hand tillkommer både blod och grillat kött som ytterligare markörer för ursprunget. Det finns också en lantlig känsla av stall, speciellt i det tomma glaset, och så lakrits. Doften är lite bråkig och stänger av och på lite som det passar. Frukten landar aldrig så värst långt från blåbärsmoothien, men skogsbären får sällskap av lite mer ursprungstypiska körsbär, och det är svårt att ha invändningar mot fruktens renhet. Dessa nollsjuor...
Smaken är fortfarande riktigt ung, med lite kartig känsla och kärnig bitterhet i slutet. Bra struktur med angenäm strävhet och helt ok syror. Eftersmaken tar bra spjärn, klingar kvar en bra stund och rymmer både lakrits, örter och lite mineraler.

Gott. Det är förstås ett i grunden ganska enkelt vin, men intresseväckande och välgjort. Årgångens rena, fina frukt bidrar till att tummarna åker upp. Med lite mer tid i flaska kommer det här att bli riktigt användbart.

PS. Vinet är nylistat som årgång 2006 nu i maj. Trots att beställningen lades redan på släppdagen levererades nollsjuor. I det här fallet är det nog snarare en fördel, men om nu BS kommer att få den betydelse många föutspår krävs skärpning inte minst av många importörer. Hur svårt skall det vara att inse att det rör sig om olika viner?

2006 Palliser Estate Pinot Noir

För egen del kändes nyheterna i beställningssortimentet mycket intressantare än de tillfälliga nyheterna nu i maj. Kanske är det så det kommer att vara i framtiden när monopolet skär ner på lanseringarna i vinkällarbutikerna? Gärna för mig, jag slipper gärna köerna. Fast kvällens pinot har förstås sedan länge varit lätt att köpa via privatimport, även om jag själv inte fått tummen ur förrän nu.

2006 Palliser PN är stiligt granatröd och har en riktigt inbjudande och öppen doft. Körsbär och jordgubbar trängs om utrymmet, tillsammans med rabarber och lite blodapelsin. Det här doftar verkligen pinot noir, med både krydda, örter och sous-bois - till och med lite våt lera. Grillat kött ger extra pluspoäng, och som om det inte vore nog med den inbjudande, öppna frukten finns även lite fjäskig fatvanilj och kaffeskyar. Vem kan undgå att tycka om det här?

Smaken fortsätter i samma spår. Tillgänglig, charmig och full frontal nudity. Här lämnas inget åt fantasin, attacken är bred och så förförisk att man gärna bortser från att eftersmaken smalnar av till en rännil. Uthålligheten är kanske inte den bästa, men jäklar vilken början! Fin sötfrukt, lite jordighet och rostade fattoner, och så de där apelsinerna från doften. Syrorna finns på plats, men hade gärna fått vara ännu lite högre.

I min bok är det här en bra bit från de 94 poäng Neal Martin limmade på, men ändå riktigt gott. Charmigt, tillgängligt och perfekt att dricka nu. Och en bra påminelse om att man nog borde dricka mer pinot från Nya Zealand. Servera inte för varmt bara.

PS. Fler som smakat.

2001 Brunel Les Cailloux

Breaking up is so very hard to do... men desto skönare när man skiljs som vänner. Ikväll säger vi adjö till sista flaskan av det här vinet, och vilken flaska! Redan den vackra, brunröda transparenta tegelkantade färgen får får förväntningarna att stiga. Vi plockar fram bourgognekuporna och möts av en makalös väldoft. Skulle jag någonsin behöva påminna mig om varför jag älskar vinerna från Châteauneuf-du-Pape är det här en bra referens. Här finner man en komplex, sammansatt parfym i finaste burgundiska skrud. Rödfrukt blandas med både violer och lavendel, och så lite mognadstoner av tomatpuré och fikon. Jag älskar doften av garrigue, och här kan man bli sittande med näsan hela kvällen, men örtigheten breddar sig mot både ceder och sandelträ, och så ett oemotståndligt inslag av skogsglänta. Lägg så till en rent löjligt komplex exotisk kryddighet, rökelse, ett stråk av mineralitet och lite köttig funkighet så landar vi i en av årets hittills mest lustfyllda dofter.

Smaken är saftig med finfina syror i en medelfyllig kropp. Frukten har lite torkade inslag som drar åt russin, men känns fortfarande ganska spänstig. Tanninerna har mjuknat, men ger ändå lite ryggrad i den långa, mineraliska eftersmaken. Avslutning är varm, men inte alkoholhet. Kanske inte riktigt samma explosion som i doften, men bra jäkla gott.

Det finns bättre châteauneufer, men den här stilen är så rätt upp i min gränd att det är löjligt. Vissa av de danskköpta flaskorna har känts lite brådmogna jämfört med dem från andra källor, men ikväll får vi en fantastisk avskedskyss. Ljuvlig njutning för långt under tvåhundralappen. När skall någon importör se till att vi kan köpa Brunels viner i Sverige? Nudge, nudge Gabriel...

PS. Fler som sett ljuset.

PPS. Även gamla soulkatter sparkar stjärt på det mesta nutiden har att erbjuda. The Iceman levererar fortfarande...

2005 Tablas Creek Esprit de Beaucastel

Ikväll dricker vi en Rhône Ranger med extra betoning på Rhône. Tablas Creek är ett samarbete mellan importören Robert Haas och familjen Perrin som äger Château de Beaucastel. Enligt hemsidan sökte man igenom en bra bit av kalifornienkusten i jakt på det läge som bäst motsvarade förutsättningarna i södra rhônedalen. Slutligen köpte man mark knappa två mil från Stilla Havet i västra Paso Robles och planterade kloner från Château de Beaucastel. Egendomens kalkstensjordar ligger i genomsnitt 1500 fot över havsytan, där de soliga, varma dagarna balanseras av svala nätter. Närheten till havet har en nedkylande effekt. Vinodlingen är organisk, och jäsningen sker med naturjäst i ståltankar innan vinet lagras i foudres av fransk ek. 44% Mourvedre, 26% Grenache, 25% Syrah och 5% Counoise. Det enda man inte verkar ha tagit med sig från moderdomänen är den smått bisarra vanan att hetta upp musten till 80 grader innan jäsning...

2005 Tablas Creek Esprit de Beaucastel har en komplex, intresseväckande doft redan ur karaffens mynning. Överst dansar röda aromer av äpplen tillsammans med järnhaltiga mineraler och lite knallpulver. Hmm, är det verkligen ingen carignan i det här vinet? Väl i glasen tar dock mörkret och mourvèdren över med massor av jord, choklad, asfalt och skomakarverkstad. Frukten drar åt körsbär och björnbär, toppade med violer och kryddor. Och så massor av örter. Visst finns här en hel del av det man brukar kalla herbes de Provence, men örtkärven innehåller en del tobak och ceder också. Doften känns levande och i ständig förändring - här händer verkligen saker hela tiden. I skrivande stund fem timmar efter öppnadet har det tilkommit stallbacke, blod och rått kött. Det är slående hur mycket det finns av aromer som ofta sätts upp på terroirkontot, och det är inte bara spelet mellan röda och mörka aromer som för en kort stund ger mig associationer till Barrals Jadis. En Barral som kan svavla som folk, mind you.

Smaken är generös med en känsla av riktigt mogen frukt. Vinet är smeksamt och tillgängligt utan att på något sätt tippa över i ryggradslös slapphet. Här finns mogna, finmaskiga medhårstanniner under frukttäcket, och syror som slår de flesta châteauneufer på fingrarna. Fräscht, livligt och vansinnigt snyggt balanserat! I den långa, kryddiga, alkoholbefriade eftersmaken återkommer mineralerna, och så en liten vaniljton som får mig att undra om man ändå inte använt en del ny ek.

Skitgott, intresseväckande och synnerligen välgjort. Och nästan lite provocerande. Var är vinet gjort, sa du? Så här skulle sydfrankrike kunna smaka i händerna på en modern, proffsig och högklassig producent, och så visar det sig komma från en del av världen jag i min okunskap praktiskt taget sorterat in under etiketten "öken - varning för bränd sylt". Men det är svårt att komma runt det som finns i glaset, och jag ångrar att jag inte köpte fler än två flaskor. Amerikatrippen fortsätter, man...

2001 Barone Ricasoli Casalferro

Det var ett bra tag sedan vi senast drack det här vinet, och denna torsdag känns som ett bra tillfälle att se var det befinner sig för närvarande. Presentation får betraktas som överflödig - få producenter har fått så mycket spaltutrymme i svensk vinpress som jätten Ricasoli. Men besök gärna vineriet tillsammans med en riktig chiantivän (och rys en aning över det löpande bandet som pumpar ut boxar enkom för den svenska marknaden).

Vinet har en del fällning och dekantering är på sin plats. Färgen är i det närmaste ädel; en mörkt rubinröd lyster med en liten dragning åt brunt. I näsan får vi en rättfram, modern och ekgenerös tolkning av Toscana med inslag av körsbär i choklad, katrinplommon och cola. Hmm, anar man inte lite bananskal i hörnet? Viol, vanilj, kaffebönor och så en sval bris av menthol som övergår i mer örtig mynta som i sin tur leder till våt piptobak och bakkryddor. Helheten är snyggt ihoplödd med en del mognadstoner av läder som blir tydligare ju mer luft vinet får. Efter ett par timmar finns även ursnygga inslag av salmiak och stallighet.

Smaken är syrlig och omisskännligt italiensk. Sex år i flaska har rundat av kanterna en del samtidigt som det finns ungdomlig spänst kvar i frukten. Eftersmaken rymmer både tobak, mörk choklad och lite bittra rostade toner. 18 månader i barriques brukar ju sätta sina spår, och skall man komma med invändningar så är det kanske att mötet mellan surkörsbär och rostning ibland krockar lite i min mun. Det märks inte till maten, men i sipparna efteråt känner man en hel del pulvrig strävhet.

Inte riktigt i mål, men ändå gott att dricka nu. Jag tycker om lite ungdomlig vresighet, men söker man mer stall, julmust och mjukhet lagrar man förstås ett tag till. Och gillar man den moderna stilen är det här en riktigt bra årgång av vinet.

Vårviner

Hur mycket endorfiner klarar man av innan knoppen brister? Vi firar första maj på bortaplan, omgivna av en vårrusig natur i vackraste solskensskrud. Det vankas både grillpremiär och vedeldade bastubad med sjödopp. Och med några extra tröjor går det faktiskt att äta utomhus i kvällssolen. Skön semesterkänsla flera månader i förväg, som gjord för lite lata kortnoteringar med vänsterhanden...


2006 Château de la Negly La Falaise har en varm, öppen doft med mörka inslag av lakrits, björnbär, korinter och kirschlikör. Massor av sydfranska örter med mynta, oregano och pinjebarr, och så lite peppar. Här finns mycket att sniffa på - både jord, oliver och lite rök, och så en rätt oblyg fatkaraktär med vanilj och kaffeskyar. Smaken är varm och lite eldig med mycket av allt. Stilen är som vanligt modern, fatig och rejält extraherad med en gnutta bitterhet i den peppriga, örtiga eftersmaken. Det är tillgängligt, men fortfarande väldigt ungt. Jag brukar gilla den här cuvéen, och nollsexan är inget undantag. Samtidigt känns det lite som ett mellanår, och jag har högre förväntningar på nollfemmorna.


2004 Le Vieux Donjon korkas upp med anledning av en ganska ljummen recension av Finare Vinare nyligen. Håller man med är det lika bra att ta smällen på en gång och få klarhet innan man får för sig att köpa fler flaskor, och tycker man de har fel sitter man med en riktigt god flaska från en av sina favoritproducenter.
Här får man en ganska blyg doft som behöver lockas fram med lite luft. En första unknad med inslag av sjöbotten och lera ger då plats för finstämd rödfrukt med hallon och röda vinbär. Sakta men säkert tillkommer även domäntypiska, komplexa inslag av välhängt kött och orientalisk kryddbazaar med kanel och sandelträ, och så den obligatoriska buketten herbes de Provence. Det är parfymerat och elegant, men ack så blygt. Smaken är pepprig och syrlig, men tyvärr också ganska gles. Möjligen befinner sig vinet i en lite knepig fas och kommer tillbaka om något eller några år, men känslan är ändå att här saknas en del stoppning. Även om vinet är gott, med extra guldstjärnor för doften och stilen så borde man kunna prestera bättre än så här. Det är ett stort steg ned från den alldeles underbara nollettan. Som referensvin häller vi 2006 Bosquet des Papes i parallella glas. Inte riktigt samma finess och elegans, men ändå allas favorit.