2004 Hollywood & Vine Cellars Cabernet Sauvignon "2480"

Napa bling-bling! Undrar om folket på CERN är underrättade? Öppnade man en flaska av det här vinet samtidigt med någon av Barrals osvavlade biodynamiska dekokter misstänker jag att man hastigt och lustigt skulle sitta med ett svart hål i köket. Större motsatsförhållanden är svårt att tänka sig. Här får man en känsla av pengar, design och kontroll in i minsta detalj. Redan den löjligt tunga broilern till flaska signalerar hävdelsebehov, och etikett har man helt och hållet struntat i till förmån för ganska fula siffror direkt på glaset. Och namnet sedan - "Hollywood & Vine Cellars", döpt efter den berömda korsningen i Los Angeles. Är man på det humöret är det inte svårt att associera till pengar och plastikoperationer, kort sagt något spoofulated. Mycket riktigt finns två hollywoodknösar i bakgrunden. Eller som hemsidan så ödmjukt beskriver det "two guys from the entertainment biz have gotten together to make the best, hand crafted, ultra-premium Napa Valley wine ever!".

Nåja, man behöver såklart inte dela alla estetiska ideal med producenten för att kunna njuta av vinet. Och i bakgrunden hittar vi en kvinnas handlag; vinmakare är Celia Masycsek som ligger bakom ett flertal andra etiketter (inklusive uppskrivna Scarecrow) och som valdes till årets vinmakare av tidningen Food & Wine. Frukten kommer från idel ädel mylla: från såväl Mount Veeders höjder och Spring Mountains branta sluttningar som från Rutherford och Oakville bench mellan To Kalon och Harlan Estate. Varje vingård vinifierades separat de första sex månaderna innan allt blandades för sammanlagt tjugo månader på fransk ek (varav 60% ny).

2004 Hollywood & Vine Cellars "2480" har en fin lyster av mörk rubin. Första sniffen bjuder inte på så mycket mer än massiv mörkfrukt och rent ohemula mängder krämig, kokostonad ek. Vi låter vinet få några timmar i karaff, och fram kliver tydligare cabernetdrag av cassis, även om fruktparaden fortsätter med både plommon och några blåbär tillsammans med en snygg kryddighet och inslag av både ceder, tobak och lite mossa. En liten jordton får mig att glatt krafsa ned "Rutherford dust" i blocket, tusan vet om det stämmer. Resten fylls ut av den säkert svindyra fatbehandlingens bidrag av både rostat kaffe/choklad och vaniljsås till blåbären. Munkänslan är fyllig och stor med en tät matta av fruktighet. Vi håller stenhårt på serveringstemperaturen vilket ger lite extra fräschhet. Tanninerna är sammetssträva och helhetskänslan lite småflashig. En del tobaks- och cedertoner från doften följer med ut i den riktigt långa, varma eftersmaken.

Det här är kanske inget man släcker törsten med, men heller ingen uppumpad, korkad parodi på vin. En härlig power cab jag gärna dricker igen.

PS. Var kommer siffrorna "2480" ifrån då? Jo, det är adressen till en av ägarna. Egendomen ägdes tidigare av Maynard Amerine som var professor vid UC Davis och pionjär inom den amerikanska vinindustrin. Numret är en hyllning till honom.

2001 Trimbach Riesling Cuvée Frédéric Emile

Vi gör som förra året och äter nyårssupé i lugn och ro dagen före. Det känns som att nollettan saknas i höstens uppdelade trimbachvertikal. I glasen till hummern får vi en välbekant doft av citrusfrukter, gråpäron, vit persika, blommighet, lite honung och bergamottolja/earl grey-te. Över allt svävar lite flyktiga petroleumångor. Inga svettiga gamla gympadojor, däremot en gnutta unknad som drar åt svamp/tryffel, speciellt när flaskan stått öppen ett stund. Smaken är senigt aristokratisk där det mesta handlar om elegans, fräschör och mineraler. Den långa eftersmaken har en sanslös citron/limefriskhet - som att bita i den färska frukten. Känns fortfarande ung, men är riktigt god redan nu. Kanske den flaska som givit mest njutning av höstens trio.

Årets viner 2008

Äntligen är det den tiden på året igen; denna korta period av både avslut och nystart som för mig brukar präglas av en blandning av glädje, nostalgi, förväntningar och ett behagligt inslag av melankoli. Japp, det är dags att sätta sig ned och sammanfatta vinåret som gått. Same procedure as last year - få äro utvalda, och de inbördes placeringarna skall tas med en nypa salt. Inte heller är de sorterade i någon sorts kvalitetsordning - vin är för mig inte något man objektivt analyserar i steril miljö och sedan sätter en reproducerbar poäng på. Självklart finns saker som sinnestämning, tillfälle och dagsform inbakade i form av någon sorts svårgripbar x-factor. Jag har också bara tagit med flaskor som druckits som de skall - i rejäla klunkar i lugn och ro i trevligt sällskap. Den där lilla skvätten 2005 Monte Bello i provningsrummet hos Ridge var fantastisk, men det känns som om jag knappt lärde känna vinet och det hör inte hemma på en sådan här lista.

1. 2002 Tua Rita Redigaffi. Kombinationen av italiensk merlot och en riktigt regnig, uschlig årgång låter på pappret måttligt intressant. Det var nog fler än jag som satt med hakan i bordet när flaskan avtäcktes. En fulländad uppvisning i både stjärtsparkning, klockstoppande och viktlös tyngd. Sinnesutvidgande gott på höstens trevligaste provning.

2. Sine Qua Non Syrah Atlantis Fe2O3-1a. Rock'n'roll på flaska! Det vin jag kanske gått och tänkt mest på under hösten, och längtat efter att dricka igen. Vad stoppar Manfred Krankl i sina viner egentligen? Smaken sitter fortfarande kvar efter årets bästa pizzavin ;-)

3. 2003 Domaine du Pégau Cuvée Réservée tar en självklar plats på listan även detta år. Hur många gånger kan man egentligen kräva att ett vin skall leverera? 80% châteauneuf och 20% port är ingen dum blandning - åtminstone inte i så skickliga händer som Laurence Férauds.

4. 2001 Fontodi Flaccianello della Pievi. Turbodriven och maffig med ursnygg balans och massiva tanniner, helt enkelt ett av de absolut godaste sangiovesebaserade viner jag någonsin druckit. Vad månne bliva av nollfyran? Vill man köpa fler flaskor verkar en biljett till Island vara grejen - kolla den här kommentarstråden.

5. 2006 Domaine la Barroche Pure. Ständigt denna Barroche! Överallt och hela tiden. Det är väl ingen producent det skrivits fler ord om på svenska vinbloggar under 2008? Det känns som att Julien har tagit den slampigaste, glycerolfeta, solmogna frukt han kunnat hitta, tryckt ihop allting i en stram, slank korsett av uppstagande syror och ren elegans, hällt en dunk raketbränsle över hela alltet och sedan tuttat på. Schwooosh!

6. 1997 Paulo Scavino Bric dël Fiasc. Fådda flaskor lämpar sig synnerligen väl för att bara korka upp och njuta utan allt vad anteckningsbok och analytiska glasögon heter. K sammanfattade helhetsintrycket bäst: "herregud vad gott"!

7. 2000 Tua Rita Giusto di Notri. Bordeauxinspirerat med egen omisskännlig italiensk profil - och en nådastöt av tryffel. Så länge man fortsätter göra så här goda viner får Tua Rita gärna fortsätta att stjäla flera placeringar på listan.

8. 2000 Aldo Conterno Langhe Nebbiolo Il Favot. Slampigt, vidöppet och rent ormgropsframkallande så till den milda grad att det till och med lurade Anders som tagit det med sig. En sanslös over achiever och den överlägset bästa Langhe Nebbiolo jag någonsin har smakat.

9. 2001 Le Vieux Donjon. Klassisk, traditionell och med en enastående munkänsla komplett med efterbrännkammare och allt. En nolletta som med råge motsvarade de höga förväntningarna.

10. 2005 Léon Barral Jadis. Personligt, karaktärsfyllt och lätt schizofrent i sin rödsvarta skiftande framtoning, men samtidigt så energifyllt och sprittande av livslust. Vif, nerveux och oavbrutet fascinerande.

Precis utanför listan flockas ett myller av fantastiskt goda viner som allihop har mycket goda argument för en egen plats, men som av olika anledningar snubblar på mållinjen. Där återfinns även alla vita viner - för andra året i rad. Jag kan inte lova att det blir bättre under 2009...

Årets vinland: USA. Det har inte gått en dag sedan semestern i oktober som jag inte längtat tillbaka till Californien. Vilken underbar del av världen! Tänk vad ett besök på plats kan göra att man får upp ögonen. Härligt att efter mer än tjugo års resande till Frankrike falla så pladask för nya regioner. Och vips så blev nyhetssläppen mycket dyrare. Note to self: ge tusan i att besöka Australien eller Sydafrika såvida man inte blir ekonomiskt oberoende.

Årets icke-händelse: släppet av 2005 års "primörer" från Bordeaux. "En överskattad region med en löjlig prisbild" utbrast jag i ett surt mail till Finare Vinare i början av hösten. Visst, jag offrade också lite semester på att lägga in en lottsedel den där oktoberförmiddagen, men brydde mig förvånansvärt lite om utfallet. Det finns ju så många andra fantastiska viner från andra områden. För övrigt gick det flera veckor senare att beställa vissa åtråvärda slott som initialt tagit slut på några minuter. Bara man snällt bad någon butiksanställd att kolla i datasystemet vilka outhämtade flaskor som returnerats till depån. Undrar vilken färg det blir på grisens läppstift nästa år?

Årets mat-vinmatchning: linguine alle vongole och 2006 Ca' Rugate Monte Fiorentino, där ett plus ett blev mer än tre. Sagolikt gott. Synd bara att ingen av de efterföljande flaskorna nådde samma nivå, med sista flaskan i höstas som ett snipigt lågvattenmärke.

Till sist - ett stort tack till alla nya och gamla bekanta som via middagar, provningar, mail, kommentarer och inte minst bloggar delat med sig av engagemang, kunskap, erfarenhet, åsikter och flaskor, och därmed bidragit till att göra 2008 till det roligaste vinåret hittills.

Gott nytt år!

2005 Robert Craig Affinity

2005 Robert Craig Affinity har en stor doft av crème de cassis och plommon på en spegel av grön paprika och tobak. En aningens rökig, vaniljsöt fatkyss gör sig också påmind, tillsammans med lite grillat kött som är klockrent till entrecôten på tallrikarna. I bakgrunden finns lite bananskal. Direkt efter uppkorkandet är det här verkligen inte mycket att hänga i julgranen - strukturen känns slapp och mjuk med klar syrabrist, och den något fadda eftersmaken lider av klara uthållighetsproblem. Jag börjar slipa på raljanta formuleringar om hur sydafrikanska bordeauxblandningar för dryga hundralappen sannolikt skulle sopa banan med det här vinet, men till maten efter en stunds dekantering känns det som att vinet hittar både djup och struktur. Samtidigt med lite längd dyker en del mogna små rackare till tanniner upp i dammig pulverform. Orden prisvärt, Napa och cabernet sauvignon kommer väl aldrig att nämnas i samma mening (förutom just nu), men det här är ändå klart godkänt, om än utan guldstjärnor.

PS. Läs gärna här för bakgrund och andra åsikter.

2003 Domaine du Pégau Cuvée Réservée

Nä, nu har det trillat in så många rapporter om att rhônedalens nolltreor är drickbara att vi vågar oss på det här vinet igen. Färgen är alldeles transparent, snyggt brunröd. Direkt ur flaskan känns vinet precis som förra gången lite knutet, men matlagningen tar någon knapp timme och jädrar vad här händer saker. Det här är bland det mer fascinerande jag har stuckit näsan i under året. Vanvettigt sensuell väldoft med mosade jordgubbar, hallon och likörmarinerade körsbär. Lite drag av fikon men inga russin så långt näsan når, applåd för det. Lakrits och en gnutta anis leder över i en ursnygg kryddighet där man verkligen kan snacka om hela kryddhyllan - allt från bakkryddor som kanel och kardemumma till spiskummin, curry, ingefära... det är lika bra att slänga in någon sorts asiatisk all-spice med femton olika kryddor och sedan avsluta med ett par tag med pepparkvarnen. Ta några sjögräsiga nori-ark också för säkerhets skull, för att inte tala om örter - garriguen är högljudd som en siren. Men alla kryddor är såklart slöseri utan en rejäl köttbit. Här snackar vi hängmörat som hängt lääänge, nästan torkat, och sedan lagts på grillen. Grillröken förvandlas till rökelse som plötsligt skingras av en svettig nygalopperad häst. Nej, det är inga hallucinatoriska svampar - bara gamla vanliga brettanomyces. Minns ni när Homer åt den där chilipepparn som odlats av mentalpatienter i Guatemalas djungler och träffade på en coyote med Johnny Cashs röst i en psykedelisk dröm? Han borde ha druckit en Pégau istället.

Men åtminstone första dryga timmen är det smaken som är det verkliga utropstecknet. Den är verkligen spelbar från början till skillnad från doften. Tät och strukturerad, men samtidigt lössläppt med vinden i håret. Slösande körsbärs- och hallonsötfrukt samsas med massor av lakrits- och anistoner. Här saknas varken syra eller tanninmatta, även om det är frukten som överröstar det mesta. Resan börjar med en snabb attack som sedan bara breddas och fyller ut sig, slingrar sig om tungan och slutligen ringer ut med ett långt eko av salivframkallande mineraler där man säkert kan sitta och pricka av bergarter om man vill. Visst finns en del värme, men inget som bränns. Det här känns redan ganska utvecklat. Återigen en lysande flaska av detta vin!

Kultursnobbarna slår tillbaka

Intressant läsning i söndagens DN. Malin Ullgren levererar en brandfackla om att sluta dalta med bästsäljarna. Prova att applicera citat som "Bokutgivningen är så hejdlöst stor att prioriteringarna måste skärpas. Det är med andra ord läge för kultursidorna att komma ut som de snobbar och experter de är och sluta känna plikter mot litteratur som inte har några andra värden än att man kan bygga staplar av den på Åhléns och sälja rubbet" på vinjournalistiken. Tänk vad härligt det vore att få läsa vad vinskribenterna själva dricker istället för ännu en artikel om Sveriges bästa lättstaplade boxviner. "Det är skillnad på folkförakt och ärlighet".

Kan inte vinspalterna flytta in på kultursidorna? Det är ju där de hör hemma...

2006 Landmark Chardonnay Damaris Reserve

Det är som reklamen säger: känslan sitter kvar. Understödda av fortfarande solvarma minnen av höstens californiensemester sprang vi på något sätt bara igenom novembermörkret trots regn, vardag och de vanliga viroserna. Ikväll försöker vi återskapa ett matminne från Napa: crab cakes följda av svamprisotto. Givetvis blir det ekad californienchardonnay i glasen.

Landmark grundades 1974, men fick sitt riktiga uppsving under tidigt nittiotal sedan man flyttat hela vineriet och även anställt Helen Turley som konsult. Deras sympatiska motto är att göra "great wines that enhance the joy of life". Vi sippade deras 2006 Overlook i lägenheten i San Francisco. Som en instegschardonnay sammansatt av frukt från 22 olika vingårdar från olika områden längs västkusten med en volym av 250 000 flaskor var det en riktigt trevlig bekantskap för dryga $20. Just det vinet känns möjligen aningen överprissatt i Sverige jämfört med USA, men för en extra femtiolapp släpptes också Damaris Reserve i måndags. Här handlar det enbart om frukt från Sonoma County - 61% från Sangiacomo Vineyard i Carneros och 39% från Flocchini i Sonoma Coast. 13 månader sur lie i franska ekfat, ingen filtrering.

2006 Landmark Damaris Reserve är blekgul med en gyllene lyster. Stor typisk doft med fin hasselnötighet och lite rök. Päron, blommor och tropisk gulfrukt fyller ut, tillsammans med bakade gula äpplen. Faktiskt en hel äppelpaj när faten kickar in, men för att parafrasera evigt välformulerade Nettare-Anders: äppelpaj skall ha lite vaniljsås. Efter ett par timmar i karaff kan man ana lite tryffel och svamp. Smaken är fyllig och fruktdriven med en väl avvägd smörighet på lagom nivå. Härlig bredd och tryck i den solmogna frukten. Syrorna är saftiga, och helheten tror jag inte skulle skämmas för sig i en blindprovning av vit Bourgogne. Jag har dessutom smakat mången Bourgogne med jobbigare ekbehandling. Munkänslan är fräsch med en liten fetma; avslutningen är lång, salivframkallande och varm med lite druvtypisk grapebitterhet.

Underbart att dricka nu! Jag sitter såklart och tokstirrar på etiketten, men det här var precis vad jag ville ha ikväll. John Phillips steel guitar-tingerade västkustska vemod passar bra till. Wolfking!

2002 Pintia

Dags att dricka upp en av de där enstaka flaskorna man ibland plockar på sig av ren nyfikenhet. Pintia är berömda Vega Sicilias verksamhet i Toro. Visst känns det som att Tempranillo har ett eget namn i varenda jämra spanska vinregion? Här heter den Tinta de Toro, och klonen sägs som vanligt vara speciellt anpassad till klimatet. Vi korkar upp till en synnerligen oinspererad fläskfilé.

Massor av fällning i flaskan som fått stå upp i flera dagar. Tät purpur med granatfärgad kant. Ganska stor doft med en symfoni av rostade och brända inslag: kaffe, rök, jord och brinnande bildäck. Frukten är en lite syltig mörkröd blandning där vi hittar både plommon, blåbär, svarta vinbär och hallon. Ett litet parfymerat blommigt inslag svävar ovanpå, och allt avslutas med nyvässad blyertspenna, ett stopp tobak och lite blod.

Munkänslan är ganska saftig med hyfsat sval karaktär och en känsla av lite bräcklig frukt. Kanske är det årgången som lyser igenom. De brända tonerna från doften dyker upp igen, tillsammans med en liten bitterhet jag gissar kommer från ek. Mitten känns lite ihålig, men vinet breddar sig mot slutet och bjuder på en fin skjuts av lakrits och mineraler i eftersmaken. Det finns massor av pulvriga tanniner, men inget som stör, speciellt inte till mat. Å andra sidan är jag fullständigt tanninresistent.

Inte så dumt; helt klart ett gott hantverk, men tyvärr stupar det hela på den så svårdefinierade, subjektiva och säkert dagsformsberoende helhetskänslan. Jag hittar ingen riktig ingångsport som väcker mitt intresse. Vinet känns väl anonymt, strömlinjeformat och lättglömt. Helt ok att dricka men inget som lämnar något bestående minne. Jag passar på nollfemmorna som släpptes i måndags, även om årgången säkert är betydligt bättre.