1999 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva

Har ni också en förmåga att tynga ner era viner i källaren med en massa minnen av mer eller mindre nostalgisk karaktär? När jag fingrar på våra sovande flaskor tycks så gott som varenda en sätta igång en inre film: var vi drack vinet senast, i vilket skede av livet vi befann oss i just då, hur det smakade, vilka vänner som närvarade. Och om vinet var gott finns förstås uttalade förväntningar på att det skall leverera på samma fina sätt igen. Stackars flaska att leva upp till allt det där! Ta till exempel kvällens vin. Jag menar, no pressure lilla Taurasi, men jag minns precis hur det var förra gången vi drack dig för drygt 2,5 år sedan; hur vi lämnade barnvakterna farmor och farfar med lite antipasti på terrassen till lägenheten och i den ljumma Romkvällen gick hand i hand några hundra meter genom de trånga gränderna innan vi slutligen sjönk ned vid bordet på fantastiska Al Bric. Och jag minns precis hur god du var i mogen stil, sannolikt påskyndad av lite omild lagring, men ändå med bra spänst till både primo, secundo och ostbrickan efteråt. Sa jag förresten att du är sista flaskan? No pressure...

Bara synen av 1999 Taurasi Radici får det att vattnas i munnen. Färgen är verkligen stilig med sin rubinröda transparenta lyster där kanterna börjar dra åt brunrött. Vi sniffar och släpper ifrån oss ett samstämmigt och vällustigt ahhh. Här får man en ursnygg, komplex, något mogen doft av tämligen klassisk, genomluftad uritaliensk riservakaraktär med stalliga fat, bittermandel och tobak. Vidare orientalisk kryddbazaar, grusig sommarväg och så en frisk fläkt av menthol. Frukten har utöver körsbär med plommonkomplex fått lite mognadstecken av tomatpuré och gammal jordgubbssylt, men tycks inte ha några planer på att lägga skorna på hyllan ännu. Med luft blir helhetsintrycket mer nebbiololikt där stalligheten drar sig tillbaka till förmån för torkade rosor.

Smaken är ytterskt harmonisk i matvänlig, slank, läskande stil. Här tycks fortfarande finnas gott om framtid, frukten känns bara aningen torkad och helhetsintrycket får snarast betecknas som saftigt. Fräscha syror ger bra häng i eftersmaken där pulvriga, polymeriserade tanniner möter upp och ger ett skönt grepp medan toner av tobak, choklad och mängder av järniga mineraler klingar ut. I svansen finns en angenäm värme av söderns sol.

Den här flaskan ger (som väntat) ett betydligt yngre intryck än den vi drack i Rom, men vinet är fortfarande minst lika gott. Om ni som jag gillar lite ungdomlig spänst verkar vinet vid elva års ålder befinna sig i en riktigt skön drickfas. Alla förväntningar uppfyllda med råge, tack lilla flaska. (92-93)

2004 Terredora Taurasi Fatica Contadina

Taurasi tycks inte ha samma dragningkraft som billig Bourgogne. Det finns fortfarande gott om flaskor kvar av Terredoras olika aglianicotolkningar trots ganska begränsade mängder i släppet i tisdags. Skönt att kunna prova själv i lugn och ro och ändå hinna fylla på med fler flaskor om så önskas.

2004 Fatica Contadina har en ganska tät, något mörk rubinröd färg med en liten bruntingering i kanten. Vinet har hunnit få några timmar i karaff innan vi sänker näsorna i kuporna och möts av en massa färsk piptobak uppbackad av kryddor och rökelse. Överst svävar ett litet volatilt inslag av nagellack tillsammans med några blommor. Frukten drar mest åt mörka körsbär med lite torkade inslag medan faten fyller på med lakrits och smått stalliga toner, rent av lite ceder. Doften är småruffig snarare än elegant, men samtidigt intresseväckande och personlig.

Vinet sparkar ifrån ordentligt i munnen, med massor av ungdomlig frukt, bra syror och en släng av sydländsk värme i svansen. Nog märks det att vinet är väldigt ungt, men med en rejäl luftning kan man ana framtiden där frukten blir mera rödlätt samtidigt som de egentligen ganska råbarkade tanninerna snällt lägger sig till rätta under frukttäcket. Eftersmaken har bra längd med choklad och ombjudningar av tobak och torkad frukt. En liten ungdomlig bitterhet sitter finfint till maten.

Aglianicodruvan fortsätter att framkalla stora leenden hos mig. Jag som inte har något emot lite kärvhet och motstånd tycker det här är riktigt gott redan nu, men egentligen handlar det förstås om ett klockrent lagringsprojekt. 229 spänn är ett riktigt bra pris, och sådär framåt 2015 kommer man säkert att fråga sig varför man i hela fridens namn inte köpte ännu fler flaskor.
(91-92+)

2006 Feudi di San Gregorio Taurasi

Dags att göra ett nedslag i tämligen okända vatten: ordinarie sortimentet. Jag har allt sämre koll på vilka fiskar som gömmer sig i det här djupet; det är så mycket annat som lockar bland tillfälliga exklusiviteter och utländska handlare. Här blev det helt enkelt ett spontanköp häromdagen när jag såg vinet på hyllan.

2006 Feudi di San Gregorio Taurasi har en djup rubinröd färg, mättad men transparent. Doften skickar upp en massa körsbär, ja rent av lite cherry coke, och så tobak, choklad och grillat kött. Det här vinet har bestämt vilat i en del nya franska fat, men hela ekipaget sitter ihop på ett ganska fint sätt utan att vara för kletigt eller för splittrat. Lite örter och grus sätter vi upp på terroirkontot innan allt avslutas med en pust av nagellack, limstift och menthol. En doft inte utan charm, men samtidigt en smula strömlinjeformad.

Smaken bjuder på typiskt italienska syror och det smatterband av nafsande tanniner som anstår en aglianico, men frågan är om inte de nya faten givit lite extra strävhet. Körsbären återkommer i hyperkoncentrerad form tillsammans med té och mörk choklad som ger en liten bitterhet i eftersmaken. Tummen upp för de mineraler som lyckas göra sig hörda i svansen.

Det här är ett ganska maffigt bygge i semimodern stil. Gillar man stilen smakar det sannolikt mycket mer än de 150 kronor vinet kostar på bolaget (vilket för övrigt är oerhört lågt i en internationell jämförelse). Och visst är det lätt att imponeras, hantverket är det inget fel på. Samtidigt är det svårt att uppbåda någon större drickglädje ikväll. Vinet känns helt enkelt för ungt och kantigt, och dessutom lite kort i rocken trots en del fluff och extraktion. Förhoppningsvis rättar det till sig med lite tid på rygg, men frågan är om det är värt att allokera lagringsutrymme. Producenter som Mastroberardino och Terredora di Paulo brukar landa bättre hos mig. (87-88+?)

2004 Mastroberardino Taurasi Radici

2004 Taurasi Radici bjuder redan vid karafferingen på en stor och tillgänglig doft av körsbär och torkad frukt. Mint och volatila inslag av trälim svischar förbi, och så både blomparfym och lite köttig unknad på det. Faten känns fint insmälta i helheten med choklad och kryddor, och tobakstonen drar mer åt ceder än åt orientens vattenpipor. Slutligen känns det som någon strösslat en massa krossade, järnhaltiga stenar över alltihop, ursnygg mineralitet.

Smaken är slank och ganska elegant, men med en sjujäkla kraft. Oj, vilket tryck! Här finns inget av den lilla murrighet som ibland kan prägla Riservan, bara fräsch, ren frukt som riktigt spritter av energi. Smaken breddar sig mot slutet och exploderar i ett fyrverkeri av mineralitet där glöden tar lång tid på sig att falna. Riktigt bra längd, där man också kan hitta svart té och en liten jordbitter ton. Friska syror bidrar till elegansen och sätter fart på spottkörtlarna, och även om tanninstrukturen är ganska respektingivande känns vinet förvånansvärt spelbart redan nu tillsammans med mat.

Det här är bland det bästa jag har smakat från Mastroberardino. Personlighet och ursnygg syrlig elegans parade med en rejäl turbomotor under huven. Bravissimo! (92)

1998 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva

Förra årets nykomling för våra smaklökar var nog aglianicodruvan i Mastroberardinos tappning. Båda tillfällena vi smakade gav mersmak. Så vad gör man efter några dygns mer eller mindre kaos på hemmaplan med sjuka febriga barn, så gott som utebliven nattsömn och lägenheten som ett skeppsbrott när man vill ha något gott och lagom spännande? Man bryter sig in i trälådan med tre årgångar Radici Taurasi Riserva, det är vad man gör. Och läser man Nettare e gioias vertikalprovning så ligger nittioåttan pyrt till för konsumtion först. Vi dubbeldekanterar och låter flaskan luftas efter hand till maten. Vinet har en rödbrun färg med en dragning åt orange i kanterna. Doften bjuder på en nästan orientalisk mix av söt tobak, te och rökelse parat med en gnutta dammig mattaffär. Det är få tillfällen jag tyckt associationen till tobak har varit så klockren i ett vin. Frukten drar åt det torkade hållet med russin, plommon och en liten gnutta fikon utöver körsbär. Det finns också en antydan av menthol. Munkänslan är syrligt slankt medelfyllig med bra attack och koncentration men en liten gleshet i eftersmaken. I munnen återfinns aromerna från doften inklusive tobaken och teet. Eftersmaken är fortfarande sträv men ger framför allt en rejält uttorkande känsla.

Det här är gott, karaktärsfullt och väldigt mycket Gamla Världen, men trots det den sämsta Taurasin från Mastroberardino vi har smakat, vilket väl egentligen mest säger något om de härliga upplevelser vi haft av producenten tidigare. Frågan är bara när tusan man egentligen skall dricka det här vinet? Jag instämmer med Nettare e gioia - det är helt ok som det är, men munkänslan ber om mer lagring trots att frukten känns ganska färdiglagrad. Kommer ekvationen någonsin att gå ihop?

2007 Mastroberardino Taurasi Radici

Som Finare Vinare konstaterade i eftermiddags är det här en höjdarversion av Radici Taurasi. Fast frågan är om det egentligen finns några dåliga versioner? Mastroberardino har de senaste åren seglat upp som en av mina absoluta favoritproducenter. Det finns inte många som levererar sådan här kvalitet med så beskedliga prislappar.

Nollsjuan är en omedelbar och lättbegriplig sak direkt ur flaska, med massor av yppig, aning fluffig frukt. Årgången känns generös och varmblodig, men tro inte att vinet svajar det minsta på balansen. Tvärtom, det ligger kassaskåpsäkert i munnen med goda, friska syror och en skön struktur som gjord för en rejäl köttbit. Eftersmaken sträcker ut på ett behagligt sätt med en gnutta värme och fina mineraliska toner. I doften hänger körsbär, blommor, tobak, grus, kryddor, köttsaft, mint...stopp snälla.

Jag älskar aglianico från Mastroberardino.

PS. €22,90 från Belvini. Sägs dyka upp på SB under våren via Tryffelsvinet.

2000 Mastroberardino Taurasi Radici

Vi är ute på relativt outforskad vinmark ikväll. Aglianico är inte en druva vi druckit mycket, vad vi minns enbart någon flaska på restaurang i Italien samt någon enstaka enklare flaska från Feudi di San Gregorio. Vi har heller aldrig besökt regionen vinet kommer ifrån, Kampanien i sydvästra Italien. Mastroberardino anses vara en av de bättre producenterna, med anor från 1700-talet.

Färgen är mörkt rubinröd. Doften är stor med lite brända toner samt inslag av körbärslikör, rikliga mängder mörk bitter choklad, lite plommon, vanilj och läder. Det finns också rejält parfymerade inslag som ena stunden drar åt klockrena rosor, andra stunden åt söt piptobak, och tredje stunden mest åt tvål. Vid mer än något tillfälle får man faktiskt en klockren association till Barolo. I munnen är vinet drygt medelfylligt med samma körsbärslikör och mörka choklad som i doften. Syrorna är ganska framträdande liksom de fina tanninerna som ger viss strävhet men inte så mycket som jag kanske hade befarat. Eftersmaken är ganska lång, lite bitter och syrlig.

Gott, lite annorlunda men på något sätt ändå lite välbekant -Baroloassociationerna var oväntade men återkom vid flera tilfällen under kvällen. Vi dricker gärna mer Taurasi om några flaskor skulle passera förbi Systembolaget igen.

1997 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva

Vi fortsätter den utdragna plundringen av Mastroberardinolådan med att korka upp nittiosjuan till helstekt kalvytterfilé. Vinet är fint transparent med en tegel- och rubinröd färg med den minsta antydan av orangedragning i kanterna. Doften är underbar, vinös och moget avrundad med söta plommon, fikon, ett stänk av honung och lite portvinstoner, både lite tjära och rökig lägereld, och någonstans i bakgrunden finns en bukett blandade blommor. Efter hand framträder en del tobak, om än inte i samma mängd som i nittioåttan. Underbar väldoft! Vi fortsätter sniffa och finner också lite diskreta allmänna mognadstoner i förmultnelsefacket: man kan associera både till sous-bois, svamp och faktiskt lite dessertost som närmar sig bäst-före datum. Munkänslan är slank med aningens uttorkad frukt där man utöver doftens plommon också hittar lite lingon, tranbär och förstås körsbär. Smaken är syrlig med gott om syror. Avslutet är mjukt men ger en lite dammig och uttorkande känsla.

Det här är ett lysande gott vin med en härlig personlighet. Taurasi brukar lite klyschigt kallas för "söderns Barolo", men det går inte att komma ifrån alla likheter. Det kanske inte riktigt når upp till samma nivå som Piemontes finest, men klarar sig utmärkt på både egna ben och egna meriter.

2005 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva

Aglianico hör ta mej katten till livets omistliga njutningar, kanske särskilt om den kommer från Mastroberardino. 2005 Taurasi Radici Riserva är förstås inget undantag. Den här årgången känns ovanligt tillgänglig, öppen och fin med lite begynnande mognadstoner av svamp och läder i den körsbärs- och tobakstonade doften. Vidare jord, te och blommig parfym. Skön sniff!

Det smakar riktigt bra, i en lite gammaldags och oerhört italiensk stil. Höga syror förstås, men också en tät och koncentrerad mitt och en fin ryggrad av tanniner. Lång, god avslutning med tobak och mineraler. Vinet står upp på ett lysande sätt till kvällens lammgryta, men förmår även att hålla intresset uppe på egen hand. Jag har tjatat mycket om Mastroberardino. Så glad att de fortsätter att göra sådana här grejer.

2001 Terredora Taurasi CampoRe Riserva

Aglianico är en druva som förtjänar mer respekt än den åtnjuter. Gång efter annan kommer jag på mig själv med att nästan förvånas över hur goda vinerna är, senast för några månader sedan när en av Anders blindhälld 2003 Serpico lurade oss ända till Piemonte innan vi landade i södra Italien. Vi korkar upp en nolletta från novembersläppet till farmors söndagmiddag på örtig fläskfilé med gräddig kantarellsås och pappardelle.

2001 CampoRe Riserva har en djup rubinröd färg med stilig lyster. Doften öppnar med gröna nyanser av hö, nyklippt gräs, tobak och mintig örtighet. Vidare fatinslag som rostat kaffe, bakkryddor och mörk choklad, men här finns också generösa doser frukt med de eviga italienska mörka körsbären i mitten, och så lite mognadstoner av tomatketchup och multnad. Järnfilsspån och mineraler sätter vi upp på jordmånskontot, och så avslutas allt med lite rökig tjära. Epitetet "Söderns Barolo" brukar slentrianmässigt dyka upp när det snackas om Aglianico, men här får jag mer toscanavibbar. Om man nu måste envisas med att finna likheter. Sköna grejer hur som helst.

Smaken är uritaliensk med höga syror och generösa doser surkörsbär och bitter mörk choklad. Vinet är rent expansivt och tycks bredda sig i slutet mot ett dånande crescendo där den koncentrerade frukten får en liten likörtouch tillsammans med en behaglig värme utan hetta. Och så, efter själva "sväljet", slår fällan igen när munnen strösslas med dammiga, pulvriga tanniner. Ouch, var kom ni ifrån? Till maten sitter vinet som en smäck, men på egen hand krävs viss masochistisk läggning. Eftersmaken är riktigt lång, långsamt falnande med massor av mineraler.

En utomordentligt god, aningen rustik Taurasi som trots vissa mognadstoner nog egentligen borde få sova några år till. Att man kan köpa lagrade viner av den här kalibern för under trehundringen på monopolet är bara att applådera! (92)

Uppsamlingsheat

En fjällvecka känns om ett ypperligt tillfälle för att plocka ihop en blandad låda i måttlig prisklass. Det blir några gamla favoriter i nya årgångar uppblandade med lite nya bekantskaper som förhoppningsvis skall smaka när man utsvulten sätter sig till bords på kvällen, fortfarande rödmosig efter bastun och full av förundran över hur några mils längdskidåkning kan locka fram ömhet i muskelgrupper man knappt visste att man hade...



2008 Dandelion Vineyards Lionheart of the Barossa Shiraz tycks ha fått de australiensiska vinskribenterna att fullständigt tappa fattningen. En sökning på nätet ger vid handen en lång rad svallande hyllningar med poäng en bra bit över nittiostrecket. Gladast av dem allihop (och i ärlighetens namn den enda skribent jag känner till) är australiensisk vinkritiks grand old man James Halliday som limmar på hela 95 pinnar. Hoppsan, det här skall provas. Mörk björnbärsfrukt med fat - kaffe, vanilj och lakrits. Lite blommigt parfymerade inslag dyker upp efter hand tillsammans med kryddor och lite gummi. Smaken är fortfarande rätt tuff med viss stramhet och smått stickiga citrussyror. Rätt lång om än inte helt kassaskåpstät smak med både lite pepprig hetta och det för Barossa så typiska inslaget av sälta. Onekligen rätt mycket tjut för 99 spänn, men i min mun inte på långa vägar den världsklass australienserna tycks ha hittat. (87+?)

2009 Kalleske Clarry's är en blend på 55% Grenache, 37% Shiraz och resten Mataro/Mourvèdre. Vinet är biodynamiskt och skulle med sina tillverkningsmetoder innefattande naturjäst frukt från gamla stockar följt av uppfostran i begagnade fat säkert kunna klassas som "naturligt" om man vill använda sådana termer. Doften bjuder på söt frukt med inslag av körsbär och björnbär med en stor godispåse nedkörd i mitten innehållandes fudge och chokladpraliner. Är verkligen faten enbart begagnade, eller är det gammelgrenachen som spökar? Med luft dyker lite sköna inslag av kött och jord upp, tillsammans med barriga örter. Smaken innehåller en hel del sötfrukt och citronspetsiga syror. Inte så höga tanniner, men ändå en fortfarande ungdomligt bitterkärv avslutning som inte är den längsta man stött på. Ganska omaskerad, pepprig hetta i svansen. Slutintrycket blir ett tämligen enkelt men ändå ganska gott vin, där den blendtypiska doften kammar in en del pluspoäng. Kanske skall man lagra en smula för att få ut mesta möjliga av vinet? (86+?)



Efter flera fina drickupplevelser med Terredoras Taurasi måste man förstås prova deras bas-aglianico. Jag hade helt missat att det här vinet fanns i ordinarie sortimentet. I nosen får man plommon och körsbär tillsammans med massor av tobak och lite stjälkiga drag. Kryddor och choklad fyller på, men här finns ingen slibbig vaniljek. Tidigare årgångar tycks ha varit rejält fatade, men producenten har lagt om kursen en smula i och med nollåttan och gått över till mer tanklagring. I munnen får man ett tvättäkta tjut. Vinet har en rustik, något dammig karaktär och landar i ärlighetens namn inte alldeles rätt hos de mer måttligt vinintresserade runt bordet. Frukten är en smula gles, men vinet har ändå viss längd. Eftersmaken rullar in med torkad frukt, thé och en rejäl kärve ganska grova, chokladiga tanniner, men också lite mineralkaraktär vilket verkligen inte är illa hos ett vin för 89 spänn. Summa summarum ett lite oborstat men karaktärsfyllt vin som mår bäst av mat. Tycker man ordinarie sortimentet under hundralappen känns utslätat bör man prova det här, även om jag personligen hellre lägger på 150 kr och dricker deras Taurasi. (87)



Janasses 2007 Terre de Bussière har vi druckit massvis av. De senaste flaskorna har allesammans pekat åt samma håll; i mitt tycke blir nog inte vinet bättre och bör drickas upp även om kanten är en bit bort. Frukten har inte riktigt samma stuns som tidigare även om här fortfarande finns gott om körsbär och plommon. Istället bjuds mer av garrigue och en massa fattobak tillsammans med en rätt bonnig stallighet, mer italiensk än ädel Bordeaux. Smaken är god med ok syror, hygglig längd, och ganska grova fatiga tanniner i svansen. Det här var sista flaskan, hej då vinet. (88)



Så dags att ställa två négocianter mot varandra. De här båda vinerna var de som blev mest omtyckta av alla under veckan. Södra Rhône is da shit...

Guigals trotjänare bjuder på en skön sniff med syrahkomponenten i täten. Körsbär, björnbär och lakrits inleder tillsammans med lite eneträ och gummi. Under kvällen tillkommer läckra drag av köttsaft tillsammans med mängder av garrigue. Smaken är tillgänglig och god med bra balans, visst grepp och en skapligt lång eftersmak med en stråle värmande solsken i ryggen. Ett riktigt gott vin med lite skit under naglarna; Guigal levererar som vanligt och gör så klart inte bort sig i en årgång som 2007. (89)

Xavier Vignons Côtes-du-Rhône (BS, 99 kr) har en lite annan doftprofil. Vinet är förstås två år yngre, men har också mer frukt i fokus. Nyjästa körsbär, hallon och vingummi är det första som möter nosen och vinet tycks i akut behov av lite luft. Någon timme senare får man en helt annan upplevelse. Mmm, vilken fin utveckling. Till den ganska mörka, rena frukten har det tillkommit massor av blod, köttsaft och örter. Överst hänger ett moln av lavendel och violer; vinet har en underbar parfym och är riktigt ursprungstypiskt i helproffsig skrud. Skön munkänsla med en hel del kraft, lite ungdomligt snörp och en värmekyss i slutet. En riktigt trevlig upplevelse. 60% Grenache, 20% Mourvèdre och 10% vardera av Carignan och Syrah från i genomsnitt 40-åriga rankor. Ingen ny ek. (89+)



2008 Penfolds Koonunga Hill öppnar med eucalyptusbeströdd mörkfrukt - björnbär, cassis - följt av en ordentlig dosis söt ek som känns amerikansk med vanilj, kaffe och mintchoklad. Smaken speglar doften rätt väl med sötfrukt, mera fat och ett lite glest slut trots en hel del extraktion. Det går inte att förneka hantverket; vinet är helproffsigt, genomarbetat och absolut inte dåligt i den här stilen, men samtidigt rätt tråkigt i mitt tycke. Inte för mig, jag sträcker mig istället efter påfyllning från nästa flaska. (85?)

2009 Delas Crozes-Hermitage Les Launes bjuder på en riktigt druvtypisk doft av chark, vitpeppar, svarta oliver och sladdade bildäck. Frukten drar åt körsbär och björnbär med några svarta vinbär nedkörda i mixen, och så ordentligt med örter förstås. Smaken är vansinnigt ung, men ändå inte avvisande. Visst finns lite kvardröjande ungdomliga malolaktiska toner av smörkola, men allt tycks finnas på plats för att helheten skall landa på ett riktigt bra sätt med bara kort lagring. Bra syror, sköna tanniner och en fin, ganska tät frukt. Lång, läskande eftersmak där den goda torrheten (om man nu gillar sånt) blir ännu mer uppenbar i jämförelse med de flaskor Penfolds och Kalleske som öppnats parallellt. Måste köpas igen, frågan är om inte den här är den bästa av de årgångar ('03,'04, '05, '06 och '07) jag smakat av vinet? (90-91+)

2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva

Vi fortsätter kvällen med det här vinet. Att stoppa näsan i glaset med 2000 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva ger mig en ögonblicksbild av tät, mjuk, svartröd sammet som rullas ut. Lyxig doft med ursnygg välinfattad fatkaraktär av bittermandel och choklad. Likörmarinerade körsbär dominerar men en heterogen minoritet av hallon, katrinplommon och björnbär slåss för sina lika rättigheter. Det finns läder och lite tobak, men det är fjärran från den nedrökta nittioåttan. Efter hand dyker några fikon upp och mot slutet inbillar jag mig lite rå svamp. Smaken lever inte riktigt upp till den lysande doften -what else is new - men det är bra gott ändå. Slankt och medelfylligt med friska syror men där de pulvriga tanninerna fortfarande regerar i den långa eftersmaken. Lite allmänt kantigare än den lyxiga doften. Förstås ingenting som inte kvällens Karl-Johan-risotto klarar att avhjälpa, men på det hela taget känns vinet fortfarande ungt och det mådde bra av några timmar i karaff. Det här kan mycket väl vara den bästa årgång vi smakat av Mastroberardino, även om nittionian gärna får anta utmaningen.

2004 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva

Ok folks, don't try this at home. Eller förresten, gör gärna det, men glöm för guds skull inte bort att spara några flaskor också. Mastroberardinos 2004 Taurasi Radici Riserva förtjänar åtminstone sådär ytterligare fyra fem år på rygg för att kunna visa hela sin potential, men som alla bra viner smakar det förstås inte illa så här ungt heller.

Direkt efter uppkorkandet är det nästan skrattretande hur mycket vinet liknar den nyligen omsmakade Bressans 2006 Pinot Nero. Samma aningen torkade körsbärsfrukt, samma tydliga drag av tobak och örter, samma botti-medierade drag av läder och balsamico, och samma mintighet. Till och med munkänslan känns välbekant med spetsiga syror och en matta av tanniner med finmaskigt hår på bröstet. Det är väldigt italienskt, och väldigt traditionellt. Men med luft plockar vinet upp en del extra komplexitet. Nu tittar en massa grusiga mineraler fram, det tillkommer en gnutta volatila drag av lim, och så blommar en klockren rosig parfym ut på toppen. Plötsligt befinner vi oss i Piemonte istället. Snart lurar en del mörkare, köttiga drag i djupet av glasen som tillsammans med lite inslag av bränd jord med varsam hand styr kosan ned till Kampanien.

De där syrorna har laserprecision, och den sanslöst koncentrerade smaken har ett underbart hetsigt driv framåt, vidare. Här finns ordentlig spets och fokus, munkänslan är som en solstråle genom ett förstoringsglas. När vinet mognar ut och lossar på knutarna kommer man att få en riktig surroundupplevelse i 3D, men redan nu kan man njuta av en smal och vansinnigt lång eftersmak med massor av torkade frukter, tobak och mineraler.

Det här måste vara den bästa årgången av Radici Riserva jag har smakat. Fascinerande saker. (93++)

Tutta la famiglia in Roma

Ah, Roma. Den här gången blev det dock ingen barnfri storstadssemester, utan vi åkte tutta la famiglia (nästan) - tre generationer inklusive farmor och farfar. When in Rome... Lösningen blev lägenhet istället för hotellrum, och att ha barnvakten med sig för egna restaurangbesök på kvällarna rekomenderas varmt. Vi har haft underbara dagar i högsommarvärme och uppskattade verkligen luftkonditioneringen i lägenheten. Fördelen med att återvända till städer man känner till är att all eventuell sevärdhetsstress är som bortblåst och man kan istället ägna sig åt att bara strosa omkring och utforska staden i egen takt, med regelbundna stopp för en kopp caffè macchiato. En del vin blev det förstås, dels på restaurang men också under de ljumma kvällarna på terrassen med till exempel några skivor prosciutto och bresaola, några cacciatorini di cinghiale, ett par oliver, lite buffelmozzarella och vanvettigt goda riktigt solmogna tomater. Vinerna köptes till största delen på Enoteca Costantini som är min favoritaffär i Rom. Här finns ett oändligt utbud av nästan vilken producent man än kan tänka sig och dessutom till rimliga priser vilket man tyvärr inte kan säga om alla Enoteche. När det kommer till Italien stämmer ju faktiskt Systembolagets mantra om konkurrenskraftiga priser; man gör sällan samma sanslösa fynd som i Frankrike. Däremot är det förstås roligt att kunna köpa flaskor som aldrig dyker upp här hemma. Med hem i resväskorna hade vi en noggrant urvald blandning av Piemonte och Toscana: 2001 Aldo Conterno Barolo Cicala (€60), 2001 Conterno Fantino Barolo Sorì Ginestra (€58) och 2004 Fontodi Flaccianello della Pievi (€39).

Vad gäller vinerna vi drack så följer här några korta rader. De dracks huvudsakligen till mat och prat utomhus på terrassen i de ganska små IKEA-glas lägenheten var utrustad med så några allvarligare provningsglasögon hade vi inte på oss. Jag tycker Dolcetto är en underbar druva till italienska antipasti, och det var roligt att prova en radda nollfemmor, en årgång Antonio Galloni redan har utnämnt till en av de bästa för Dolcetto på länge.

2005 Luciano Sandrone Dolcetto d'Alba (€12) var ett mörkrött bärigt vin med härliga toner av björnbär, körsbär och lakrits som även återfanns tillsammans med vanilj i den avväpnande inbjudande smaken. Fräsch syra. Underbart charmigt och riktigt gott!
2005 Bruno Giacosa Dolcetto d'Alba (€9) var rejält annorlunda och betydligt mer robust med köttiga animaliska toner på en bakgrund av lite grinig mörk frukt med körsbär, vanilj och pepprig kryddighet. Med lite luft blev frukten mera sötmogen och det tillkom lite nyanser av gräddkola. Ganska gott men inte i klass med Sandrone.
2005 Aldo Conterno Langhe Dolcetto Il Masante (€10) liknade i viss mån Giacosa med lite köttig profil med inslag av tjära, asfalt, lakrits och viol. Efter hand tillkom lite tallbarr och kåda. I den ganska korta och glesa men goda och syrliga eftersmaken fanns även lite peppar.
2005 Domenico Clerico Langhe Dolcetto Visadì (€9,40) hade en ljuvlig doft av vildhallon, körsbär, violer och mineraler, samt efter hand lite bittermandel och vanilj. Riktigt snygg medelfyllig smak med härlig intensitet och längd och ett urgott syrligt slut med mineraler. Kanske den bästa och mest "seriösa" Dolcetton av de vi provade, även om Sandrone lever högt på sin charm.
2004 Conterno Fantino Langhe Nebbiolo Ginestrino (€13,60) görs dels på frukt från nedre delen av vingården Vigna del Gris samt dels från Ornati i Monforte utanför Barolozonen om jag är rätt underrättad. Det här var ett kliv upp i seriositet från i Dolcetti - det fanns rejält med sediment i flaskan och dekantering var på sin plats - inte minst med tanke på hur ungt och stramt vinet kändes. Doften var klassisk med körsbärslikör, violer, rosor, menthol, mandelmassa och mineraler. Smaken var rejält sträv och lite blyg men öppnade upp sig en del med luft. Inte så lång eftersmak dock - växer på längden med ytterligare lagring? Gott men visade inte upp sin fulla potential som det kändes.
2006 Prunotto Barbera d'Alba (€8) var ett bärigt, enkelt vin med inslag av lakrits, körsbär och en gnutta svamp. Något för syrafetischister - munnen snörpte ihop sig ända ut i den något metalliska eftersmaken. Väl enkelt och lite ospännande.
2004 Ceretto Nebbiolo D'Alba Bernardina (€36 på restaurang) var snuskigt gott i snygg välskräddad ekkostym med inslag av körsbärslikör, Anton Bergs marsipanbröd med choklad, violer, rosor, vanilj och gräddkola. Tätt och mörkfruktigt med härlig koncentration och fin längd. Supergott, och ett par kliv upp i kvalitet från tex Pio Cesares Nebbiolo. Det här vinet vill jag se på Systembolaget snarast, tack. Blev väldigt sugen på att prova en Barolo från Ceretto.
1999 Mastroberardino Taurasi Radici Riserva (€34 på restaurang) ville vi prova efter att ha druckit deras standard-Taurasi i årgång 2000 nyligen. Doften var underbart läckert mogen med inslag av läder, stall, plommon, körsbär och lite vanilj. Smälta tanniner men lite fräsch syra kvar. Mjuk och lång och urgod. Det här vinet hade nått det där mogna stadiet när det inte är helt enkelt att ursprungsbestämma bland alla tertiära aromer. Inte för att vi är några Aglianicokännare ändå. Värt att notera attt denna riserva var mycket mera mogen än vår flaska 2000. Vinet stod på hyllorna i den ganska varma restaurangen - beror mognaden på årgång eller lagringsbetingelser?

Så, åter till vardagen. Var det mellansläpp i måndags sa ni?

2004 Mastroberardino Taurasi Radici

Aglianico, säger ni? Fanken, det här är ju ursköna grejer, helt klart gjorda på en av världens stora druvor. Här finns aromatik, komplexitet, längd ... fast vänta lite nu. Ha! Mig lurar ni inte. Aglianico må plocka fram guldfisken i mig, men några veckor kan jag i alla fall hålla en tanke i huvudet. Den här gången dras korken med en hel del förväntningar...

Som faktiskt infrias med råge. Sablar, vilket urgott vin! Doften är inget annat än helt underbar med eteriska toner av rosor, menthol och en gnutta trälim parade med jordiga mineraltoner och en tät, mörk körsbärsfrukt. Det märks att det här vinet ser lite mer ny ek än Riservan, men det handlar om läckra fattoner av tobak, lakrits och en massa kryddor snarare än slibbig vanilj och choklad. Här blir man gärna sittande med näsan i kupan.

Smaken bjuder upp med sköna syror och en massa balanserade hästkrafter under huven. Tanninerna nafsar fortfarande skönt, men har förvandlats till ett finkornigt pulver under de tre och ett halvt år som gått sedan jag smakade senast. Vad som däremot inte har ändrat sig är längden. Avslutningen är riktig, riktigt lång med massor av mineraler.

Återigen är det bara att applådera, det här är så mycket kärlek. Bravissimo, Mastroberardino! Ni börjar segla upp som av mina absoluta favoritproducenter.

2001 Terredora Taurasi Campore Riserva

Aglianico är min guldfisk-druva. Tänk att man varje gång nästan måste haja till över hur goda viner den ger. För det här är ju ursköna grejer, helt klart gjorda på en av världens stora druvor. Varför dricker man inte mer sånt här? Här finns aromatik, komplexitet, längd och en sanslös lagringspotential. Skall man komma med randanmärkningar så har de trettio månaderna i franska småfrallor lämnat lite väl tydliga spår av chokladpraliner, men på det hela taget måste man säga att vinet tuggat i sig eken på ett skönt sätt. Och alla örter, rosor och grusmineraler kommer fram ändå, tillsammans med lite begynnande mognadstoner.

Smaken är stadig och tät med massor av körsbärsfrukt, bitter choklad och järnfilsspån. De där oborstade tanninerna som fanns förra gången har kammat sig en hel del, men de ger fortfarande ett skönt grepp som ropar efter krämig mat. Fina syror, bra längd, mineralisk avslutning, check.

Aglianico, sade ni? Fanken, det här är ju ursköna grejer, helt klart gjorda på en av världens stora druvor. Här finns aromatik, komplexitet, längd och en sanslös lagringspotential. Varför dricker man inte mer sånt här?

2004 Terredora Taurasi Campore Riserva

Handen på hjärtat - hur många av er lägger undan viner ni aldrig har smakat? Själv erkänner jag mig skyldig. Men det var värre för drygt tio år sedan. "Hoppsan, 2001 Castello di Fonterutoli får 95 pinnar av Per Bill? Bäst jag köper ett sexpack." Sedan blev det Parker och i viss mån Tanzer för hela slanten. Av någon anledning litade jag aldrig på Wine Spectator. Kronstam kändes trött och fast i sitt eget prisvärdhetsfängelse redan på den tiden.

Numera försöker jag alltid smaka själv innan jag lägger undan för lagring. Det är förstås inte alltid så lätt, speciellt inte när det handlar om dyra och svåråtkomliga flaskor, men inget slår att själv få se hur vinet är. Det är dessutom väldigt få skribenter jag litar blint på nuförtiden. Letar man bara tillräckligt noga verkar varenda jädra vin därute ha fått minst nittio poäng av någon, nånstans. Och är det något jag lärt mig efter alla år jag varit besatt av vin så är det att det inte finns några måsteviner. Det kommer alltid nya årgångar, nya chanser.

Kvällens vin handlar om en klockren studie i ekorrbeteende. Här åkte flera flaskor direkt in i källaren utan att passera gå. Säkert bidrog Antonio Gallonis lysande recension, liksom de positiva upplevelserna av nollettan. Men faktum kvarstår - vinet fyller snart tio och det här är första smakprovet. Var det här värt att slösa lagringsutrymme på? Och är det gott?

Redan i karaffen får vi ett tämligen mörkt och ogenomträngligt vin med rubinröda drag. Jag brukar tycka att aglianico ofta får nebbiololiknande drag, men här handlar det snarare om 60% modern sangiovese och resten Bordeaux. Helheten är otvetydigt italiensk med surkörsbär och rostade örter, men det finns också en hel del tobak, cassis, kryddor och fatig stallighet, speciellt med lite luft. Vinet har nått en ganska fin första mognadsfas med läder, farinsocker lite katrinplommon även om här fortfarande finns en hel del spänst. Efter hand dyker järnfilsspånen upp. Sammantaget en rätt stöddig doft som inte är så dum. Skönt gubbvin om man så vill.

Smaken möter upp med italienska syror, finmaskiga men stöddiga tanniner, och en slank och tobakstonad eftersmak. Här finns rejäl struktur som behöver mat för att komma till sin rätt. Balansen sitter där den skall i nuläget, och eken lirar fint med helheten, men känslan är att man inte vill att frukten skall lägga sig innan tanninerna gör det. Och det är nog precis vad som kommer att hända på sikt.

Så. Svaren på frågorna ovan blir ja och ja. Det här är gott och användbart. Inte minst landar det extra bra hos hustrun som alltid vill ha mer Bordeaux och som tycker att vi dricker alldeles för mycket konstiga kalifornier och osvavlat surtjut för närvarande. Vinet lär hålla ett gäng år till, men personligen ser jag ingen anledning att lagra så mycket längre. Drickes till stadig mat över närmaste åren.

Blandade småhopp

Somliga ägnar påsklovet åt att möta våren i den fria vinvärlden på andra sidan sundet, och åker på safari full av naturligt högvilt man sannolikt måste kunna hemliga handskakningar för att få köpa. Det låter rätt underbart, men själva drar vi norrut till fjällen på jakt efter mer vinter. Men först blir det en tur till närmaste Systembolag för en blandad låda ur ordinarie sortimentet i måttlig prisklass. Det här känns som ett ypperligt tillfälle att kolla in hur det står till med såväl en del gamla favoriter som en del intressanta nykomlingar.

2010 Domaine Santa Duc Les Quatre Terres bjuder på för producenten typiska mörka, lite köttiga drag med körsbär, lakrits och örter. I munnen får man lite generös värme och en god struktur. Fin att dricka nu, i en direkt, okomplicerad stil. Inte så mycket att orda om. (87-88).

2010 Xavier Grenache Vieilles Vignes är en nykomling nu i mars, sannolikt ett specialgjort vin enkom för monopolet. Här handlar det om ren frukt - hallonkola med några körsbär i mixen. Smaken är rätt sötfruktig och ganska enkel, men ren och snygg med lite tjong i baken. Det funkar, klart välgjort. Torde bli en hit till sommarens grillkvällar. (85-86)

2011 Delinea 300 Pinot Noir är också en nyhet nu i mars, producent är välkända Sokol Blosser. Det här alls ingen dålig pinotkaraktär för under hundralappen. Nosen är oerhört druvtypisk med hallon, jordgubbar, körsbär och kanel. Munkänslan slank i svalodlad Oregon-stil med fräscha apelsinsyror. Lite gles och kort, men god. (86-87)

Guigals Côte-du-Rhône brukar jag rekommendera när kollegor och vänner ber om vintips under hundringen. Bäst att se om nollnian är up to snuff. Och visst är den det. Här får man som vanligt ett riktigt franskt tjut, med lite hederlig merde under den väldigt sydländska karaktären av körsbär, björnbär, kött och örter. Årgången är generös att dricka nu, med en god matvänlig stramhet. Bra grejer. (87-88)

2010 La Bastide Blanche måste vara en gjuten kandidat till mest lagringsdugliga vin i sin prisklass? Det här skall förstås egentligen få runda av sig under många år på rygg, men vad katten. Det går såklart att dricka nu, bara man ger det lite luft och vet vad som väntar. För nu snackar vi tokfranskt tjut. Det här är så kompromisslöst i sin stil att man känner baskern växa ut. Det är funkig bondgård tillsammans med mörka bär, lakrits, bränd jord, pinje, violer och en gnutta röda bioäpplen. Smaken bjuder på ordentliga tanniner och rejäl koncentration med lite beska i svansen. Fråga mig inte hur mineralerna lyckas glittra till i mörkret, men det gör de. Ungt som tusan, och ruskigt mycket vin för pengarna. (89-90+)

2006 Terredora Taurasi Fatica Contadina smög sig in i ordinarie i höstas, till ett pris långt under tidigare årgångar. Märkligt nog har jag inte hittat några internationella recensioner av just nollsexan. Samtliga bedömare på Cellartracker verkar också vara svenska. Det är inte svårt att dra på sig foliehatten och försiktigt fråga om inte producent och importör lyckats få till en gammal hederlig cuvée suédoise för att kunna möta de volymer som krävs för en listning i ordinarie sortimentet?

Nåja, vinet är gott hur som helst. Doften öppnar med en del uppenbara nya fat med chokladpraliner, fudge och kryddor. Tobak förstås, och så körsbär, lakrits och lite grus. Greppig munkänsla med rejäla tanniner, bra syror och en gnutta beska i eftersmaken. Det här är karaktärsfullt och gott, och försvarar sitt nuvarande pris utan problem. Jag dricker gärna igen, men inte katten ligger det på samma nivå som andra årgångar? (89)

2011 Chermette / Domaine du Vissoux Fleurie Poncié bloggade jag alldeles nyligen, och det finns väl inte så mycket att tillägga. Annat än hur mycket kärlek det här är. Hallon, blommor och en liten grön kant av örter och gräs. Klunkbar, flörtig, lätt i anslaget men inte utan djup. Sköna steniga mineraler. Tycker det här är så jäkla gott, men förstår att stilen inte är för alla. K hatar sådana här grejer, och kan numera nosa sig till en naturlig bojo nästan innan korken är dragen. Jag får väl dricka de här flaskorna själv, för det här vill man bara ha mer av. Klockren nyhet som verkligen behövs. (90)

2007 Vajra Barolo Albe smakade jag första gången på en obloggad lunch med Giuseppe Vajra i höstas. Det här blir ett fint återseende. Detta måste utan tvekan vara den bästa nebbiolon i ordinarie sortimentet, och levererar rikligt med druv- och ursprungstypicitet för pengarna. Fin parfym, med nypon, kött och lite grusväg. Syrorna har kanske inte riktig spetskompetens, men de räcker till och årgången har å andra sidan gjort vinet helt begripligt redan nu. Inte minst en riktigt skön ingång till Piemonte om man nu inte har smakat vinerna därifrån. Köper fler. (90)
_____________________________

Ja, det här var ju inte dåligt. Känslan är positiv efter alla flaskorna, utan direkta floppar. Nu plockade jag ju förstås inte blint från hyllan utan hade koll på vad jag valde, men nog finns det en del sköna grejer i ordinarie sortimentet trots allt. Fast allra bäst smakade nog en annan marsnyhet. Speciellt om man dricker den med ömmande kropp efter bastun efter massvis med fjälluft och mängder av skidåkning både nedför och (mest) uppför.