2008 Mas Foulaquier L'Orphée

Man kan diskutera om biodynamikernas viner har en gemensam karaktär som går över både druvor, appellationer och vissa fall nationsgränser (och det har redan gjorts flera gånger, till exempel här). Själv anser jag att det trots allt finns en speciell "biokaraktär" som återkommer hos många producenter, men absolut inte hos alla. Om det är bra eller dåligt blir förstås nästa ämne för diskussion. Jag är lite kluven, men tycker nog att dessa producenter skall passa sig lite. Säga vad man vill om en biodynamisk Montepulciano som doftar som en lika biodynamisk sydfransos, men terroir är det inte. Och det är väl ändå en stor anledning till att man börjat snurra vatten och spruta preparationer av urinblåsor från hjortar från första början?

Hur som helst, när vi sticker näsorna i glasen med den nyanlända årgången av Mas Foulaquiers biodynamiska, betongtankslagrade cuvée på hälften syrah och hälften grenache är det just "biovin" som är det första som slår mig (jag vägrar använda termen "naturligt vin" med alla dess insinuationer och exkluderingar). Den här doften med röda äpplen, äppelmust och bonnig funk har man stött på hos ett flertal biodynamiker. Mest av allt får jag associationer till de bra flaskorna av Barrals 2005 Jadis, och banne mig om det inte finns lite knallpulver också trots att vinet inte innehåller en droppe Carignan. Frukten sätter igång bilder av rött och svart, där äpplena får sällskap av körsbär och blandade skogsbär toppade med lakrits, violer och garrigue. Vidare en tydlig pepprighet från syrahkomponenten, och lite grusig mineralkaraktär. Allt som allt en väldigt karaktärsfylld nos det är svårt att inte gilla.

Smaken uppenbart ung, men ändå tillgänglig med ganska snälla tanniner och en sval helhetskänsla. Syrorna är friska, med drag av grönt äpple som också återfinns i den ganska angenäma kärva kartigheten mot slutet där det också tittar fram lite kalkstensmineraler tillsammans med lakrits och peppar. Bra lyft och massor av karaktär i en lite svalare stil som sannolikt är rätt årgångstypisk. Det blir spännande att smaka fler nollåttor från Languedoc. (89-90)

PS. Det är förstås Vinik som sitter på sådana här sydfransoser. Vinet går på 185 kr och är osvavlat. Drick nu eller lagra väldigt kallt och håll tummarna...

2007 Forman Cabernet Sauvignon

Är man sugen på mer nollsjuehype men har tröttnat på sydfransoser kan man med fördel vända sig västerut. Allt talar för att Kalifornien har fått till en riktig dunderårgång över hela linjen; från rhônedruvor i Central Coast till Zinfandel och Pinot Noir i Sonoma. Napa Valley är förstås inget undantag. Parker talar om "freshness, delineation, and laser-like focus" och om viner som har "good structure and acidity, but are seamless with wonderful sweetness". Ofta bespottade James Laube på Wine Spectator har plockat fram några av de högsta betyg han någonsin delat ut.

Det är synd att säga att det kryllar av kaliforniska nollsjuor i monopolets sortiment, men några har letat sig hit senaste året och i mitten av augusti landade Ric Formans 2007 Cabernet Sauvignon. Man skall förstås inte dricka det här vinet redan nu, men min nyfikenhet är så stor att det faktiskt inte går att låta bli. Korkskruvsångest is for suckers...

2007 Forman CS har som väntat en ung och primär doft, men det hindrar den inte från att vara smått förtrollande redan nu. Trots att vinet precis släppts ut från producentens uppfostran i fransk ek finns här inget smetigt eller vaniljkladdigt; bara en stiligt utmejslad nos med bra höjd. Överst hänger blommiga violtoner tillsammans med persika och nyklippt mynta, och när man sänker ned näsan i glaset får en öppen och tillgänglig parfym av renaste cabernetfrukt med cassis, plommon och lite grön paprika. Faten är helgjutet infattade i helheten, och bidrar med kafferost, salmiak, kött och en mild exotisk kryddblandning med curry och spiskummin.

I munnen råder harmoni trots en rejäl skopa kalifornisk sötfrukt och uppgifter om att Ric Forman sagt att han tappade kontrollen över brixvärdena före skörd. Det råder ingen tvekan om att vi har en ung Napa Cab på bästa humör i glasen, men samtidigt finns en sval balans och en lekfull lätthet utan tyngande jolmighet där utmärkta syror och den långa eftersmakens nästintill salta mineralitet bidrar till fräschhet. Tanninerna lurar under frukttäcket, men har en sällsynt polerad, mogen karaktär. Aromer av salmiak och violpastiller ringer kvar länge, länge; det här är helt enkelt ruggigt gott redan nu.

Jag har gillat alla smakprov av Forman jag har druckit hittills - från en nittioetta under försommaren som lurade mig hela vägen till Bordeaux över nollettan som helt enkelt bara var jäkligt god till den unga vinbärsgräsiga nollfemman förra året - men den här årgången har kanske mest wow-känsla av dem allihop. Hur bra skall det då inte bli med de år i ryggläge som vinet förtjänar? (94+)

PS. Det är på sin plats med lite extra kärlek till importören Divine som ibland fått en del smockor för sin prissättning. Vinet kostar lika mycket eller till och med mindre i Sverige jämfört med i Kalifornien trots frakt och monopolets påslag. Tack!

2007 Domaine de la Janasse Terre de Bussière

Vissa viner gör en på extra gott humör. Janasses opåvliga allians mellan bordeaux- och sydfranska druvor är (precis som halva vinsverige redan upptäckt under sommaren) riktigt sköna grejer. Aningen schizofren känsla med plommon och fatig lakritskantad stallighet i kombinationen med nollsjuefrukt och en rejäl kärve garrigue, men ack så välgjort. Strålande hantverk med skyhög klunkabilitet och rötterna fast förankrade i någon sorts allmän gamlavärlden-känsla med flörtar åt både Bordeaux och Toscana. Svårslaget tisdagstjut för 109 pistoler. (88-89)

Sortimentsprovning hos Wine Trade

Wine Trade bjuder in till sortimentsprovning, ett lika proffsigt som trevligt arrangemang med provning utomhus på gården under tak (eller i strålande sol för den som ville). Att den här importören har ett sortiment fullt av karaktärsfyllda viner var ingen nyhet, men det var ändå riktigt trevligt att stöta på några nya favoriter. Alla priser är exklusive moms.



Weingut Veyder-Malberg är en ny producent. Firman grundades så sent som 2008, även om ägaren Peter Veyder-Malberg har lång erfarenhet i branschen, bland annat hos välbekanta Weingut Keller. Man gör viner från ett flertal terrasserade, svårbrukade lägen i Wachau. En trio Grüner Veltliner bjöd allesammans på härlig renhet, pepprighet och fräschör, men det var rieslingvinerna som verkligen fick mig på fall.

2009 Bruck Riesling (254 kr) hade en läcker blommig doft med vita persikor, fruktsoda och nashipäron och en elegant, klingande ren smak med en fin fruktkärna och skyhöga citruslika syror. (91-92)

2009 Buschenberg Riesling (425 kr) bjöd på en till en början betydligt mer knuten och svårläst doft som dock öppnade sig efter hand. Ljus frukt med peppriga inslag, och blommor på toppen. I munnen fick man ett vin med bergfast struktur med mängder av extrakt, ett helgjutet mittparti och en urlång, läcker eftersmak med citrusbitterhet och ett glockenspiel av smått oljiga mineraltoner. Ahh, så läcker, så fullmatad men ändå så elegant! Det här är bland det bästa jag smakat från Österrike, svinbra om än ruggigt ungt. (93-94+)



Pierre Morey driver familjedomänen sedan 1971, men har parallellt varit vinmakare hos Domaine Leflaive i tjugo år. Sedan 1992 har det tillkommit ett antal viner på négociantbasis. Alla hans viner som hälls denna dag är underbara bourgogner, eleganta och rena med välavvägd fatbehandling.

2000 Bourgogne Blanc (185 kr) hade en utvecklad doft med nötter, brynt smör, arrak och lite lovikkavante. Frukten kändes gul och avrundad med en stenig känsla i smaken som även rymde en fint integrerad fatton samt en rätt lång, mineralisk eftersmak. Mogen men håller nog ett tag ännu. (89-90)

2002 Auxey-Duresses (256 kr) var ett steg upp i kvalitet, med en större och ungdomligare doft med mer fokus. Äpplena tycktes vara både gula och gröna, rent av lite äppelpaj tillsammans med krutrök. Lång, harmonisk och fint samlad smak med pigga citrusfriska syror och en stilig diskret ekton. Strålande mineralkaraktär. Urgod. (91-92)

2005 Saint-Aubin 1er Cru "Les Combes" (272 kr) blev min favorit bland de vita. Snygg bourgognedoft med gula äpplen och en lite rökig fatton som rymde trions enda spår av vanilj. Vinet var urläckert i munnen, harmoniskt och fräscht med generös frukt, bra syror och en lååång eftersmak där mineralerna var så täta att jag fick associationer till San Pellegrino. Snorgod. (92-93+)

2002 Monthélie (217 kr) doftade precis som man vill ha sin pinot noir. Lätt degenererad jordgubbsfrukt möter kryddor och smått insmickrande fat med chokladpraliner. Överst dansade lite blommor och örter, i djupet fanns aningen sumpiga drag av mineral. Smaken var sval och slank men inte tunn, riktigt läskande. Stilig, mineralisk eftersmak. Den klart bästa Monthélie jag druckit, men de är förstås inte så många. Vill ha. (90-91)



Hur ofta dricker ni Vin de Pays de l'Ardèche? Nej, jag har heller inte källaren full, men frågan är om inte det måste bli viss ändring på det. Här får vi smaka två Ardèche-viner som är så busigt charmiga att vi bara står och fnissar. Bakom dessa finns Hervé Souhaut som startade sin Domaine Romaneux-Destezet 1993. Vingårdarna är belägna ungefär tjugo km väster om Tain L'Hermitage.

2009 Gamay La Souteronne (137 kr) doftade nymosade röda bär, kryddor och lakrits. Det fanns vissa godislika inslag, men det här är gott godis. Smaken var pigg, fräsch och urcharmig, riktigt sprittande i munnen. Inte stort men busgott, och säkert rent livsfarligt till lite charkuterier på en solig terass. (88)

2009 Syrah (168 kr) hade samma bäriga, kallmacererade profil med samma unga, kryddiga rödlätta frukt, men kändes samtidigt lite mer allvarlig än gamängen i glaset bredvid. Smaken var lite mer snörpig och kartig och behöver nog lite mer tid, även om vinet ändå lockade fram leenden redan idag. (87-89)
________________

Slutligen var det några gamla bekanta som stack ut.

2006 Domaine Gauby Vieilles Vignes (290 kr) var lika god som förra året, med inslag av jordgubbar och hallon tillsammans med örter, funk och en liten limton. Harmoniskt i munnen med många men finmaskiga tanniner och lingonfriska syror. Balanserat åt det slanka hållet. (92) Deras 2008 Les Calcinaires var dock samma stinkbomb som sist, dessutom riktigt kärv och lite grön (?).

2007 Domaine de la Grange des Pères (399 kr) färgade glasets insidor ordentligt. Vinet var ruggigt ungt och inte lätt att bedöma. Den smått reduktiva funkighet som fanns från början visade sig blåsa bort helt till förmån för skinande ren frukt med cassis, körsbär och blandade skogsbär på en bakgrund av tobak, lakrits och lite gummi. I nuläget tycktes syrahkomponenten dominera, medan cabernetdelen kändes mer knuten. Svårartat ung smak men med fin renhet och friskhet med viss slankhet trots en uppenbart tilltagen dos nollsjuefrukt. Blir säkert burgundiskt med tiden, och eftersmakens mineralkaraktär talade om uppenbar kvalitet. Lagras, men tyvärr lär man väl aldrig få uppleva slutresultatet... (93+)

Tack för en fantastiskt trevlig provning!

1997 Louis Jadot Morey-Saint-Denis

Fyndklockan i all ära - ibland är det kanske mer på sin plats att plocka fram psalmboken och brista ut i tacksam sång. Ett sketet byvin från en skruttig årgång från förra millenniet skall ju bara inte vara så här bra, men innehållet levererar på ett sätt som trotsar etiketten. Redan den vackra brunröda färgen med sin tydliga tegelkant får det att vattnas i munnen, och när vi sticker näsorna i de stora kuporna är det svårt att fortsätta middagssamtalet. Vinet har en urläcker, mogen doft. Vi prickar av jord, tjärat rep, gammalt båthus, milda kryddor och mynta tillsammans med en smal stråle mogen frukt som ger en rödlätt ton åt alla mörka, ruffiga associationer. Efter en stund i glasen blir alla mognadstoner än tydligare med farinsocker, buljong och undervegation. Kanske inte så elegant, men sablar vilken sniff!

I munnen får man ett syrligt, utmognat, avrundat och harmoniskt vin med en fin kärna av frukt som fortfarande har tillräcklig spänst för att trycka på ordentligt i den långa, slanka och svårartat salivframkallande avslutningen som även rymmer järnig mineralkaraktär. Vi sitter bara och ler; det tycks omöjligt att inte utbrista "åh så gott" efter varje klunk. Lysande till den feta ankan, men lika härligt på egen hand efteråt. Tack. Tack till den vinbonde som skött om druvorna, till Jacques Lardière som gjort vinet och till firma Jadot som lagrat flaskorna. Tack till Bacchus för att vinet beter sig så här vid tretton års ålder. Och ett stort tack till Vinunic som släpper sådana här färdiglagrade godsaker och knappt tar betalt för dem. (91 fullt mogna poäng)

PS. Fler som äter anka och dricker mogen bourgogne ikväll.

PPS. Rätt många flaskor kvar.

2002 Château Lynch Bages

K har beställt Bordeaux till middagen. Hon tycker vi har druckit på tok för många spanjorer, sydfransoser och andra lösa flaskor under semestern och längtar efter lite ordentlig claret, gärna från vänstra stranden och gärna lite att jobba med. Sagt och gjort, i glasen hamnar ett klassisk slott från en klassisk kommun i en årgång man kan säga mycket om, men charm är ett ord som sällan kommer på tal...

Det är lätt att hänga upp sig på fel och brister när man dricker nolltvåor från Bordeaux; lätt att sitta och önska sig mer djup, mer frukt, längre eftersmak och inte minst mindre grönhet. 2002 Lynch Bages är inget undantag, och kan knappast beskyllas för att vara slottets finaste stund. I en provning mot andra årgångar hade det varit ännu svårare att komma runt vinets kärva gröna ton trots mjuka nedsmälta tanniner, men sådana här viner skall inte användas på sådant sätt. Om man däremot låter vinet få komma till tals i ensamt majestät i lugn och ro framträder en rätt fascinerande personlighet, visserligen med en del skönhetsfläckar och brister men vem av oss har inte det? Och jag älskar hur vinets ädla ursprung lyser rakt genom alla usla årgångsbetingelser; från den Pauillactypiska nosen med svarta vinbär, jord och cigarrlåda till eftersmakens klockrena mineralkaraktär. K tycker vinets småglesa torrhet och låga alkohol känns rent befriande efter alla sydfranska nollsjuor, själv njuter jag av den bordeauxtypiska läskande slankheten, även om munkänslan samtidigt gärna fick innehålla lite mer bredd och kraft. Men nu är jag där igen...

Allt som allt en habil, årgångstypisk nolltvå som känns rätt långt gången redan. Jag saknar tiden när man kunde köpa det här slottet under trehundringen. (89)

2006 Tablas Creek Esprit de Beaucastel

Det här är tredje gången jag dricker det här vinet, och de fina intrycken från förra sommaren består. I nosen får man en tät matta av lyxig mörkfrukt med visst likörtycke. Vi prickar av blåbär, björnbär och hallon tillsammans med lakrits och lite limmiga drag som brukar tyda på lågt skördeuttag. Överst svävar en kryddig, örtig ton som faktiskt drar en del åt garrigue, även om helheten inte känns svår att placera i USA snarare än Châteauneuf oavsett producentens intentioner. Det här är rent och snyggt, och faktiskt rätt oemotståndligt. När aromer av köttsaft dyker upp efter hand är det tur att vi har mat på tallrikarna...

Smaken är generös och fruktig, men med fin balans och en väl maskerad alkohol. Munkänslan känns tät och mjuk, men med rätt pigga syror och en fin mineralitet som sannolikt kommer från kalkstensjordarna i västra Paso Robles. Tanninerna bjuder inte mycket till motstånd annat än lite ungdomligt snörp. Lång, fin eftersmak med bra lyft trots all kalifornisk frukt. En riktigt skön Rhône Ranger. (92)


PS. I det andra glaset blir det omprovning av den parkerhyllade 2007 Santa Duc. Det här vinet behöver minst två timmar i karaff för att visa upp sig, men bjuder då på samma mörka, grillkolsdoftande uppenbarelse som sist med samma lyxiga, mörka nollsjuefrukt och samma barkiga, kryddiga örtighet. Inte alls lika huvudvärksframkallande som de senaste årgångarna. Kanske inte riktigt samma självsäkra närvaro i munnen som förra flaskan, men fortfarande riktigt bra. (90-91+)

2 x nollsexor från högra stranden

Det vankas grilllad ryggbiff med sallad, och i glasen hamnar två ungdomar från högra stranden. Båda vinerna tycks må bra av en rejäl luftning, men inget glas utlöser några direkta fyrverkerier...



2006 Château de la Dauphine är det mest grovkornigt bondska av de två med lite kantiga drag av plommon och cassis tillsammans med tobak, kaffe och vanilj men också lite gräs och halmstrån från de tjugo procenten Cabernet Franc. Smaken har en fin jordton men känns samtidigt lite gles och kantig, inte direkt elegant även om syrorna på sedvanligt bordelaiskt sätt balanserar det hela på ett strålande sätt. Läskande och rustikt på ett väldigt Fronsac-typiskt sätt men utan guldstjärnor. Helt ok för de knappa €13 farmor och farfar betalat i Frankrike, men ingen riktig vill-ha-känsla för 210 spänn i BS. Nollfemman var klart bättre. (87)



2006 Château Grand Destieu har en mycket elegantare, på många sätt "dyrare" doft med mer påkostad ekbehandling som lämnat spår i form av tydlig tobak/ceder, kaffe, rostbiff och Anton Berg-praliner. Frukten har den där smått degenererade merlotkaraktären av gammal jordgubbssylt och plommon vi väl egentligen alla tycker om, men saknar djup. I munnen får man ett smått bräckligt, något splittrat vin som känns lite glest i mitten och som inte har något riktigt lyft i den eftersmak som klingar kvar under en oroväckande kort stund. Med tanke på att det är Jonathan Maltus som gjort vinet hade jag förväntat mig något maffigare, rundare och modernare. Baksideetikettens säljtext om ett "ripe, mouth filling, lush wine that demands to be savoured" pekar väl åt samma håll, men tyvärr känns det här mest tråkigt, oinspererat och enkelt. Grand cru betyder som bekant inte ett smack i Saint Émilion, men det här är en bit från vad jag vill ha för trehundra spänn. Jag köpte några flaskor på chans utifrån Parkers fina fatprov på 91-93 pinnar, men inte tusan blir man sugen på att smaka fler bordeauxviner från den här vinmakaren. Vingården ligger inte långt från Monbousquet och det kanske ligger något i allt snack jag hört om att man helst borde odla grönsaker runt Saint-Sulpice de Faleyrens. Med en mindre skicklig källartrollkarl än Gérard Perse är kanske det här vad man får ut... Bara att låta flaskorna ligga och hålla tummarna. Vinet tycks fortfarande gå att köpa, även om monopolet inte ens kan stava till namnet. (87)

2009 Cuvée du Vatican Côtes du Rhône Villages

Årgångsbytet kommer extremt lägligt, vi har bara en stackars flaska kvar av nollsjuan som varit en riktig favorit. Frågan är om nollniorna kan leverera på samma fina sätt?

Doften får direkt in ett par rediga träffar mitt i lustcentrum, med generösa doser garrigue tillsammans med nykrossade körsbär och hallon. Lite köttsaft dyker upp efter hand. Precis som hos nollsjuan är anslaget ganska seriöst med tydlig grenache i centrum, och helheten påminner mer om en enklare Châteauneuf-du-Pape än om en Côtes du Rhône. Det här är en riktigt fin sniff.

Smaken är påtagligt ung med kärniga, smått kartiga drag. Mitten känns en smula gles även om det finns viss längd med peppriga inslag. Den här årgången har inte alls samma täthet och omedelbara charm som nollsjuan - den fruktkvaliteten var antagligen unik - men det är inte desto mindre ett gott vin i fin ursprungstypisk stil som levererar väldigt mycket för pengarna (109 kr/flaska i sexpack). Lämpligast är nog att lägga undan lådan till åtminstone andra sidan årsskiftet så vinet får gå ihop en smula. (87-88+)

2 x Zinfandel

Semestern fortsätter, och vad passar väl bättre utomhus till en ordentligt köttbit än lite zinfandel? Vi ordnar en returmatch mellan Seghesio och Ridge, även om matchen på förhand tycks ojämn med tanke på att vinerna egentligen tävlar i olika viktklasser.



2007 Seghesio Sonoma har vi druckit många flaskor av sedan första smakprovet för nästan två år sedan. Vinet har lugnat ned sig betydligt sedan dess och har tappat sitt babyhull till förmån för ett mer allmänt vinöst intryck. Fast visst finns här fortfarande frukt så det räcker med massor av blåbär, björnbär och mörka körsbär, allt insvept i generösa toner av amerikansk ek med vanilj, kafferost och tobak. Smaken är rund och varm med massor av syltig sötfrukt, men ändå med skaplig balans i det hela. Väntar man sig något annat än powerzin lär man förstås bli besviken, men i den här stilen tycker jag fortfarande vinet är riktigt snyggt ihopsatt. Visst är svansen lite tjock, och visst finns en del eld i den peppriga baken, men det hör liksom till. I mitt tycke var kanske vinet lite fräschare när frukten var ännu mer iögonenfallande, men det är fortfarande hyggligt gott. Inget att spara på, vår sista flaska får stryka med framåt hösten. (88)



När 2005 Ridge Geyserville kommer i glasen påpekar både K och Farfar (som båda får vinet helblint) vilken härlig parfym vinet har. Jodå, patenterad Draper Perfume sticker ut även i blindprovningar. Fina doftslingor av persika, blommor och citrustoner hänger över kuporna, tillsammans med björnbär, smått italienska körsbär och milda inslag av tobak, barrig örtighet, fudge och vanilj. Vinet är otroligt skönt i munnen, där en sval slankhet backar upp den solmogna kaliforniska frukten. Munkänslan är urläcker med friska syror och ett skönt grepp från de slipdammslika tanninerna; eftersmaken är lång och fin i välbalanserad stil utan alkoholhetta, men väl mineralkaraktär och några pepparkorn. Det här är en lysande flaska, mycket bättre än det tveksamma smakprovet häromåret. Det blir spännande att se vad som händer med ytterligare några år på rygg, om jag bara kan hålla korkskruven borta... (91)

PS. Punkarn har också smakat om 2005 Geyserville med bättre resultat.

Sommarmiddag

Våra scheman matchar för första gången på länge så vi sluter upp hela familjen hos Finare Vinare för en middag mitt i sommaren. Direkt innanför dörren får vi lite bubblor i glasen....



Vin nr 1 har en blekt gyllene, mässingstonad färg. Doften bjuder på bokna äpplen, blandade citrusfrukter, nougat och fatiga toner av pumpernickel/kavring samt rostat kaffe. En del jästiga aromer finns också kvar tillsammans med lite oxidation med glimtar åt sherry. Smaken ger mjöliga äpplen omslutna av fräscha syror och ett långt, balanserat, angenämt torrt slut med utmärkt mineralkaraktär och lite beska som av det vita i en grapefrukt. Fräscht och utmärkt gott i en uppenbart fatjäst stil - kan det månne vara Gossets nollnolla från senaste släppet? (92)

Facit: Jacques Selosse Brut Initiale. Tack för den, min första Selosse. Man kan nog inte kräva hyacinter när vinet degorgerades i oktober 2006. Denna tappning bör nog drickas nu.



Vin nr 2 har en tät mörkfrukt med crème de cassis och plommon tillsammans med en del ek: kaffe, choklad och sötlakrits. Tobak, mynta och en jordton fyller ut resten. I munnen får man ett ypperligt hantverk med stiliga syror och en mjuk, nedsmält munkänsla tillsammans med sötfrukten. Viss värme men ingen hetta. FV snurrar iväg till Kalifornien precis som jag själv hade gjort om jag fått vinet blint, men det här är faktiskt spanskt. (90-91)

Facit: 2001 Torres Mas la Plana. Gott och riktigt stiligt hantverk, men samtidigt rätt strömlinjeformat. Nittioåttan var nog både fräschare och hade mer bordeauxtycke.



Vin nr 3 är som ett skolboksexempel på nordrhônsk syrah; jag plitar ner både chark, medwurst, eneträ, bastubänk och peppar tillsammans med en överton av violer och en fin mörkfrukt med björnbär och körsbär. Samtidigt finns här också inslag av spearmint och apelsin som får mig att gissa Jamet med tanke på nittioåttan.
Smaken är slank och välbalanserad med fina syror och bra skjuts där aromerna klingar kvar i en stilig, syrlig båge innan allt avslutas med mineraler och en gnutta grönhet. Inte så bred i munnen, men utmärkt gott. 1999 Jamet? (92)

Facit: 2003 Jamet Côte-Rôtie. Ojdå, här finns få spår av den varma årgången. Med facit i hand är det förstås omöjligt att inte smaka detta kontroversiella vin igen med öppna ögon. Wine Spectators 96 pinnar känns alldeles för höga med tanke på vad vi har i glasen, samtidigt som Parkers futtiga 86 med uppgifter om "fecal/animal scents" samt en mer eller mindre öppen beskyllning om acidifiering också känns tagna ur luften. Syrorna har möjligen viss citruskaraktär men sitter ihop bra med helheten. Det hela mynnar ut i en smått filosofisk diskussion: om nu ett vin har syror tillsatta på konstgjord väg men ändå smakar såhär; är det av ondo? Jag är beredd att svara ja på den frågan alla dagar i veckan men har ändå anständigheten att bli lite omtumlad av det här glaset. Och det är sannerligen inte för ofta ett vin framkallar den effekten...



Vin nummer 3 går inte att bedöma första timmen; det här fullkomligen stinker av smält smör, kola och fudge på ett synnerligen oskönt sätt. Efter lite luft har mycket av otrevligheterna blåst bort till förmån för en rätt bred, likörtonad mörkfrukt med björnbär och körsbär som ger associationer till grenache. Smörkolan finns där i bakgrunden tillsammans med en massa mörka toner av lakrits, bränd kaffesump och scorched earth. Som att stirra ner i en asfaltsblandare... Lite garrigue och pinje talar om att vi befinner oss i södra frankrike.

Smaken har hyfsade syror som hindrar hela ekipaget från att trilla i diket även om de är åt det klart låga hållet. Vidare en hel del rostade toner tillsammans med lakrits och likörtonad frukt. Alkoholen är klart mer framträdande än i föregående vin, och munkänslan känns ganska extraherad och fluffig men saknar riktigt djup eller längd; liksom lite ihålig. Syltig, fatig och varm. Det här låter som en brutal sågning, men så illa är det inte, bara väldigt långt från mina preferenser. (88-89)

Facit: 2003 Domaine Belle Hermitage. I mitt tycke finns här inget som talar om att vinet kommer från så bra jord som hermitageberget; bordets gissningar på Languedoc tycks lysande. Här har vi en nolltrea som är ordentligt märkt av årgången. Visst känns vinet ungt, men vad månne egentligen bliva med lagring? Portvin?



Vin nummer 4 skickar direkt upp mungiporna och framkallar dessutom små rysningar längs ryggraden. Gaah så fin, det här är nebbiolo precis som man vill ha den. Stilig, brunröd färg med en liten tegelkant och en parfym att dö för med limstift, menthol, körsbär, vildhallon och en mild kryddighet med kanel. Smaken är syrlig och viktlös med urläcker tanninstruktur och en lång, läskande, mineralstinn eftersmak. Vinet tycks ha ordentligt med traditionella drag samtidigt som den fina årgången ger extra smörjmedel. Blir bara bättre med luft, men flaskan tar slut i rasande takt vilket är det bästa betyg ett vin kan få. (94+)

Facit: 2001 Massolino Vigna Rionda Riserva. Precis i början av drickfönstret, lyckligtvis har vi fler flaskor.


Vin nummer 5 har en lätt köttig doft med sesamfrön och anis på en bakgrund av barrig granskog och rödmörk frukt som av rönnbär, hallon och vinbär. Helheten ger en violett känsla med blomminga övertoner och anis. I munnen får vi ett slankt vin med viss gräddkolerondör. Syrorna känns inte jättehöga och saknar det där riktiga lyftet, och svansen rymmer dessutom lite värme som får mig att gissa Ahr-pinot. Eftersmaken är dock skapligt lång med mineraler. (90-91)

Facit: 2006 Jean Stodden Spätburgunder Lange Goldkapsel. Med ett pris hos producenten på €69 är det här förstås inte godkänt. Lyckligtvis har inte våra generösa värdar gjort vinet, och kan ta mina invändningar för vad de är - personlig smak.

Stort tack för ett synnerligen helgjutet omhändertagande!

2007 Mas des Chimères

Alltså, dessa jäkla nollsjuor med sin charm och rena, smått krämiga frukt! 2007 Mas de Chimères är full av nymosade hallon, blåbär, körsbär och svarta vinbär, tillsammans med grillat kött, typiska örter, anis och eteriska slingor av lavendel. Det här är en rätt mörk rackare som sannolikt har en övervägande del syrah. Fast inslagen av grillkol, eneträ och vanilj har nog knappast naturen stått för; det känns som Guilhem Dardé använt en del ny ek om än med varsam hand. Och det finns absolut spår av terroir också i form av järnig mineralkaraktär, jord och lantliga bondgårdsaromer. Så förbaskat snyggt, och så omöjligt att motstå.

Smaken bjuder på en rasande stilig balans mellan krämig nollsjuefrukt, friska syror och ett finmaskigt skelett av medhårsstanniner som ger ett skönt grepp. Lång, läcker eftersmak med lakrits och örter. Det här är lysande att dricka så här ungt på halvvolley, med all den ungdomliga spänsten i behåll. Urgott till lammet, men lika gott på egen hand framför en film efteråt. Jag kommer att sakna de här barnaroven på nollsjuor. Som tur är ser nollniorna ut att bli något extra... (90)