2003 Brunel Les Cailloux

Jag har otroligt svårt att hålla korkskruven borta från det här vinet, och har varit sugen på att dricka det igen sedan det senast skrämde bort vinterrusket i januari.
Med Santa Ducs ruggigt goda 2004 Hautes Garrigues i nära minne är det svårt att låta bli att jämföra. Så olika de är, fast ändå nära varandra i kvalitet! Där Hautes Garrigues var mörk i både färg och aromprofil tillhör Les Cailloux helt klart det röda laget med sin klara tegelfärg (inte helt olik en Barolo) och doftspektrum av vildhallon, röda vinbär och körsbär i likör. Där Gigondasen hade lite stiff upper lip och kändes oförlöst och knuten bjuder kvällens glas på så oblygt förförisk helt vidöppen vällustigt utsträckt varm frukt att man nästan rodnar. I munnen är Les Cailloux rund, varm och mjuk utan nämnvärda tanniner och utan den sträva uttorkande känsla vi fick i onsdags, men det finns lite krämighet som vittnar om uppfostran i foudres och lite malolaktisk smörkola. Samtidigt finns många likheter: båda vinerna känns urtypiska sitt ursprung med generösa doser garrigue och solmogen frukt. Och hantverket ligger på samma nivå med lysande balans trots olika förutsättningar i de olika årgångarna. I doften finns rikligt med grillat kött hos bägge vinerna innan Les Cailloux drar i från med en i nuläget helt överlägsen och rent förtrollande väldoft av rökelse, cigarrlåda, ädelträ, kanel och violer utöver frukt och örter. Jag älskar verkligen det här vinet, och faller precis som tidigare gånger pladask. Det blir nog fler flaskor innan året är slut och varför inte egentligen? Kanske har jag dålig fantasi men det är svårt att tänka sig att vinet kan skänka så mycket mer njutning med ytterligare lagring med tanke på hur lysande det är att dricka just nu.

2007 Brunel Les Cailloux

Holy Châteauneuf-du-Pape, Batman! Efter en sniff och en klunk lyckas 2007 Les Cailloux påminna mig om varför jag köpte alla de där nollsjuorna; ja varför jag älskar vinerna från den här regionen över huvud taget. Doften är vidöppen och rent explosiv med bara en massa goa grejer som grillat kött, blod, kirschiga körsbär, komplexa kryddor, friska örter och drösvis med blommor. Väl i munnen möts man av en klockren balans där syrorna nästan känns förvånansvärt pigga med tanke på den yppiga, rena frukten och den krämiga munkänslan. God, lång eftersmak med en behaglig värmeknorr.

Det här är bara så jäkla gott i en rätt snabbmognade stil, men så betedde sig nollettan och nolltrean också. Hur länge den håller? Ingen aning, jag har aldrig lyckats spara en Les Cailloux bortom åttaårsstrecket. Och jag är inte så säker på att de här flaskorna överlever korkskruven längre än så heller. En ren njutningsmissil från le Sud. (93)

PS. Les Cailloux har faktiskt (äntligen) fått svensk importör. Den alldeles utmärkta 2010 säljs i sexpack i BS via BraVin.

2009 Brunel Les Cailloux

Vi ger oss på lite avancerat barnarov ikväll. 2009 Les Cailloux är förstås riktigt ungt, men som vanligt har makarna Brunel packat vinet med så många läckra ursprungsmarkörer att det är riktigt givande att ta tempen på första flaskan i lådan redan nu. Bland de nykrossade körsbären, hallonen och vinbären skjuter det upp så fina och höga aromer av garrigue, viol och lavendel att det är som att stå vid ett solbelyst fält i Provence. Rackarns, vilken klockren örtig blommighet. Vidare massor av lakrits, köttsaft, rökelse och allsköns kryddor innan det hela avrundas med vad som givit vinet dess namn: solvarma stenar. Det är ingen tvekan om varifrån det här kommer, en härlig sniff för oss som gillar Châteauneuf-du-Pape.

Smaken bjuder på ganska höga syror för appellationen, och helhetsintrycket är rätt svalt utan hetta även om frukten får lite kirschiga drag mot slutet. Tanninerna är finmaskigt pulvriga och alls inte speciellt aggressiva även om de stramar upp en del bakefter. Allt mynnar ut i en fin, lång och kryddig eftersmak med en aningens bitterkärv, ungdomlig twist.

Det här är sannolikt ett av de viner jag bloggat mest om i olika årgångar, och det är bara att konstatera att herr och fru Brunel har gjort det igen. Ursprungstypiskt och balanserat med en fantastisk aromatik och en förförisk tillgänglighet redan nu. För min smak är det här ett av södra Rhônedalens allra säkraste köp. (92+)

2003 Brunel Les Cailloux

Vad jag vet så saknar André Brunel svensk importör, vilket är märkligt med tanke på att han anses tillhöra eliten i Châteauneuf-du-Pape, åtminstone sedan slutet av åttiotalet. Vi som läser internationella vinkritiker har dock inte kunnat undgå att notera de höga betyg hans viner får, och han finns självklart också med i Parkers bok "The World's Greatest Wine Estates". Vingården i sig är som så ofta i Châteauneuf utspridd men huvudsakligen planterad på de så typiska stora stenbumlingarna, les galets roulés, som värms upp under dagen och sedan avger värme under nätterna; stenarna återkommer även i namnet Les Cailloux. Man gör också Côtes-du-Rhône och har nyligen köpt 40 nya hektar i närheten av Châteauneuf vilket kommer att öka produktionen i framtiden. Den här flaskan köptes på plats för ca 165 kr i den härliga butiken Vinadéa som har ett fint luftkonditionerat utbud till väldigt bra priser, visserligen ganska lite Pégau men deras caveau ligger å andra sidan bara ett stenkast bort nedför stentrappan. Om ni har vägarna förbi...Nåja, åter till vinet.

Doften är stor, varm, lite syltig men helt förförisk med inslag av körsbärslikör, hallon, vitpeppar, kåda och garrigue. I munnen är vinet fylligt med ett uns alkoholhetta men också lager på lager av varm Grenachedominerad frukt med körsbär och röda bär som verkligen sprider sig i munnen innan allt klingar ut i en lång kryddig eftersmak. Antydningar av russin men det hela håller sig på rätt sida åt körsbärshållet. Det finns en hel del tanniner men de döljs under all frukt. Syrorna är låga.

Profilen är ganska lik 2003 Clos des Papes men med mindre längd och intensitet. Alkoholstarkt, lite syltigt och med låga syror -kan det verkligen vara nåt? Absolut - jag blir helt förförd av detta vidöppna härliga vin som är underbart gott till en skiva gigot d'agneau med generösa doser vitlök och herbes de Provence. "Broad, expansive, and totally captivating" - det är bara att hålla med. Öppet mål kära importörer, vore jag ni skulle jag genast höra av mig till 6 Chemin du Bois de la Ville, 84230 Châteauneuf-du-Pape, France.

2007 Brunel Les Cailloux

Hur gott är inte det här då? Les Cailloux Tradition tillhör en väl tilltagen handfull av mina absoluta favoritviner i Châteauneuf-du-Pape; sådana jag helst vill köpa i varje årgång. Fortfarande skapligt billigt, och samtidigt så ofta mitt i prick för min smak. Givetvis sviker inte Brunel i en årgång som 2007. Vinet har en strålande doft, proppfull med ursprungsmarkörer. Här trängs tång, solvarma stenar och lavendel tillsammans med slösande mängder örter och en komplex kryddighet med vitpeppar. Frukten är skinande ren med ett urläckert spel mellan rött och svart - körsbär, björnbär, hallon, jordgubbar och lakrits med något fikon mitt i fruktkorgen. Inslag av grillat och rått kött sätter fart på spottkörtlarna. Väl i munnen möts man av finfina apelsinsyror, ett skönt grepp och en bra, sval balans trots en rejäl skopa nollsjuefrukt. Vinet är ordentligt fullmatat, men uppvisar inga vassa kanter efter en försiktig långluftning i flaska, och munkänslan är läckert krämig. Lite behaglig värme i svansen men ingen brännande alkohol, däremot massvis med salt mineralkaraktär. Förstås galet ungt, men stor njutning redan nu. Kärlek. (92-93+)

2001 Brunel Les Cailloux

Det kommer med jämna mellanrum rapporter från konsumenter att Brunels viner lider av både flaskvariation och påtaglig snabbmognad. Kanske är det så att bascuvéen inte är ämnad för längre lagring, vilket jag inte har några större problem med. Alla viner behöver ju faktiskt inte klara tjugo år i källaren. I vilket fall som helst förefaller fler och fler nollettor närma sig drickfärdighet och vi är nyfikna på att se hur det stämmer för Les Cailloux. Förväntningarna är rejält uppskruvade efter nolltreans upprepade smakfyrverkerier.

Ett helt transparent vin med ursnygg brunröd färg och lite orangea reflexer fyller dekantern. Doften är underbart komplext sammansatt med i det närmaste burgundisk parfym och varierande halter av precis allt jag vill ha i en sydrhônare. Det är bara att bocka av finaste rödfrukt med vildhallon, mosade mogna jordgubbar och kirschiga körsbär. Lite citrustoner minglar i hörnet. Därefter gör sig djurriket påmint med järnig bloddoft och både grillat och rått kött. Växtriket bidrar med barr, kåda, en kärve garrigue och en bukett lavendel och violer. Från kryddhyllan kommer en gnutta peppar och kanel och som pricken över i har någon tänt rökelse i bakgrunden. Sånt här kan jag sniffa på hela kvällen. Smaken är elegant och slank med en kärna av ganska hårt tvinnad kirschig körsbärsfrukt som öppnar upp sig mer och mer under kvällen, men som aldrig riktigt helt fyller ut mittregistret. Vinet känns mjukt och ganska syrligt med en elegant lång bara aningens vattnig eftersmak med påtaglig mineralton. Fint att dricka nu, men snarare på uppgång än over-the-hill; vinet blev egentligen bara bättre och bättre under kvällen.

Underbar balans och elegans. Jämfört med nolltrean finns fler mognadstoner samtidigt som helhetskänslan är både svalare och lite tunnare, men nolltrean flödar ju av mogen frukt. Jag föredrar nog nolltreans charm och drag en aning, men det är hårfint. Det är något med Brunels viner som verkar passa min smak perfekt.

2010 Brunel Les Cailloux

Om man skulle visa vad Châteauneuf-du-Pape handlar om för någon som aldrig smakat ett vin därifrån vore Les Cailloux ett bra exempel. Här brukar man få skolbokstypiska doser av hallon- och körsbärsfrukt, lakrits, kött och läcker garrigue. Nej, det är kanske inte den största och bästa châteauneufen, men den är väldigt, väldigt god och kommer i en lättbegriplig och tillgänglig men ändå komplex skrud. Det här är ett av mina favoritviner som alltid brukar leverera och som jag försöker köpa i alla årgångar.

Den purfärska tian är inget undantag. Ung förstås, men inte förbjudande så efter en liten stund i karaff. Doften fullkomligt osar södra Frankrike. Den här årgången tycks lite extra köttig och blodig, med kanske lite mer mörker än i vanliga fall även om massor av blommor och ljusa kryddor gör sitt bästa för att lätta upp. Och så finns den där kombinationen av koncentrerad täthet och riktigt höga syror som börjar kännas så typisk för den här lågavkastande årgången. Munkänslan är klart frisk trots en hel del kraft. Skönt nafs från tanninerna i svansen. Ruskigt gott redan nu, men ännu bättre om bara några år. En ren njutning, precis som vanligt med det här vinet.

PS. Inköpt via Ferm Sélection. 279 pix inkl frakt och svensk skatt.

2003 Brunel Les Cailloux

Vi är bortresta över helgen och har plockat med några flaskor. Är det något vin som levererat fullständig njutning gång efter annan så är det 2003 Les Cailloux. Kul när man får möjlighet att fylla på av sina favoriter - Atomwine reade ut både nollettan och nolltrean för under 150 DKK i somras. Tack för det tipset Vinosapien. Dags för första smakprovet från de nya flaskorna, och en ögonblicksbild av var vinet befinner sig för tillfället. Det finns en rejäl kaka av sediment på insidan av flaskan, vilket jag inte har noterat vid tidigare tillfällen. Brunröd färg. Doften bjuder på de välbekanta jordgubbarna och hallonen, även om kirschlikören känns mer framträdande än sist. Också lite mer soja och teriyakisås än hos tidigare flaskor. I övrigt kan man lägga karbonpapper på mina tidigare noteringar: garrigue, kött, gräddkola, sandelträ, kryddor och violer. Smaken är däremot en besvikelse. Frukten känns mer dämpad, uttorkad, russinlik och kirschig än jag minns tidigare flaskor, med ett plattare och jolmigare helhetsintryck. Där den massiva varma frukten tidigare brutalt kört över eventuella invändningar mot strukturen får nu dessa chansen att komma upp till ytan. Speciellt är det syrabristen som ger en lite fadd känsla utan riktigt lyft i mitt och slut. Nja. Inte alls den njutning som tidigare flaskor har givit. Jag får klara associationer till en pysande badboll, men det är möjligt att det handlar om flaskvariation alternativt svårare period. I vilket fall som helst tänker jag inte chansa på att spara någon större mängd flaskor. Och i grenarna drickbarhet och njutning fick vinet ikväll stryk av en flaska 2004 Gourt de Mautens. Vem hade kunnat tro det?

2009 CdR Villages - Féraud-Brunel vs. Vatican

Laurence Féraud (Domaine du Pégau) och André Brunel (Les Cailloux) är två av mina absoluta favoritproducenter, så när de slår sina påsar ihop med en serie négociantviner vill man förstås smaka.

2009 Féraud-Brunel CdR Villages bjuder på en förvånansvärt seriös doft med fin komplexitet och klockren ursprungstypicitet i traditionell stil. Rödlätt körsbärs- och hallonfrukt som backas upp av intensiva aromer av garrigue med några extra lavendel- och violkvistar, lakrits, ljusa orientaliska kryddor, en gnutta kött och rent av lite sjögräs/tång. Här får man en fin drickbarhet med väl inbäddad alkohol, klart godkänd längd och en god, aningen örtkärv avslutning. (89)

En härlig CdR Villages som levererar massor av typicitet. Känns som riktigt traditionella grejer där druvsammansättningen tycks domineras av åtminstone två tredjedelar grenache precis som de båda producenternas Châteauneuf-du-Pape. Den logiska jämförelsen i den här stilen och prisläget torde vara Cuvée du Vatican snarare än syrahdominerade viner som exempelvis Saint-Cosme. Som av en händelse är det just Vatican vi har i andra glaset...

2009 Cuvée du Vatican CdR Villages har en i jämförelse något mindre komplex doft där frukten känns en gnutta mörkare och fortfarande har drag av griseknoens nyjästa körsbär. Mer påtaglig (vit)pepprighet jämfört med grannglaset även om man också här får en fin ton av garrigue efter en stund i öppen flaska. En skön sniff. Smaken är den tuffare av de två, med lite mer värme även om här inte finns mycket som hindrar drickbarhet. Vinet är som vid tidigare smakprov inte riktigt lika kassaskåpstätt som nollsjuan, men bjuder ändå på en god och billig tripp till södra rhônedalen. (88)

Ikväll tar firma Féraud-Brunel hem priset med en noslängd pga mer komplexitet, men båda vinerna slinker ner utan problem. Södra Rhône kan verkligen konsten att leverera i denna låga prisklass.

Féraud-Brunel är inköpt häromdagen hos Bergman Vin i Kokkedal och kostade 75 DKK.

Cuvée du Vatican importeras av Bristly och går fortfarande att köpa i beställningssortimentet i sexpack för 109 kr flaskan.

2001 Brunel Les Cailloux

Breaking up is so very hard to do... men desto skönare när man skiljs som vänner. Ikväll säger vi adjö till sista flaskan av det här vinet, och vilken flaska! Redan den vackra, brunröda transparenta tegelkantade färgen får får förväntningarna att stiga. Vi plockar fram bourgognekuporna och möts av en makalös väldoft. Skulle jag någonsin behöva påminna mig om varför jag älskar vinerna från Châteauneuf-du-Pape är det här en bra referens. Här finner man en komplex, sammansatt parfym i finaste burgundiska skrud. Rödfrukt blandas med både violer och lavendel, och så lite mognadstoner av tomatpuré och fikon. Jag älskar doften av garrigue, och här kan man bli sittande med näsan hela kvällen, men örtigheten breddar sig mot både ceder och sandelträ, och så ett oemotståndligt inslag av skogsglänta. Lägg så till en rent löjligt komplex exotisk kryddighet, rökelse, ett stråk av mineralitet och lite köttig funkighet så landar vi i en av årets hittills mest lustfyllda dofter.

Smaken är saftig med finfina syror i en medelfyllig kropp. Frukten har lite torkade inslag som drar åt russin, men känns fortfarande ganska spänstig. Tanninerna har mjuknat, men ger ändå lite ryggrad i den långa, mineraliska eftersmaken. Avslutning är varm, men inte alkoholhet. Kanske inte riktigt samma explosion som i doften, men bra jäkla gott.

Det finns bättre châteauneufer, men den här stilen är så rätt upp i min gränd att det är löjligt. Vissa av de danskköpta flaskorna har känts lite brådmogna jämfört med dem från andra källor, men ikväll får vi en fantastisk avskedskyss. Ljuvlig njutning för långt under tvåhundralappen. När skall någon importör se till att vi kan köpa Brunels viner i Sverige? Nudge, nudge Gabriel...

PS. Fler som sett ljuset.

PPS. Även gamla soulkatter sparkar stjärt på det mesta nutiden har att erbjuda. The Iceman levererar fortfarande...

2004 Château La Nerthe

Jag gillar Château La Nerthe. Utan att vara extrema traditionalister - de har lägre andel Grenache än de flesta och använder nya barriques till knappt hälften av frukten - lyckas de oftast få till ganska eleganta rödfruktiga viner med stor ursprungstypicitet enligt min mening. Det är dessutom trevligt när ens favoriter återkommer i årgång efter årgång på monopolet. Ok, bara att hissa hyllningsflaggan, backa upp lastbilen och lägga ned ett par lådor i källaren med andra ord? Nja, vänta lite nu. Hur är det egentligen med prisvärdet så här efter semestern? Börjar inte den här standardcuvéen springa iväg i pris, trots att den svenska importören lyckats hålla det på så gott som samma nivå som på plats? Producenten har parkerat sig i ett rätt ambitiöst prisläge bara dryga €6 från Pégau. Och även om vinet brukar vara gott - är inte fyra flaskor Brunel Les Cailloux fler än tre La Nerthe? Som tur är medger den ganska rejäla volymen flaskor att man hinner smaka själv innan man måste bestämma sig.

2004 Château la Nerthe är ganska ljust blårött med en klar lite vattnig kant. Vinet är luftat några timmar och bjuder då på en aningens blyg men fin sydrhônsk doft av mosade jordgubbar, hallon och lite körsbär. Helheten drar mest åt det röda spektrat, men det finns en del mörkare toner i bakgrunden med både björnbär, lakrits och lite jord. Det här kommer säkert att bli härligt animaliskt med lite lagring. Faten känns redan snyggt integrerade, och under kvällen blir den örtiga garrigue-ton som funnits i bakgrunden mer framträdande. Munkänslan är elegant och slank med höga läskande syror som ger burgundiska associationer. Tyvärr får man även associationer till enklare Bourgogne av en viss gles vattnighet. Tanninerna märker man knappt av, men jag är ju ganska tanninresistent. I eftersmaken minglar örter, lakrits och mineraler och de hinner både hälsa och byta telefonnummer innan den klingar ut, men samtidigt måste man säga att smaken tyvärr inte lever upp till doften.

Jag blir lite oroad över att vinet inte visar mer hull i nuläget. Visst är slankheten och elegansen precis vad man förväntar sig från den här producenten men kan den där glesheten verkligen fylla ut sig med tiden? Och är inte helhetsintrycket aningen enkelt? När vi smakade nollettan i dess ungdom vill jag minnas en helt annan intensitet och kraft i frukten. Å andra sidan är vinet helt klart gott och gjort i en stil jag är väldigt svag för, och det ger förstås några pluspoäng. Så visst - vi hänger med ett tag till och lägger undan några flaskor. När man väl öppnar dem är de ju betalda sedan länge, men speciellt om man föredrar maffiga viner kan det vara värt att provsmaka först. Risken är att man vill ha mer än så här för nästan tre hundra spänn...

PS. Jag är utan kamera för tillfället så det blir en gammal bild jag hittade i datorn... ett visst gammalt slott sett från vägen från Orange...

PPS. Ni har väl inte missat att läsa vad Nettare e Gioia tyckte?

2003 Brunel Les Cailloux

Vilken jäkla januarimånad! Regnigt och grått och mörker som hämtat ur någon dystopisk science fiction-film. Klart man söker sig till söderns viner med mängder av buteljerat solsken. Det här vinet drack vi senast i somras, och egentligen har jag inte så mycket nytt att tillägga.

Det behövs cirka två timmar i karaff men sedan är doften är stor och proppfull av röda vinbär, körsbär i likör, vildhallon, lakrits, rökelse och örtig kryddighet. Initialt fanns lite drag av nagellack/aceton men det vädrades bort. När man dricker smäller det till bra med en riktigt tät lite syltig sötfruktig attack av frukt och lakrits som fyller hela munnen. Munkänslan är årgången till trots klart balanserad utan vare sig alkoholhetta eller bitterhet. Det finns en del tanniner men de har liksom ingen chans mot all frukt och märks knappt. Möjligen kan man anmärka på en gnutta gleshet i eftersmaken, men det är petitesser. Trots en efterhängsam förkylning är det omöjligt att inte bli förförd och jag kapitulerar helt. Vinet känns fortfarande ganska primärt men skall man någon gång dra fram den slitna och lite fåniga klyschan om ett "hedonistiskt vin" är det nu. Jag älskar det här! Ur det sista tomma glaset tillkom dessutom lite animaliska toner av elefantbur som visar vägen mot fortsatt lagring. Och tillsammans med lammkotletter och ratatouille känns det som att sommaren kom lite närmare.

Årets viner 2007

Jag hade tänkt låta bli, men Finare Vinare har redan gått i bräschen, och det är svårt att förneka sin natur - jag är en fullfjädrad nörd som fullkomligen älskar listor över saker jag gillar, vilket inte minst alla kassettband och numera CD-R jag under åren bytt med likasinnande vänner vittnar om. Dessutom är det ett utmärkt tillfälle att stanna upp och begrunna året som gått och alla goda viner vi haft förmånen att dricka. En liten kommentar till listan bara: de inbördes placeringarna är inte ristade i sten (även om förstaplatsen nog är årets godaste vin alla kategorier), och jag har avsiktligt undvikit allt vad poäng heter. Dessutom har jag tagit mig friheten att använda en egen variant av den lite luddiga Wine Spectatorska x-factorn där andra faktorer än bara kvalitet/höga poäng spelar in. Rätt vin vid rätt tillfälle kan ge en otrolig njutning, och följaktligen kan viner som jag visserligen givit högre poäng hamna utanför listan. Årets mest minnesvärda viner:

1. 2001 Poderi Aldo Conterno Barolo Cicala Vidöppen tyngdlös intensitet av vad som känns som själva definitionen av nebbiolodruvan. Jag kan fortfarande känna eftersmaken av årets godaste vin alla kategorier.

2. 2003 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservée. Hör egentligen hemma på förra årets lista eftersom vinet var ännu bättre då och verkar ha slutit sig en aning sedan dess, men det känns fortfarande som att Laurence Féraud lyckats tappa själva essensen av södra rhônedalen på flaska detta varma år. Garrigue, slösande frukt, halva bondgården och i det närmaste portvinsstyrka men lysande gott den fjortonde juli.

3. 2004 Château Lascombes. Ungt, kaffefatigt, modernt och den bästa nollfyran från Bordeaux vi har druckit hittills.

4. 2003 Clos des Papes. Årets mest kontroversiella vin för andra året i rad? Konspirationsteorierna nådde nya höjder och gränsade till rent förtal på eRP nyligen, vilket föranledde Paul Vincent Avril att kommentera de egna rutinerna för flasktappning samtidigt som han återigen påpekade att hans vin normalt stänger ned sig rejält två år efter skörd och att han själv inte skulle drömma om att stoppa in vare sig 2003 eller 2004 i en vertikalprovning för tillfället. Det hindrade inte den här flaskan från att visa upp en hel del av sin inneboende kvalitet i början av sommaren. Lite russinvarning, men oj vad bra.

5. 2004 Finca Sandoval. Egentligen alldeles för ungt, men sanslöst välgjort och charmigt med ett ben i den Gamla världen och ett i den Nya.

6. 2000 Vincent Girardin Corton Vieilles Vignes Grand Cru. Moget, elegant och silkeslent med nyanser av höstskog och rå svamp det inte gick att sniffa sig mätt på. En flaska som presterade långt bättre än förväntat.

7. 2001 Fattoria di Felsina Berardenga Riserva Rancia. Återigen en flaska som levererade långt över vad man kunde förvänta den där kvällen i augusti, nästan så man drar sig för att öppna nästa för det känns som att man bara kan bli besviken. Så underbart typiskt Toscana!

8. 2004 Château Smith Haut Lafitte. Årets julmirakel, förvånansvärt tillgängligt redan nu.

9. 2004 Domaine de la Janasse Châteauneuf- du-Pape. Drucken första barnlediga kvällen i Paris, snacka om x-factor. Tät och pepprig, ung fast tillgänglig och vansinnigt bra.

10. 2003 Les Cailloux (Lucien et André Brunel) Châteauneuf-du-Pape. Återigen en producent verkar ha gjort en home-run det varma och knepiga 2003. "Broad, expansive, and totally captivating" - det är bara att hålla med.

Hedersplatsen går till 2004 Domaine Le Clos de Caveau Vacqueyras för sina enastående insatser som husvin under året till de mest skiljda maträtter, parat med en lysande kvalitet för priset. Ett bra vin helt enkelt.

Efterord. När jag läser igenom listan slår det mig hur svårt drabbad jag är av Young Cellar Syndrome. Viner från andra sidan millennieskiftet lyser med sin frånvaro; generellt är det unga viner vi har druckit. Vidare noterar jag en viss övervikt för rhôneviner, vilket i och för sig är i sin ordning - bra châteauneuf är vansinnigt gott, men det är ändå Bordeaux som är min favoritregion och som utgör nästan en tredjedel av vinsamlingen. Orsaken är såklart att de bordeauxviner som skulle kunna tänkas slå sig in på listan fortfarande är alldeles för unga för att drickas, parat med för få flaskor i rätt många fall. Nåja, nu är de ett år äldre i alla fall. Att Frankrike dominerar stort är väl annars helt i sin ordning, de uppfann ju trots allt vinet, osten och kärleken ;-).
Fast en italienare på förstaplatsen kan säkert glädja någon, Italien är ju inte så pjåkigt det heller. En annan fundering är att vita och mousserande viner lyser med sin frånvaro, några var nära men nådde inte ända fram. Det får vi kanske försöka ändra på under 2008.

Gott Nytt År allihop, och tack för alla underhållande och lärorika diskussioner under året.