Årets viner 2009

Bokslut, mina vänner. Och det över ett helt decennium om man är lagd åt det hållet. Men den långa versionen, den från det nya millenniets första nykläckta sekunder som berusad singel levandes på studiemedel, till nollnolltalets sista skälvande ögonblick som tillsvidareanställd make och tvåbarnsfar; den tror jag vi sparar till mindre sällskap. Här koncentrerar vi oss på väsentligheterna, som vin.

Och vilket år det har varit! Så många härliga nya bekantskaper, så mycket generositet och goda skratt, så många underbara flaskor som delats. Jag rodnar nästan när jag går igenom mina noteringar, an embarrassment of riches indeed. 2009 har helt enkelt varit det bästa och roligaste vinåret hittills. Och eftersom det här var året även jag började sätta ut poäng är det förstås enkelt att sammanställa en årsbästalista i fallande ordning från Pavie och nedåt? Nja, riktigt så fungerar det inte för mig. Tack gode Gud för att det inte fungerar så. Upplevelsen av ett riktigt gott vin är förstås så mycket mer än de där siffrornas imaginära exakthet. Faktorer som sällskap, tillfälle, njutning ryms helt enkelt inte i poäng, däremot spelar de stor roll för vilka viner som biter sig fast lite extra i minnet när ett helt år skall sammanfattas. Och bitit sig fast har de här vinerna gjort, allesammans. Blundar jag tycker jag mig fortfarande kunna känna smaken av dem...

Så ta listan för vad det är - mitt eget, personliga bokslut över årets mest minnesvärda viner, där den inbördes ordningen som vanligt inte är det viktigaste. Same procedure as last year. Och den där poängdiskussionen kan vi väl spara till några riktigt sunkiga regnblöta dagar i januari ;-)



1. 2005 Château Pavie. Det är förstås så att nästintill hela den där Pavievertikalen hör hemma på den här listan, men nollfemman är den som så här i backspegeln lyser klarast. Vansinnigt ung förstås, men med de snyggaste byggdelar jag någonsin stött på. I can see the Matrix står det i min notering, och tanken på känslan av att snurra runt det här vinet i munnen ger mig fortfarande rysningar av vällust.

2. 1986 Château Talbot. I grenen mogen claret är det flera flaskor som dröjer sig kvar i minnet från året, inte minst 1999 La Mission Haut-Brion, 1981 Ausone och 1983 Mouton, men frågan är om inte 1986 Talbot lyser starkast. Ädel, slank, men samtidigt med massor av kraft och vitalitet. Så underbart jäkla Bordeaux helt enkelt, och den här flaskan tog också lekande lätt hem höstens Judgment of Lidingö.

3. 2005 Domaine la Barroche Pure. Châteauneuf-du-Pape har bjudit på många fina upplevelser under året. Välkända namn som Pégau, Clos des Papes och Janasse har vid upprepade tillfällen skickat mungiporna uppåt, men allra, allra högst nådde det här vinet. Solsken, terroir och rent burgundisk balans; vinet bar upp all sin tyngd med en sådan lekfull lätthet att man bara satt och fånlog. Nyårslöfte till mig själv: våga korka upp en sådan här under 2010...

4. 2001 Conterno-Fantino Sorì Ginestra. I ett stim av högklassig barolo i vårsolen lyckades den här flaskan stå ut lite extra för mig. Vilken balans! Vilken livlighet! Lysande syror och strålande intensitet helt utan tyngdkänsla. Årgångens vin enligt Suckling, mmm kanske det.

5. 2004 Beringer Cabernet Sauvignon Private Reserve. Förföriskt, charmigt, proffsigt och knäckande gott, och det vid två tillfällen dessutom. Vad mer kan man begära? Årets godaste jänkare levererade gång efter gång.

6. 1999 Paulo Scavino Riserva Rocche dell'Annuziata. Med sin urproffsiga profil med skinande ren doft av crème de cassis, hallon och jordgubbar är nog inte det här den mest typiska Barolo som någonsin gjorts. Snarare spelar den i någon sorts internationell Champions League tillsammans med till exempel Pavie. Vem bryr sig? En av mina allra bästa Baroloupplevelser någonsin.

7. 1971 Giovanni Moresco Barbaresco Podere del Pajoré. Inte ens en liten irriterande förkylning kunde hindra mig från att inse att det fanns fyrverkerier i glas nummer tre i första flighten på Niklas 1971-provning i november. Eterisk parfym, skön mognad och ändå så spudlande livfull med en munkänsla så långt från fyrtioårskris man kan komma. Stort.

8. 2005 Shafer Cabernet Sauvignon One Point Five. Massiv sötfrukt, en rejäl skopa ek, rätt låga syror och 14,9 procent alkohol - nej jag fattar inte heller vad det här vinet gör på den här listan. Ändå har det vid upprepade tillfällen under året fått mig att vilja fånle och spela luftgitarr. 100% hedonism. Vin behöver inte vara så allvarligt, Dude...

9. 1996 Dom Pérignon. Nötter och äppelpaj, blommiga övertoner, nästan krämig munkänsla med underbar mineralitet och lite spår av kafferost. Och herregud vilka citrussyror - så eleganta och höga. En ögonöppnare. Vi dricker för lite champagne.

10. 2007 Cuvée du Vatican Côtes-du-Rhône Villages. Vad utmärker en stor årgång? Många räknar antal hundrapoängare som delats ut från Monkton, Maryland, men storheten består förstås i den tidvattenvåg av lysande förutsättningar som även lyfter små båtar som den här. Nej, det är inte den bästa nollsjua från södra rhônedalen vi druckit under året, däremot har samtliga av de 7-8 flaskor vi hunnit igenom levererat njutning. Med eller utan mat, i glada vänners lag eller på egen hand en vanlig regnig tisdagskväll. Aldrig stort, däremot outstanding nästan varje gång med charm, fin ursprungstypicitet och skamlöst flörtig drickvänlighet. Helt klart ett av årets viner.

Kommentar: Bordeaux, Rhône, Piemonte och lite jänkare. Inga överraskningar där; det råkar vara mina favoritregioner. Men var tusan är Bourgogne? Det var visserligen nära att Pousse d'Or, de Montille eller Olivier Bernsteins unga men sanslöst lovande Mazis-Chambertin letade sig in på listan, men det här måste förstås justeras inför 2010. Och så gärna lite mer champagne, tack...

Tack för alla kommentarer, åsikter, skratt, diskussioner och erfarenheter. Ett riktigt gott nytt år!

2007 Domaine de la Janasse Les Garrigues

Istället för glögg: nollsjuor från södra rhônedalen. Här får man all den sötfrukt, kryddighet och värme man vill ha i jul, samtidigt som det fortfarande handlar om vin vilket man inte kan beskylla glöggen för. Fast frågan är om man inte också fyller sin kvot av port och annat fortifierat? Det här är en högoktanig rackare, med årgångens fruktmognad i ryggen. Vi låter flaskan få god tid på sig, och följer vinet över flera timmar.

"Les Garrigues" är en sketen Côtes-du-Rhône, men skall man utnämna världens bästa CdR sägs det här vara en given kandidat. 100% Grenache från gamla (60-80 åriga) lågavkastande rankor strax utanför châteauneufgränsen. 21 dagars maceration med daglig pigeage följd av traditionell uppfostran i foudres till 80%, och så en för domänen sedvanlig modern knorr i form av de resterande 20% som legat i barriquer.

2007 Janasse "Les Garrigues" får julstämningen att infinna sig redan vid uppkorkandet med en känsla av pepparkakskryddor och kex direkt ur flaskhalsen. Det bästa ligger dock fortfarande några timmar fram i tiden, och lagom när lammsteken nått knappa sextio grader har vinet vecklat ut sig till en rent explosiv doft. Pang, vad det smäller till, och min antydan till förkylning försvinner all världens väg; näsborrarna blåses ur ordentligt. Oupps Farfar, inte för nära ljuset med glaset, det här är rena raketbränslet. Doften är mättad och packad med både kirschlikör, hallon, fikonmarmelad och russin. Glorious grenache i sin allra renaste (och mognaste) form, även om man inte kan låta bli att undra om inte grenachen sneglat på anabola steroider. Fin, tydlig garrigue med en liten violkant, och så grillat kött, citrustoner och chokladiga inslag från de gamla stockarna. Under kvällen tillkommer traditionella, småsalta drag av tång. Det är stort och maffigt redan i näsan, och inte alls dumt att ha kuporna.

Smaken är rund, mjuk och eldig. Det smäller till ordentligt i munnen, snacka om fullpackat vin. Massor av solsken och tjong! Vinet är fylligt och brett, men syrorna fick gärna vara lite högre för att höras i oväsendet; de finns visserligen där men känns ganska trubbiga i helheten. Avslutet är dessutom lite ungdomligt klumpigt där alkoholsötman hänger kvar längre än fruktaromerna. Inte helt i balans ännu, även om det är häftigt redan nu. (91+)

Det här är inte för alla. Har man svårt för fruktgenerösa sydfranska viner lär man inte gilla det här vinet. I nuläget tycker jag det lämpar sig bäst som meditationsvin eftersom det lätt överröstar maten på bordet. Att det är den mest fullmatade Côtes-du-Rhône jag någonsin stött på har väl redan framgått? Samtidigt finns här både uppenbar kvalitet och inte minst en riktigt skön känsla av ursprungstypicitet och tradition. Vinet formligen skriker grenache från södra rhônedalen, och slår en del prestigecuvéer på fingrarna. Liknelser med Barroches Pure har dykt upp på andra håll, själv får jag ikväll vibbar av Bosquet des Papes "A la Gloire de Mon Grand-Père" som också kändes spiritig och eldig när vi provade i februari. En ny påtitt i oktober gav dock en av årets bästa traditionella grenacheupplevelser. Jag tror även det här vinet har mer att ge när det fått lugna ned sig en smula. Vill man smaka Janasses nollsjuefyrverkerier redan nu föredrar jag dock deras standardchâteauneuf.

PS. För ett virtuellt besök på domänen rekommenderas Mina Vinare som reseledare.

Jul-BYOB

Jultomten kommer tidigt i år. Inte mindre än sju tomtar tränger ihop sig runt vårt köksbord, med julklappar av det kluckande slaget, inslagna i monopolets blå polyeten. Vi verkar ha varit extra snälla i år, för maken till inledning får man leta efter.

Doften från det första glaset framkallar stönanden runt bordet. Vi är tidigt överens om att det handlar om klassisk, drickfärdig, vänstra strandenjuice. Som Bordeauxälskare är det svårt att inte plocka fram stora varggrinet när man möts av cigarrlåda, jord, mint och stallig salmiak på en bakgrund av rödsvarta toner av svarta vinbär, plommon och jordgubbar. Lätta, parfymerad toner svävar överst, och mognadsaromer av tomatpuré och bränt socker skvallrar om viss ålder. Munkänslan är en stilstudie i drickbarhet. Slank, balanserad och ruggigt klunkbar. Smaken känns helt utmognad, med nedsmälta tanniner och en hyfsat lång eftersmak som ändå skvallrar om att det nog är ett mellanår vi har i glasen. Själv är jag mest inne på en riktigt bra slott i årgång 1997 eller 1999, men vinet är äldre än så. Mjukheten och parfymen får mig att gissa Margaux, vilket förstås är helt fel. Åtminstone höll vi oss på rätt strand. (91-92)

Facit: 1983 Château Mouton Rotschild. Jo, jag tackar jag. "Det här vore inte dumt att sippa på en onsdagskväll" var det någon som sa innan påsen åkte av. Gärna alla dar i veckan för mig. Stort tack till Ulrik för mitt första smakprov av en första cru, det blir mer av den varan inom kort. Hur fånigt det än är så är det svårt att komma ifrån att det är något speciellt med etiketter.


Jag sitter fortfarande och sniffar på de sista dropparna av Mouton när det andra vinet dyker upp. Doften känns till en början mest allmänt vinös, harmonisk och moget avrundad med tomatpuré och en del tobak, och jag hittar tydliga spår av rostade fat med lakrits varför det är lätt att tro att vi fortfarande befinner oss i Bordeaux. Helt fel, sniffa igen. Efter hand framträder mer och mer tjära tillsammans med menthol, jord, blommor och mineraler som alla pekar mot Piemonte. Smaken fastställer med besked det italienska ursprunget, vilka syror! Skyhöga med en liten apelsinknorr dominerar de munkänslan och lär väl fortsätta att göra det långt efter att frukten torkat ut. Men i nuläget känns helheten balanserad, slank och fin i ursprungstypisk stil. Lite järnfilsspån i slutet ger pluspoäng. Helt klart en god, mogen nebbiolo. Bordet gissar Barbaresco vilket är rätt. (92)

Facit: 1982 Gaja Barbaresco. Och ännu en bock i stekarlistan. Frågan är bara vilket vin vi egentligen drack, etiketten säger en sak men korken säger 1983 Sorì Tildìn. Producenten är tillfrågad och svar kommer förhoppningsvis...


Puh, vilken öppning. Och pizzorna som inte ens var beställda... Kvällen blev lång och innehöll en rad goda viner. Julklappspåsarna bjöd på saker som mogen Brunello, solbakad Vosne-Romanée, vertikala Pégauer, Coca Cola-Barbaresco, porrig jänkarpinot och Madiran för konspirationsteoretiker. Men det är lite för mycket jourarbete i förhållande till skrivtid i tillvaron just nu, och chansen/risken att det dyker upp en och annan notering om de här vinerna på andra bloggar får betraktas som någorlunda stor.

Nu är det full rulle ända in i julfriden. God jul alla!

2007 Craggy Range Pinot Noir Te Muna Road

Lördagens två finfina smakprov från domänerna Maillard och de Montille fick mig att dra den vanliga slutsatsen: man dricker för lite Bourgogne. Men frågan är om man inte dricker för lite kiwipinot också? Visserligen en annan grej, men när man väl stöter på dem brukar jag tycka att de är rätt fina i en generös men ändå balanserad stil. Så lämpligt då att Divine lanserar en duo från Craggy Range nu i mellansläppet.

2007 Craggy Range PN Te Muna Road är en rätt mörkfruktig tolkning av pinot med körsbär, granatäpplen, cola och lite parfymerade ångor överst. Fatens vanilj och rostade toner finns där, men känns ändå sansade. Citrusinslag framkallar som vanligt glädjeryckningar i mungiporna, och så en näve kryddor tillsammans med en fin barrig örtknorr som tilltar i styrka med luft för att mot slutet börja peka mot den där undervegationen man så gärna vill ha. En fullmatad och påtagligt ung doft, som bara blir bättre och bättre efter hand.

I munnen får man en rejäl skopa ung frukt, men med fin renhet och apelsinlika syror som motvikt. Munkänslan är saftig och lite kartigt ung, men samtidigt så pass generös och mjuk att jag inte har några större problem med att dricka vinet på egen hand redan nu även om det säkert blir bättre med något år på rygg. I eftersmaken minglar mineraler, citrustoner och jordig bitterhet tillsammans med en gnutta värme. En charmig och skön pinot jag ser fram mot att återse. (90-91)

2007 La Pèira Les Obriers de La Pèira

Hajpen går i vinvärlden. Alla vill hylla det hetaste, senaste. Ibland får jag samma känsla som de där åren på nittiotalet när man fortfarande köpte singlar och åkte till London och handlade den senaste debuten från det spinkiga, blekglåmiga gäng britter som råkade befinna sig på den veckans omslag av NME. Älsklingen alla vill krama den här gången heter La Pèira som ägs av kompositören Robert Dougan, stadd i kassa efter succéer med bland annat The Matrix. Man verkar ha plöjt ner en ansenlig summa pengar sedan köpet av ägorna vid millenieskiftet, och målsättningen är att göra viner i absoluta världsklass. Skall man tro skribenterna är man redan där. Alltid läsvärde Andrew Jefford talar om "the best unsolicited samples anyone has ever sent me... my pantheon has been rearranged" och även vanligen så sansade David Schildknecht stämmer upp i hyllningskören: "need not fear comparison with any of the world’s wine icons". Gary Vaynerchuck plockar fram den högsta poäng han någonsin delat ut (99) till flaggskeppet 2005 La Pèira. Ojdå. Visst vill man smaka? Men kommer ni ihåg hur det var där på nittiotalet? För varje The Auteurs gick minst ett dussin Menswear och Shed Seven. Frågan är vad vi har i glasen ikväll...



2007 Les Obriers de la Pèira är domänens röda instegsvin. 2/3 Cinsault och 1/3 Carignan där åtminstone tidigare årgångar spenderat 18-24 månader i fat. Doften är med i matchen redan från början, men ökar i djup och intensitet med någon timme i karaff. Tät, läcker rödsvart frukt som drar åt både körsbär, vinbär och hallon, och som känns precis så ren och intensiv som man förväntar sig av sydfranska nollsjuor samtidigt som det också finns drag av likörtoner bland bären. Mineraler, kryddor och sydfranska örter fyller på, tillsammans med kakaoskyar och vanilj. Schildknecht talar om cinsault-mandel och carignan-valnötter, och visst finns det ett nötigt drag i doften, men även lite animaliska drag av blod som bara ökar efter hand, och så unknad och gummi. Skönt att sniffa på!

Smaken är ung med ordentligt drag och slösande mängder frukt. Jag förväntade mig ett genomarbetat blockbustervin i internationell stil med mycket av allt, och även om hantverket onekligen känns helproffsigt är den sammanfattande känslan avgjort très sudiste. Jag får lite bistrovibbar, om än på en riktigt, riktigt bra bistro. Kanske späds känslan på av bistromaten på tallrikarna: entrecôte med frites och béarnaise. Syrorna är godkända, och den ungdomliga fruktsötman är visserligen rätt påtaglig men inte så att jag har problem till den blodiga köttbiten. Fast bäst smakar det nog på egen hand efter maten, och mer sofistikerade gommar har säkert invändningar och vill ha mer obarmhärtig torrhet. Eftersmaken skjuter ifrån riktigt bra med massor av lakrits och örter i en varm avslutning likt en långsamt falnande glöd, och det är svårt att undvika klyschor som hedonistvin. Riktigt charmigt, maffigt och proffsigt men ändå med ryggrad och karaktär. Kanske inte riktigt Luke Haines, men åtminstone mer Noel Gallagher än Johnny Dean. Det skall bli roligt att smaka de dyrare cuvéerna. (90-91)

PS. Vinet flög förbi i Bristlys vinklubb tidigare i höstas, men ryktena säger att monopolet köpt in flaskor för lansering i något mellansläpp.

2007 La Spinetta Langhe Nebbiolo

Det blir hämtpizza på tallrikarna ikväll. I karaffen La Spinettas nya årgång från lågstadierankorna i Starderi. Vinet öppnar väldigt ungdomligt med en pust av jäst och kartig frukt, men genomgår en härlig utveckling under kvällen. Det känns som att Spinettas billigaste viner bara blir elegantare och elegantare för varje årgång just nu, med fingertoppskänsla i fathanteringen. Visst finns här en del vaniljkola, lakrits och mjölkchoklad, men det är absolut inte så det stör och det bestående intrycket är renheten i frukten med körsbär, vinbär, jordgubbar och hallon. Ett par rejäla stänk blommig Spinettaparfym, och så massor av oregano, mynta och tobak. Läckert!

Munkänslan är slank, ung och fräsch. Mitten är väl lite kartigt knuten fortfarande, men aromerna hänger med bra och breddar sig i den långa, mineraliska eftersmaken som även rymmer en knivsudd av bitterhet. Syrorna får ordentlig fart på spottkörtlarna och även om tanninerna blir betydligt mer framträdande när pizzan är uppäten känns de fortfarande rätt snälla och mogna. Man kommer på sig själv med att ta sipp efter sipp, det här är ett härligt vin. Årgången känns åtminstone lika bra som nollsexan, kanske till och med något strå vassare. (90-91)

PS. Har det kommit en ny sändning? Det finns i vilket fall som helst rätt gott om flaskor i butikerna just nu om någon missade novembersläppet.

2007 Domaine de la Janasse

Nej, nu går det inte att hålla sig längre. Att kombinationen Janasse och 2007 betyder fyrverkerier har framgått rätt länge, men två hyllningar på två dagar ger svårartade ryckningar i korkskruvsarmen.

2007 Domaine de la Janasse bjuder redan ur flaskmynningen på CERN-versionen av hallon. Alltså, den här jäkla nollsjuefrukten... Väl i glasen fylls näsborrarna av en stor, mättad och alldeles fantastisk doft där hallonen fått sällskap av björnbär och kirschlikör, och så mörka drag av lakrits och grillkol. Köttiga inslag av grillad kyckling står på tur tillsammans med kåda och massor av garrigue med skira, parfymerade drag av lavendel som pricken över i. En gnutta kaffe och fudge skvallrar om den halvmoderna uppfostran med 20% barriquer. Här kan man bli sittande med näsan halva kvällen, och då man inte ens kommit till alla kryddor. Storartat!

Smaken är rent livsfarlig. Vinet innehåller både en massiv fruktkärna och rätt många procent raketbränsle, men munkänslan är ändå någorlunda sval och framför allt balanserad. Fräscha, apelsinlika syror bidrar till den saftiga känslan där alkoholen känns ordentligt maskerad. Fina, mogna, medhårstanniner och så den där årgångstypiska renheten i frukten. Eftersmaken är riktigt lång och behaglig, med bra mineralkaraktär och en anistonad provençalsk örtighet. Smack, så gott!

Det här lever upp till alla mina högt ställda förväntningar på både producent och årgång. En lysande ingångscuvée; man vågar knappt tänka på hur bra Chaupin och Vieilles Vignes måtte vara. Hur i hela friden skall man kunna hålla fingrarna borta från resterande flaskor? (93-94+)

2001 Fattoria di Fèlsina Riserva Rancia

Ibland kan jag verkligen bli sugen på en bra chianti. Trots att jag inte hyser riktigt lika stor kärlek till sangiovese som en del andra vinälskare är det något speciellt med Toscana, och det var också där vi tillbringade en av våra första vinsemestrar i början av tjugohundratalet (även om närmare tjugo års resande till Frankrike redan hade satt sin prägel på smaklökarna). Det känns som om det är dags för ett nytt besök snart. I väntan på det får den här flaskan duga...

2001 Fèlsina Rancia öppnar med en stilig doft där de första mognadstonerna börjar märkas; det finns en antydan av tomatpuré och torkad frukt bland morellerna och korinterna. Vidare en frisk fläkt av mint och blommiga parfymerade inslag som av violer. Tobaken ger associationer till cigarrlåda, och för tankarna vidare till både cederträ och en kärve örter som oregano. Ett glödande vedträ finns i bakgrunden, och faten känns lite svettiga med antydningar av stall och salmiak. Det kan inte bli mycket mer Toscanskt än så här i min bok.

I munnen får man ett harmoniskt vin där tanninerna smält ned till ett ädelt arkeologiskt damm, samtidigt som frukten fortfarande har gott om ungdomlig spänst. Syrorna lever sitt eget liv (är inte åldersavrundning av syror en stor myt?) och skär som en kniv genom den krämiga trattkantarellrisotton samtidigt som de agerar språngbräda ut i den långa, kryddiga, valrhonabittra eftersmaken. Gott att dricka nu innan julmusten.

Hösten har bjudit på smakprov av årgång 1997, 1999, 2001 och 2006 av det här vinet. Nollsexan har en elegans de andra årgångarna saknar - kvällens vin känns betydligt mer burdust och grovkornigt inte minst i fatbehandlingen - men för konsumtion just nu är frågan om inte nollettan träffar mest mitt i prick för min del. Lär hålla många år, men jag är svag för den här blandningen av begynnande mognad och ungdomlig fräschör. Skön Chianti! (91-92)

PS. Paris då? Jodå, staden står kvar och är lika härlig som vanligt. Saker som 2007 Domaine Le Sang des Cailloux Cuvée Floureto på restaurang för €30 gör inte saken sämre. Som snart 36-årig tvåbarnsfar dricker man i vanliga fall rätt sällan nästintill genomskinlig Long Island Iced Tea på källarklubbar i Maraiskvarteren frampå småtimmarna. Och tur är kanske det ;-)

2006 Château Cambon La Pelouse

Dags att återse en av de bekantskaper som fick följa med hem i bakluckan från bordeauxsemestern. Vinet var ett riktigt utropstecken den där ljumma kvällen i juli, och levererade mer än man kan kräva för en så blygsam prislapp som €12,60. Men nu är vi långt från Gironde, novembermörkret trycker mot köksfönstren, och vi känner oss rätt trötta och glåmiga efter en vecka fylld av nattjourer och sjuka, febriga barn. Upp till bevis!

Och det räcker faktiskt med en sniff för att mungiporna skall åka uppåt. 2006 Cambon la Pelouse är aningen knutet från början, men öppnar snällt upp sig efter bara någon halvtimme. Doften innehåller det mesta jag vill ha i en så här ung claret: fat, frukt och terroir i ljuv förening. Här finns mörka drag av plommon och svarta vinbär med lite rödare toner på toppen. Faten bidrar med kaffe och lakrits, och så en riktigt snygg och tydlig tobakston som leder över i cederträ. Violerna skyller jag på närheten till Margaux, och under kvällen tillkommer grillat kött. Ahh, gamla kära Bordeaux.

I munnen får man ett öppet och helt begripligt vin. Visst är det ungt, men samtidigt gjort i en tillgänglig och charmig stil som ger stor utdelning redan nu. Säkert spelar den höga andelen merlot in. Fin saftig frukt, läskande fräscha syror, och snälla medhårstanniner som stramar upp bakefter. Balans. Eftersmaken hänger kvar tillräckligt länge för att man ska hinna dela ut guldstjärnor för mineralkaraktären. Sommarens fina intryck kvarstår, vardagsbordeaux av den här kalibern kan jag dricka alla dagar i veckan. (89)

Château Cambon la Pelouse ligger precis utanför Margauxappellationen, vägg i vägg med både Giscours och Cantemerle. Slottet har anor sedan 1700-talet, men de nuvarande ägarna paret Marie tog över 1996 och plöjde i vanlig ordning ner en del pengar för att höja kvaliteten. Vinet spenderar ett år i till hälften nya fat. Druvsammansättningen den här årgången anges på baksidesetiketten till 60% Merlot, 35% Cabernet Sauvignon och 5% Cabernet Franc.

PS. Apropå novembermörker så byter jag nu det svenska mot det franska. Imorgon bär det av till Paris för några dagars manligt umgänge.

1998 Billecart-Salmon Cuvée Nicolas François Billecart (och lite 2007 Fiancée)

Champagne på kvartsmagnum är onekligen rätt användbart. Precis lagom lyckobringande dos till förrätten innan man går vidare med de tyngre sakerna. Ikväll smakar vi den här nysläppta flaskan till några pilgrimsmusslor som fått vända i pannan med smör, olivolja och schalottenlök. Skulle man vara sugen på en helflaska blir priset 54% högre per centiliter. Outgrundliga äro monopolets prissättningar...

1998 Cuvée Nicolas François Billecart skimrar ljust gyllene i glasen och bjuder på en delikat, elegant och ganska komplex doft. Först ut är honung tillsammans med nougat, bikarbonat, mjöliga äpplen och en knivsudd vanilj. Efter hand tillkommer nötter och rödare, köttiga pinotaromer, ja till och med lite blommighet. Mineralerna finns där redan i doften, men det är i munnen de verkligen exploderar. Tungan peppras av så mycket ostronskal och musselkalk att jag nästan börjar hallucinera fram fiskmåsars skrin. Syrorna känns mjuka och snälla, men ger tillräcklig fräschör och det finns en liten angenäm bitterhet i slutet som får mig återkomma för klunk efter klunk. Gott! (91-92)

PS. Till huvudrätten får en 2007 Domaine la Barroche Fiancée stryka med. Vi vill så gärna få en repris på fatprovet i april, men det här vinet har mörknat och vresat till sig. Direkt vid uppkorkandet bjuds man på en del reduktiva aromer, och även om rödare inslag tittar fram under kvällen känns helheten fortfarande som en något spretig och lagringskrävande châteauneuf i den moderna och aningen atypiska skolan. Mer tallbarr än garrigue, och så violer och en stjälkig kryddighet. På pluskontot hamnar den rena frukten (vad annars?) och en klockren mineralitet i den långa, varma eftersmaken. Bra tryck och hög volym, men än så länge sitter syrahhalvan i förarsätet med grenachen nedstoppad i bakluckan iförd munkavle och röd slampig plyschklänning. Går förstås att dricka med behållning om man öppnar flaskan i god tid, men tålamod rekommenderas. (92-93+)

2004 Cascina Cucco Barolo Cerrati

Hur tänder man egentligen av efter en massa sjuttiettor? Vi mjuklandar genom att stanna kvar i Piemonte och korka upp det här danmarksfyndet till pestoslungade gnocchi, grillade plommontomater och kalventrecôte.

2004 Cascino Cucco Cerrati flirtar redan i karaffens mynning med jordgubbsröda nebbaångor. Väl i glasen en stund senare mörknar doften med mer av körsbär och vildhallon. Här finns bra höjd med fina, parfymerade inslag av violer och svalkande menthol. Skog tycker K, och visst finns det både trävirke och redan nu en antydan av sottobosco. En liten pust av volatilt lösningsmedel är som sig bör, och så flyter undervegetationen ut i både kåda och barr från pinjeträd. Marsipan, bakkryddor och chokladpraliner från faten fyller ut konturerna. Urläckert!

Smaken gör ingen runt bordet besviken. Visst är den ung, men ändå på riktigt bra lekhumör i sin semi-moderna stil med rätt tydlig fatprägel. Här finns ordentlig koncentration och bra stuns i den lössläppta frukten där de höga syrorna är en utmärkt kavaljer. Tanninerna klär ut gommen ordentligt, men samtidigt verkar de ligga medhårs allihop. Det här har jag inga som helst problem med att dricka nu tillsammans med mat. Eftersmaken har både elegans och uthållighet, och en salivframkallande mineralisk knorr som får en att associera till rätt bra vingårdslägen. Smaskens.

Jäklar vad dejlig! Charmigt och seriöst på samma gång; fullspäckat med njutning från första sniffen till sista klunken. De fina intrycken från förra gångens helblinda provning kvarstår; jag har full förståelse för att vi landade på presumtiva prislappar uppåt 400 spänn den där kvällen. Och danskarna vill ha 132 DKK vid lådköp. Skidefedt, mand! (92)

BYOB 5/11

Hur skingrar man enklast novembermörkret en helt vanlig torsdag? Ett bra sätt är att träffa en massa goda vänner runt en värmande höstlig gryta, och låta var och en ta med sig en valfri flaska vin. Ikväll är det Finare Vinare som står för lokal och den godaste lammgryta jag någonsin smakat. Det blir mycket prat och skratt, och så en samling ruggigt goda viner. Vi smakar dem som vanligt helblint i tur och ordning...

Vin nr 1 har en klar och stilig granatröd färg. Riktigt bra sug i doften med lyxig rödsvart frukt, och så en liten violkant. Här finns en del fat med lakrits och kaffeskyar, men de sitter fint ihop med helheten. Vidare undervegetation, kryddor och våt lera. Det här är ungt, men riktigt fint att sniffa på. Skolbokspinot!
Smaken känns ännu yngre än doften. Att kalla den gles är fel, för det här är utan tvekan av riktigt hög kvalitet, men den känns väldigt outvecklad och oförlöst speciellt i mitten. Aromerna hänger dock med fint ut i den långa eftersmaken. Tanninerna är finkalibriga och ger ett bra grepp, och mineralkaraktären i slutet är bara att applådera. Samtidigt upplever jag en liten anstrykning av värme efter att man svalt, och lite ungdomlig kärnig beska som säkert försvinner med tiden. Jättegott redan nu, men lite oförlöst. Frågan är bara på vilken nivå i Bourgogne vi befinner oss? (93+)

Facit: 2007 Olivier Bernstein Mazis-Chambertin. Åhå, Grand Cru minsann. Vilken öppning! Det här är en ny négociant som redan fått fina recensioner av de vanliga amerikanska och engelska proffsen. Nollsjuorna är första årgången. Utan tvekan en av de godaste bourgogner jag har druckit, men samtidigt känns det som att här finns mycket att hämta med lagring. Priset på det fåtal flaskor som kommer till Sverige kommer att ligga på ungefär 2000 kr. Har man tillräckligt tjock plånbok kommer det förstås att vara fantastiskt gott när man öppnar om tio år. Jag sparade en skvätt i glaset hela kvällen, och efter några timmar hade det tillkommit en smått sensationell exotisk kryddighet med inslag av både spiskummin och curry. Dessutom rent ohemula doser av gräddkola...

Disclaimer: Importören var med på middagen i egenskap av privatperson, och bidrog med det här vinet.

Vin nr 2 får mig att skriva Bordeaux som första ord i blocket. Stilig avrundad doft med viss mognad och de förväntade attributen: cassis, lakrits, tobak, ceder och lite paprika. Och så en massa jord som direkt får mig att hamna i Pessac-Léognan av någon anledning. Lite köttighet tycker jag mig känna igen från Smith Haut Lafitte. Smaken är läskande och sval, samtidigt som här finns bra tyngd i frukten och ett långt, läckert slut med mineraler och mjuka tanniner. Balans! Det här är rätt upp i min gränd. En ganska modern Bordeaux som ändå håller fast vid traditionerna. Château Smith Haut Lafitte från något av åren 1998-2001? (92-93)

Facit: 1998 Château Smith Haut Lafitte. Ibland skall även en blind höna som jag finna ett korn... Smaskens, och härlig att dricka nu.



Vin nr 3 doftar som en hel pralinask. Mängder av modern fatbehandling med choklad, kaffe och marsipan, och så en massa körsbär. Jag gissar att mina noteringar om lakrits och skokräm också fått en skjuts av faten? Inslag av menthol och nagellack skvallrar om Piemonte. Smaken är rätt sval, men riktigt fruktpackad med hiskelig koncentration. Vinet är riktigt syrligt, syrorna känns ännu högre än de brukar vara i nebbioloviner. Och vad hände med tanninerna? Eftersmaken är helt mjuk utan strävhet. Skyhög syra utan tanniner brukar tala för Barbera, och det här känns som en ultramodern tolkning. Kan det vara Braida? Och vinet tycks rätt ungt - en nollfyra? (92)

Facit: 2004 Braida Al Suma. Gott och riktigt häftigt, men kanske inte alldeles mitt i prick för mina smaklökar. Mycket snyggt maskeringsjobb av de 15,5 procenten alkohol får man säga. Till maten bjöd Anders också på en 2000 Bricco dell'Uccellone från samma producent med ursäkten att den befann sig i utförsbacke. Jag tog inga noteringar, men han fick mothugg runt bordet kan man säga. Många fängslades av den läckra, mogna doften med tydligare tobaksörtighet och sojatoner än i nollfyran. Gott!



Vin nr 4 har kvällens kanske mest sensuella doft enligt min näsa. Kupan fylls av en stor, komplex, mogen parfym som får mig att gissa Bordeaux. Frukten känns rätt rödlätt med inslag av cassis och plommon som trängs med cederträ, kryddor, menthol och fin cigarrtobak. Svart té tycker S om vilket det bara är att hålla med, och så lite mognadstoner av soja och läder.
Smaken känns helt utmognad, samtidigt som frukten har viss spänst och precis hänger med ut i den läskande, syrliga eftersmaken. Tanninerna har mjuknat till ett pulvrigt arkeologiskt damm. Sköna inslag av järnfilsspån, stendamm och läder i svansen. Mmm, så gott. Fint i munnen, men vilken doft! Vi dricker väl mogen Bordeaux, säkert från åttiotalet? Japp. Och efter att ha snurrat runt hela Gironde får vi veta att vi befinner oss på högra stranden. En slank Figeac? Nope. (93)

Facit: 1981 Château Ausone. Niklas, du underbara människa som tar med sånt här! Så kul att få smaka. Parker delade ut 82 poäng för elva år sedan. I beg to differ...



Vin nr 5 skickar upp mungiporna ordentligt. Småslampig rödlätt frukt med jordgubbar, hallon och kirsch, tillsammans med lite tjära och mognadstoner av ketchup. Massor av kryddor och garrigue, och så lakrits. Vive le Sud! Smaken har en behaglig värme, en mjuk munkänsla och sanslöst snygga syror med tanke på att vi säkert befinner oss i södra Rhônedalen. God, lång eftersmak med väl tilltagna örter. Helt klart en Châteauneuf-du-pape med några år på nacken, och dessutom en riktigt bra, traditionell producent. 2000 alternativt 2001 Clos des Papes? (94-95)

Facit: 2001 Clos des Papes. Nollettorna börjar nog bli perfekta att dricka. Ett av mina absoluta favoritglas den här kvällen.

Det stod rätt snabbt klart att vin nr 6 var mitt. Mörk frukt med allehanda skogsbär, och så en liten touch av likör. Vidare barrig örtighet med inslag av både såpa, pinje, kåda och oregano. Rätt mycket fat med lakrits och båtvarv, nästan lite volatil lacknafta till en början? Smaken packar rejält med frukt, men känns ändå balanserad med höga syror i förhållande till all frukt. Rätt ettriga tanniner, men jag har som bekant sällan problem med dem. Lång, lakritstonad eftersmak. (91-92)

Facit: 2003 Alain Voge Cornas Vieilles Fontaines. Voges viner brukar ofta dra åt det allmänt vinösa, och årgången gör det förstås inte mindre svårgissat. Många var nog inne på något italienskt med tanke på syrorna - nordrhônsk syrah låg väldigt långt ner på listorna och själv hade jag förstås aldrig hamnat rätt om jag provat blint. Det blev som väntat en liten diskussion om dessa atypiska nolltreor. Frågan är väl fortfarande vad som händer på sikt.



Vin nr 7 är svart som tjära; en sanslös frukt- och fatbomb. Massor av mintchoko, eukalyptus, lakrits och anis tillsammans med all mörkfrukt man kan tänka sig. Pluspoäng för de blommiga inslagen av violer som dansar på toppen. Smaken smäller till rejält med mängder av drottningssylt och ek. Galet koncentrerad, varm och lång även om alkoholen inte bränner. Syrorna känns lite stickiga och utanpåliggande - som citronsyra - vilket får flera runt bordet att fråga sig om de inte är ipytsade i efterhand. Arketypisk aussieshiraz, dessutom ruggigt ung. Jag tycker jag hittar lite svartvinbärsmarmelad som skulle kunna skvallra om en del caberbet, och min gissning blir 2007 Glaetzer Anaperenna. (94 om man gillar stilen).

Facit: 2007 Glaetzer Shiraz Amon-Ra. Kul, mitt första smakprov av det här vinet.Tveklöst välgjort, men mycket handlar om hur mycket man gillar stilen. I nuläget handlar det mest om sanslösa mängder frukt och fat, allt känns primärt. Vansinnigt monolitisk med extra allt. Om man som vanligt drar ifrån 5 poäng från WA's australienbetyg så hamnar man rätt ;-)



Vin nr 8 är udda. Oj, vad vi snurrar och tycker. Först är doften murrig och unken, med svettiga, gröna drag. Runt bordet hörs ovanliga associationer som leverpastej och ansjovis, själv hittar jag drag av kompost, ruttnande rotfrukter och lagerblad. Niklas tipsar rätt snabbt om att vi har en biodynamiker i glasen. Men unknaden blåser faktiskt förbi rätt snabbt och fram träder en mer klassisk grön örtighet tillsammans med kryddiga rödfruktiga drag som för tankarna åt syrah eller pinot noir. Hmm, konstig örtig doft i ett vin från Niklas, det måste vara Portugal? Nej.
Smaken är slank och syrlig med peppar i avslutet. En hel del ek kliver fram i både doft och smak allt eftersom. Oj, så svårt. Det känns ändå som en rätt nordlig växtplats, det kan knappast röra sig om en biodynamiker från södra Frankrike. Rätt. Men vad kan det vara? En spätburgunder från Tyskland? Nähä du. (90)

Facit: 2004 Toni Hartl Eisner. Jaha, en blaufränkisch från Österrike. Tydligen en riktigt het producent, och det här är hans prestigecuvée för €57. Inte alls oävet, men heller inte min spottkopp. Fast tack för vidgade vyer. Det bör tilläggas att min poäng var den överlägset snålaste i sällskapet, men blint är blint.



Vin nr 9 fullkomligen osar Piemonte. Fin rödfrukt med hallon, jordgubbe, körsbär och nypon och så lösningsmedel, bittermandel och sötlakrits. Ett dammoln skingrar sig till förmån för en solbelyst grusväg i en allé av pinjeträd. Underbart att sniffa på!
Smaken är kompromisslöst torr på gammeldags sätt. Härlig slankhet och ypperlig längd, och så ett tanninskelett av ädlaste slag. Oj, vad de stramar, men samtidigt är de så finkalibriga och läckra. Här krävs absolut krämig mat i nuläget. Syrorna sitter som en smäck. "Allt vad jag vill ha i en Barbaresco" hörs ärrade baroloskallar mumla. Ja, visst är det snyggt, traditionellt och svingott. (92-93)

Facit: 2003 Roagna Barbaresco Pajé. "The barbaresco of the vintage" tycker Galloni, och visst är det bra, bättre och mycket mindre kontroversiellt än deras 2004 Vigna Rionda. Tanninerna är nog de snyggaste jag har stött på i en nolltrea; skvallrar inte alls om den varma årgången. Det här blir det till att köpa vad det lider.

Disclaimer: även det här vinet bjöds på av den som importerar det.



Oj, vilken kväll! Underbar blandning av riktigt goda viner. Stort tack, det här gör vi väl om snart?

2006 Domaine du Pégau Cuvée Réservée

Tisdagskvällen bjuder på en lägeskontroll av ett av årets godaste viner. Det har kommit en del rapporter om att vinet börjar stänga ner, och visst, någon timme efter karafferingen är det kanske aningen mindre expressivt än i somras. Fast när det väl kommer loss kommer det loss ordentligt. Kvällens notering är i stort sett en karbonkopia av intrycken från i juni: samma brettiga, hustypiska funkighet på en bakgrund av körsbär, citrus och peppriga hallon. Och så en sagolik kärve garrigue nedsmetad med blod och nedstucken i en skiva nygrillat kött. Finfina grejor till lammkotletterna.

Munkänslan är en stilstudie i balans, och påminner faktiskt en smula om gårdagens fina Geyserville. Visst finns här massor av generös solmogen frukt, men smaken är saftig och läskande med bra syror och ett ankare av angenäm strävhet från tanninerna. Härlig intensitet i aromerna som bjuder på en fin skjuts ut i den riktigt långa svansen där den årgångstypiska lakritsen och örterna blandar sig med kryddor och slösande mineralkaraktär. Smack, så gott. Det är möjligt att vinet snart kommer att knyta sig några år, men sitter man på några flaskor och vill ha ett utgångsvärde finns fortfarande chansen. Man får stor utdelning redan nu. (94)

2007 Ridge Geyserville

Tänk så fort tiden går. Man blir lätt vemodig vid tanken på att det redan gått ett år sedan vi besökte Ridge uppe i bergen. Desto trevligare att se att det kommit en ny årgång i senaste släppet. Vi passar på att smaka direkt.

2007 Geyserville ser riktigt ung ut, men den har en fin lyster och en snygg transparens. Doften befinner sig fortfarande till stor del i fruktbombsstadiet och är som en dignande korg fylld av mogen kalifornisk frukt. Mycket lakrits och mörka bär som björnbär och svarta vinbär, men också körsbär med spår av italiensk accent, och redan nu rödare inslag av nypon och hallon. Månaderna i fat av lufttorkad amerikansk ek har satt spår i form av vanilj och fudge, och så lite flyktiga inslag av virkesupplag och trälack som tillsammans med körsbären säkert kunnat lura mig halvvägs till det moderna Piemonte om vi provat blint. Överst dansar stilig, blommig parfym med inslag av dyr hudkräm, och under kvällen tillkommer en kryddig tobakston och lite grillat kött. Mmm, inte illa.

Fast det är i munnen det verkligen händer. Jäklar vad det händer. Balansen är fullständigt lysande, med fräscha, läskande syror och ett ursnyggt tanninskelett som ger bra grepp utan att för ett ögonblick hindra drickbarhet. De 14,5 procenten alkohol är alldeles borttrollade, och det finns en så skinande renhet i frukten att man inte kan annat än applådera. Jag har redan börjat fånle när turbon kickar in och vinet skuttar in i hyperspace. Wow, vilken eftersmak! Den liksom sparkar ifrån i en andra våg som bara fortsätter och fortsätter i ett gnisterregn av lakrits, peppar och klockren mineralkaraktär som får spottkörtlarna att fullständigt gå bananer. Det är omöjligt att låta bli att svälja flera gånger innan aromerna sakta klingat ut. Vilken åktur! Vilken balans! Det här är den överlägset bästa zinfandelblandning jag har smakat från Ridge, och den lär ju bara bli bättre med lite lagring. Bravo! (92-93+)

PS. Enligt etiketten är årets druvsammansättning 60% Zinfandel, 22% Cargignane och 18% Petite Sirah. I Sverige vill säga. Precis som förra årgången uppger amerikanska etiketter, liksom Ridges (och faktiskt Systembolagets) hemsida att vinet innehåller 2% Mataro. Vad är det egentligen för Cuvée Suèdoise som Vinunic importerar?

2002 Château Haut-Bages Libéral

Få viner lyckas frammana en så skön känsla av gammaldags söndagmiddag som Bordeaux. Vi sätter skruven i 2002 Haut-Bages Libéral som har en ganska ljus rubinröd färg med vattnig kant. Doften vinner på någon timmes luftning, och som så ofta i svagare år är den helt överlägsen smaken. De stora kuporna hjälper till att koncentrera aromerna, och för bordeauxvänner finns här massor som skickar upp mungiporna. Rikligt med nyvässad blyertspenna, fuktig jord och höstlöv, dyr tobak och en finstämd kryddighet som leder över i grillat kött. Frukten rör sig åt den rödare delen av skalan med vinbär och en antydan av jordgubbe. Pafymerat, ganska komplext och alldeles ljuvligt!

Smaken däremot är ungefär som väntat. God, men aningen gles och snipig och klart märkt av årgången. Syrorna är höga till och med för att vara Bordeaux, och det finns en lite grön, kartig känsla i eftersmaken vilken ändå måste applåderas för utmärkt uthållighet. Tanninerna är väl inte helt nedsmälta, men har åtminstone polymeriserats till ett strävt pulver. Fin läskande känsla. Vinet tycks ha nått en första drickfas, även om det fortfarande känns ganska ungt. Jag svårt att tro att smaken kommer att fläska på sig med mer lagring. Så här en alldeles vanlig söndag till en mild kalventrecôte är det dock ett härligt glas som rymmer mer njutning än vad som syns i poäng. (89)

2005 Château de la Negly La Falaise

2005 La Falaise är som en påse lördagsgodis för vuxna: lakrits, kaffekarameller, vaniljfudge och chokladpraliner trängs tillsammans med allsköns mörkfrukt, och så lite kirschlikör sprinklad på toppen. Örterna skvallrar om det sydfranska ursprunget; eneträt skyller jag på barriquerna och de femtio procenten syrah. Doften är utåtriktad och modern av internationellt snitt, och vållar viss kontrovers runt bordet efter den väldigt animaliska 2007 JL Chave "Mon Coeur" som serverats före.

Smaken bjuder på en tät matta av mogen mörkfrukt. Munkänslan är rent av krämig, samtidigt som här finns syror som balanserar. Lite flörtigt och fjäskigt och som vanligt med Negly får man en känsla av ganska hög extraktion och ett rejält jobb i vinkällaren. Inget fel i det, det här är proffsigt och snyggt med siktet inställt på tidig njutning. Tanninerna är snälla, och även om vinet fortfarande känns lite primärt är känslan att man absolut inte gör bort sig om man njuter det ungt på frukten. Eftersmaken har bra längd, en snyggt maskerad alkohol, och en ombjudning av doftens kirschiga grenacheinslag. Kanske inte ett vin som berör på djupet, men tvivelsutan riktigt gott. (90)

2006 La Pousse d'Or Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvrées

Som det brukar heta: det är något visst med Bourgogne. Åtminstone när de levererar, och hos den här ynglingen får man faktiskt ordentlig utdelning redan från början. Jag älskar alldeles nypoppad Pinot Noir med sin flyktiga blommighet. Snart fyller en citruston på, och så ganska breda spår av fatbehandlingen med kafferost och virkesupplag, men eken rättar snällt in sig i ledet till förmån för helheten. Frukten känns fortfarande aningen ung och rå, men den är skinande ren och fin med både körsbär, hallon och rödbetor. Den sedvanliga pinotkryddan har fått sällskap av spiskummin, och örtigheten har en lite barrig komponent som av såpa. Banne mig om det inte tittar fram lite skogsglänta och undervegetation också redan nu. Lägg så till läckra animaliska inslag av rått kött och lite unken lerighet -"nobel sjöbotten" rent av - så inser man att här inte finns mycket att klaga på. Jädrar vilket sniffevin!

Och så härligt när känslan av leverans följer med i smaken. Vinet känns tillgängligt och fullt spelbart redan nu trots ganska uppenbar ungdom. Visst är frukten fortfarande en aning kartig, men den har samma känsla av skinande renhet som i doften. Finfina burgundiska syror ger lyft och fräschör samtidigt som de rätt snälla tanninerna agerar stödhjul för maten. Smaken smalnar väl av en aning runt mitten utan att bredda sig igen i slutet, men aromerna klingar kvar en ordentlig stund och mineralkaraktären är underbar.


Förra gången jag drack det här vinet kom nolltvåan i direkt anslutning vilket inte var till den här årgångens fördel. Och visst, 2006 går kanske inte till historien som en av de absolut största årgångarna, men håll med om att det blir tråkigt att alltid sitta och jämföra? Det här vinet klarar sig utmärkt på egen hand, och bjuder på en riktigt skön bourgogneupplevelse till älggrytan denna kulna höstkväll. Det blir fler flaskor på rea. (91-92)

2004 Roagna Barolo Vigna Rionda

Här är vinet som varit veckans snackis i stora delar av vinbloggosfären, men det känns som om diskussionerna har varit livliga ända sedan det släpptes. Först Gallonis recension från oktober 2008 där han talade om stor variation mellan olika flaskor och hur vinet var "a mystery to me". Sedan en massa väldigt positiva omdömen på eBob och Cellartracker följda av ett nytt test från Galloni där han smakat ett vin som var "simply beautiful, with gorgeous inner perfume and tons of balance ... great aromatics ... beautiful richness with air". Med detta i bakhuvudet och med tanke på vingårdsläget var vi flera som kände oss lite besvikna när vinet dök upp blint i en nebbioloprovning härom veckan. Vinet var inte dåligt, men kontroversiellt och rätt ocharmigt med en hel del grönhet och unknad. Jag tyckte det kändes väldigt svårbedömt i nuläget. Några dagar senare leverades ännu en dom från en svensk jury när Auzone-gänget sågade vinet längs fotknölarna med intryck av ett grönt, kärvt, ogint och fruktklent vin utan framtid. Och på andra sidan kölen satt norrmännen nöjda och belåtna och undrade vilka flaskor vi fått levererade till Sverige egentligen...

Puh, så mycket tyck och tänk. Självklart finns inget facit när det gäller hur bra ett vin egentligen är, men i detta fall snackar vi rejäl polarisering. Här krävs omprovning i lugn och ro, med och utan mat. Finare Vinare har redan kommit till samma insikt, med en högintressant kommentarstråd till följd. Korken dras redan på förmiddagen för återkommande påtittar. Bra skit eller bara skit, det är frågan...

2004 Roagna Vigna Rionda öppnar med en hel del unknad, som den här gången mer känns som reduktiva inslag än brettanomyces. Det mesta blåser också bort efter några timmar till förmån för blommiga parfymerade inslag, limstift och nystruket trävirke. Frukten rör sig över stora delar av det rödsvarta spektrat från jordgubbe, hallon och tranbär till mörka körsbär och torkade fikon. Rätt mycket lakrits och kryddor, och så dyker en mineralisk känsla upp efter hand, liksom stekt svamp. Mitt alltihop finns en kärve grönt, med örter, barr, tobak och stjälkar. Doften blir bara bättre och bättre under de nästan tio timmar vi följer vinet, och är i skrivande stund riktigt givande och utåtriktad med bra djup och fin expressivitet.

Tyvärr genomgår inte vinet riktigt samma förvandling i munnen. Direkt efter uppkorkandet är vinet syrligt och magert, och även om det blir bättre efter hand så är det svårt att dela ut så många extra charmpoäng till smaken. Det här är långt från piosity, mer som en sträng gammaldags skolfröken med kappan knäppt ända upp till halsen. Munkänslan är slank med lite stjälkig grönhet i den ganska lätta kroppen. Mittpartiet känns rätt bräckligt till en början, men fyller ut sig med luft och aromerna hänger med fint ut i eftersmaken. Precis som förra gången känns tanninerna förvånansvärt snälla och polerade. Alls inga grova eller gröna monster, utan rätt sandiga och mjuka, nästan pulvriga. Visst snörper det till lite grann, men trots den slanka frukten uppfattar jag inte vinet som uttorkande. Snarare viss saftighet och ganska läskande där både de höga syrorna och eftersmakens mineralkaraktär hjälper till. Bra längd utan bitterhet. (90-91+?)

Vad månne bliva av det här? Precis som många andra tycker jag det är svårt att uttala sig om lagringspotentialen, även om en rejäl luftning lyfte vinet ganska ordentligt. Från 86-87 vid uppkorkandet till fina 90-91 (precis som förra gången), men är man allergisk mot minsta grönhet och vill ha frukten i förarsätet blir man säkert provocerad av detta betyg. Och visst skall man kräva mer med tanke på ursprung och pris. Vad hände med Serralungakraften? Å andra sidan är ju inte ett sådant här vin alls tänkt att drickas nu, och jag har för liten erfarenhet av unga piemontesiska smakprov matchade mot lagringens facit. Det är svårt att rekommendera vinet baserat på de här smakproverna och jag lär inte köpa fler flaskor. Däremot blir det åtminstone intressant att se vad som händer med dem som redan är inköpta.

PS. Även Niklas var sugen på en ny påtitt i lugn och ro den här helgen.

2004 Pio Cesare Barbaresco

Aj aj aj, vilken charmör vi har i glasen ikväll. Med sin flörtiga, direkta stil lyckas vinet prata omkull oss direkt och vi sitter bara och gapar efter mer. You had me at plopp...

2004 Pio Cesare Barbaresco bjuder redan vid karafferingen på en öppen och luftig doft där parfymerade rosor dansar överst. Frukten är skinande ren på finaste nollfyremanér med körsbär, hallonkola och jordgubbssylt. Här finns massor att hitta, listan blir så löjligt lång med bland annat menthol, fuktig tobak, allehanda kryddor, lakrits och chokladpraliner att det är lättare att sammanfatta intrycken som piosity. Husstilen slår verkligen igenom i sin semi-moderna stil med en hel del fatprägel. Nog känner man igen intrycken från riktigt lyckade årgångar av deras Langhe Nebbiolo och Barbera d'Alba, fast här är allt mycket större, rikare och mer komplext.

Smaken kombinerar rätt seriösa tanniner med flörtighet på ett strålande sätt. Visst snörper det till på det vis en ung bra nebbiolo skall, men samtidigt lyckas helhetsintrycket på något sätt landa i avdelningen för charm och tidig tillgänglighet. Vinet är riktigt givande att dricka redan nu, med samma skinande rena frukt som i doften. Syror och struktur kramar ur spottkörtlarna ordentligt, och det är svårt att inte både le och smacka i eftersmakens fyrverkerier av lakrits och mineraler.

Ni kan skrika Coca Cola-barbaresco hur mycket ni vill, det här är fullständigt omöjligt att motstå. Svinbra. (93)

2002 Jean-Marc Brocard Chablis 1er Cru Montée de Tonnerre

Undrar hur många krabbor som inhandlats av oss vinbloggsläsare den här helgen egentligen? Tanken var att låta Brocard få lägga en straffspark mot skaldjuret. Kombinationen av toppenår och toppenläge borde kunna göra jobbet, åtminstone i grenarna syror och mineraler. Tji heller. Den här flaskan var så fullständigt praktkorkad bortom all vett och sans att det räckte med att vistas i dess närhet när korken drogs ur för att ställa diagnos. Rakt ner i slasken, så var det med den blogglusten. Eftersom det är mer än tre år sedan flaskan inhandlades och monopolets returrätt upphört att gälla borde ni väl egentligen få läsa om hur jag kontaktat producenten och skickat innehållet i flaskan över halva Europa. Istället läser jag den här posten ett par gånger till...

PS. Öl är också rätt okej till krabba...

2004 Château D'Aiguilhe

Det blir återseende av ett semestervin ikväll. 2004 D'Aiguilhe charmade oss svårt i den ljumma bordeauxkvällen i somras. Frågan är hur det smakar en mörk oktoberkväll på hemmaplan?

Jo tack, ganska bra. Fast det är egentligen först efter några timmar i öppen flaska som det verkligen klickar. Direkt efter uppkorkandet finns här nämligen mer än lovligt mycket smågodis: fudge, vanilj, smörkola, och så en frukt direkt från syltburken på det. Nej, det här är nog inget vin som får väldigt saknade vinnördar att brista ut i Shakespeareparafraser. Men likväl doftar det Bordeaux, speciellt när en del av godispåsen blåst bort och en mer distinkt ton av cederträ och tobak letat sig in. Det är väl fortfarande ingen runt bordet som tycker att fatbehandlingen är för diskret, men alla applåderar vi den nyfunna men relativa elegansen.

Smaken är ganska fluffig med en massa frukt och fat. "Lite högljutt och rättframt som en blockbuster", fast i en årgång som kanske mer lämpade sig för klassiska stilstudier. Rätt mycket hull och rätt lösa kanter, även om den ganska långa avslutningen också nyper till rätt bra. Jag gissar att en del av snörpet kommer från faten. Mineralkaraktären i svansen hamnar på pluskontot, och syrorna är det sällan några större fel på i Bordeaux. Balans kan bordelaisarna fixa till i sömnen. Det här är gott, men tämligen modernt och inte urtypiskt. För min del handlar det mer om en fråga om humör än stil, men med en prislapp under €16 blir invändningarna väldigt få. (88-89)

2004 Alain Graillot Crozes-Hermitage

Se där, lite guldkant på torsdagen. Konsum har rea på älgfärs, och redan i butiken ser jag biffar med svartpeppar och krossade enbär framför ögonen. Kantarellerna till såsen tar vi från höstens skörd i frysen. Enbär, vilt och svamp - visst blir man sugen på syrah?

2004 Graillot Crozes-Hermitage är riktigt fin! Från den stiligt rubinröda, helt transparenta färgen till den läckert parfymerade doften. Röda bär som hallon och vinbär trängs med kött och tjärat virke, och så snygga kryddor av allehanda slag. Håll med om att kombinationen hallon-lakrits har en förmåga att skicka upp mungiporna varje gång? Garriguen finns på plats, tillsammans med blommor och alla deras stjälkar. Nej, nollfyrans grönhet lär väl aldrig försvinna helt.

Smaken är slank, syrlig och lagom asketisk till den gräddiga kantarellsåsen. Det är knappast det tätaste vin Graillot någonsin gjort, och visst finns en del stjälkiga gröna inslag, men samtidigt älskar jag munkänslan och alla dess balanskonster. Det känns som att alla komponenter sitter på rätt plats och frukten verkar ha lagt sig till med lite mer rondör kring midjan sedan sist vi smakade för två år sedan. Eftersmaken är lång och laktristonad med ypperlig mineralkänsla och precis rätt doser kärvhet och malörtsbitterhet för att brottas med älgen. Och precis lagom doser fransk bondskhet i den annars tämligen eleganta helheten.

Man kan säkert krama ur en del ytterligare positiv utveckling om man lugnar sig något, men sitter man på många flaskor är det inte fel att börja dricka nu. Vinet tycks vara i början av något riktigt bra. Ett gott och harmoniskt glas. (89-90)

Barolofrossa med Tre apor

Kan man raljera om ett vin måste man förstås även kunna berömma det när man väl smakar. Japp, jag talar om aporna. Här dök det upp helblint och välkylt i karaff efter en synnerligen välartad första flight från Piemonte. Med tanke på omständigheterna och vår värds löften om en gomrensare före maten så tror jag vi var flera som hade siktet inställt på riktigt bra Riesling. Man måste vara ärlig nog att erkänna att äggen rann rätt duktigt i ansiktena på flera av oss runt bordet när vinet väl avtäcknades. Doften bjöd på en snäll och harmlös ton av bordsdruvor med en söt känsla och en hel del gröna toner, och jag är nöjd intill odräglighetens gräns med att ha ropat enkel Silvaner innan boxen kom på bordet. Smaken hade en del restsötma men var ändå hyfsat fräsch med skapliga syror även om eftersmaken var snopet kort med en del grön sparris. Väldigt enkelt men absolut inte defekt utan snarare rent och någorlunda snyggt, och skall man ge sig ut på prisvärdhetens gungfly måste man rakryggat erkänna att det är rätt obegripligt att man får tre liter av det här vinet för mindre än 150 spänn. Samtidigt var det så ointressant att jag inte vill dricka det igen, och hur man håller intresset uppe över fyra flaskor övergår mitt förstånd. (79-80?)

Annars då? Jo, en bra kväll får man säga. Och trevlig som tusan; fattas bara när Ulrik bjuder upp till dans med de senaste inköpen från piemontesemestern. Det vankas tre flighter med sammanlagt tio Barolo till mat, skratt och prat, och som vanligt blir det en del extraflaskor innan kvällen är slut. Från första flighten minns jag helst 1997 Conterno Fantino Sorì Ginestra med en oemotståndlig doft av jordgubbar, körsbär, violer och moderna drag av fat med både cola, lakrits och kaffefudge. Smaken var slank men tät med lysande intensitet som inramades av pulvriga tanniner och en lång fin eftersmak. Härlig Barolo som börjar nå mognad! (94)

I andra flighten var nog alla eniga om att ett vin var huvudet högre. 1999 Scavino Riserva Rocche dell'Annunziata bjöd på en av mina allra bästa Baroloupplevelser någonsin med en skinande ren doft av crème de cassis, hallon och jordgubbar. Trots viss flaskålder var känslan av nykrossade bär underbar! Violer, tjära och örter skrek Piemonte, tillsammans med pinjebarr och lite flyktiga inslag av aceton och nagellack. Smaken var smått sensationell; syrlig och saftig och samtidigt så packad med frukt. Ljuvliga ungdom! Härlig struktur med pigga, ettriga tanniner och så en svans av lakrits. Underbart. (95-96)



Efter en sagolik ragù courtesy of Finare Vinare gav vi oss ikast med tredje flighten. Först ut var 2004 Roagna Vigna Rionda som lockade fram omdömen om brett och unknad. Doften hade ändå bra djup med limstift och körsbär även om grundkänslan var en ganska mörk tolkning av nebbiolo, med en hel del grönhet på det. Vi hittade spår av halva blomsterlådan inklusive stjälkarna, men också en del mer intresseväckande aromer. Saftig och fin smak, med förvånansvärt snälla tanniner och bra lyft, men sammantaget var vi överens om att vinet nog mår bäst av att ligga på rygg några år. (90-91+). Min favorit i flighten var istället inte alls en Barolo utan från grannskapet. 2004 Matteo Correggia Roero Ròche d'Ampsej hade väldigt mycket av vad jag önskar mig hos ung nebbiolo - en snygg parfymerad doft av lim, pinjeträd och mynta på en bakgrund av körbärstonad frukt och mineral. Smaken var snygg, snudd på ädel utan svackor. Höga syror och härligt mogna men ungdomligt ettriga tanniner. Riktigt bra jobbat! (92)

Och som vanligt går det inte att genomföra en sådan här provning med ett gäng vinidioter utan att alldeles för många extraflaskor dyker upp. Gabriel bjöd på en absolut sensationell 2005 Cigliuti Barbaresco Serraboelloa. I doften fick man en en hel pralinask med körsbärslikörpraliner. Här fanns djup och bredd, med lysande munkänsla av tät frukt, lyxigt skulpterade tanniner och en lång och läcker eftersmak. Det här må vara en lyckträff från producenten i denna årgång, men det vore jättekul att ha några flaskor. (93-94)

Även Finare Vinares 2004 Cascina Cucco Barolo Cerrato imponerade stort i den här samlingen, men det vinet är besällt från Danmark och mer utförlig post kommer hyfsat snart.

Min egna favorit i det fria programmet blev också avslutning på kvällen: 2007 Domaine la Barroche Pure. Vilken omställning efter en massa nebbiolo, men så snart smaklökarna hade vant sig stod det helt klart att här vankades klassisk grenachedominerad Châteauneuf-du-Pape. Det här vinet hade verkligen harmoniserats fint sedan fatprovningen i april, med en urläcker terroirkänsla. En körsbärstonad nollsjuefrukt att dö för, och så traditionella drag av noriark, varma stenar, kött och garrigue. Smaken var som en smekning trots alla sina procent, så len och fruktpackad. Lysande grenache! (95+)

Och därmed var kvällen slut och lyckliga vandrade vi ut till taxibilar och promenadvägar hem. På återseende.

PS. Fler intryck.

1998-2006 Château Pavie

Kvällens tredje flight är den bästa jag någonsin har provat. Så är det bara. Och när jag nu läser igenom mina anteckningar slås man över hur futtigt det känns att försöka återge en sådan här upplevelse genom den vanliga associationslek som präglar de flesta noteringar. Herregud, att överhuvudtaget sitta med penna och anteckningsbok när någon häller sådana här viner känns nästan respektlöst. Jag slutade också skriva efter ett tag; det finns en gräns för hur många "lysande" och "underbart" man orkar plita ner. Det här är riktigt bra skit, och som Bordeauxälskare känns det ungefär så nära himlen man kan komma. För att vi har Bordeaux i glasen råder ingen som helst tvekan om...

Det är ju annars tills viss del det som hela den här provningen handlar om - en möjlighet att skaffa sig en egen åsikt i den infekterade debatt som varit de senaste åren i kölvattnet efter 2003 Pavie. Det har stundtals varit rena skyttegravskriget över Atlanten med engelsmännen på ena sidan och amerikanerna på den andra. Anklagelserna och idiotförklaringarna har haglat, och jag tror att det är fler än jag som tycker det har känts som att hela cirkusen har handlat så mycket mer om förlorad prestige och revirpinkande än om jäst druvjuice. Men nu skall vi alltså få en chans att smaka själva. Inte mindre än nio årgångar Pavie står på programmet; samtliga som släppts sedan Gérard Perse tog över egendomen. Men tro inte att här råder någon hallelujastämning och att provningen skulle vara avgjord på förhand. Runt bordet sitter gott om Gamla världenkramare som utan att tveka skulle kunna tatuera in "syrafetischist" på ena armen och "terroirtaliban" på den andra. Vi förväntar oss Bordeaux, och vaksamheten på eldighet, slapphet, och portlik sylt är hög...

Först bjuder dock Niklas på försmisk med lite bubbel. Näsan möts av en utsökt doft av nougat, nötter och äppelpaj, tillsammans blommiga övertoner. Smultron tycker någon. Läcker, nästan krämig munkänsla med underbar mineralitet och lite spår av kafferost. Och herregud vilka citrussyror - så eleganta och höga, som att suga på en klyfta. Fantastiskt gott, utan tvekan bland de godaste champagner jag någonsin druckit. Det här måste väl vara en toppenårgång, säkert 1996? (94-95)
Facit: 1996 Dom Pérignon. Och därmed känns det som att ribban är lagd för kvällen...

2000 Château Monbousquet Blanc smakas öppet till en orgie av svamp på nybakat bröd. Här hittar man en hel del gulfrukt både från tropikerna och äppelträden. Fatbehandlingen är minst sagt generös med rökighet, kryddor och lite dilliga inslag, men det känns som att eken smält in riktigt fint i helheten. Smaken är fet, nästan vaxig med en syrabrist som ger en aningen fadd känsla. Rätt mycket kraft och bredd, och så en anstrykning av hetta i den långa eftersmaken. Utan tvekan välgjort, men samtidigt i en stil jag har svårt för. 55% Sauvignon Blanc, 35% Sauvignon Gris, 5% Muscadelle, 5% Sémillon och (88).



Så dags för lite rött! Alla flighter har samma upplägg: tre årgångar Pavie, och så ett svart får i form av ett annat vin signerat Perse. Vinerna provas halvblint, vi får information om vilka viner som ingår men inte i vilken ordning de kommer.

Första flighten.

Vin nr 1 är nästan en chock att smaka efter den vita Monbousqueten, det känns som om någon vridit upp volymen rejält. Smaken upplevs som rejält packad, rent av massiv med massor av lakrits och mogen mörkfrukt. Syrorna är högst i flighten. Det finns en liten beska i slutet, men om den kommer från fat eller extraktion får vara osagt. I nosen får man massor av plommon och cassis, tillsammans med jord, järnhaltiga mineraler och tobak. Jag hittar ingen grönhet i smaken, men i doften finns flightens tydligaste örtighet med mynta vilket får oss att gissa på nolltvåan. (91-92)
Facit: 2002 Pavie. Riktigt bra jobbat i en årgång som aldrig lär vinna några charmpris.

Vin nr 2 sticker ut med sin lite småskumma doft av körsbär och äppelmust. Doften känns mycket mer suddig och ofokuserad än de andra vinerna i flighten, och är inget jag skulle placera i Bordeaux om vi provat helblint. En del fat med kryddor, och så lite honung vilket alltid känns bisarrt att hitta i röda viner. Smaken är tannisk med rejält tryck, men samtidigt lite grön känsla, eftersmaken är kärv och lite snipig. Absolut inget charmtroll, och även om här ändå finns en del att gilla med lite jobb så levererar det långt under priset. Blir kanske bättre med lagring? Ingen tvekan om vad det här är. (88?)
Facit: 2005 Arômes de Pavie. Knepigt det där med andraviner. Här har vi ytterligare ett argument att lägga till diskussionen, fråga mig bara inte vilka slutsatser man skall dra. Kanske att man skall smaka innan man köper lådvis.

Vin nr 3 doftar underbart på det där bordeauxtypiska sättet, ni vet när man får så mycket associationer till stall och salmiak att synapserna gnistrar fram SALT i stora bokstäver trots att det egentligen är en smak. Generös mörkfrukt, jordighet, snygga fat med lakrits och en liten vaniljton, och så massor av tobak. Bordeauxmarkörerna står som spön i backen. Smaken vittnar om en hel del ungdom med gott om sträva men mogna tanniner, men samtidigt är den välskräddade frukten så generös att jag med glädje skulle sätta korkskruven i det här redan imorgon om jag hade några flaskor. Här händer massor i glasen, och helt klart mest power i denna flight. Makalöst gott, och min favorit av de här fyra vinerna. Nollettan? (94-95)
Facit: 2001 Pavie.

Vin nr 4 känns tätt och lyxigt i näsan, med en aning syltig känsla hos mörkfrukten. Kryddigheten är kanske den mest komplexa ikväll med såväl bakkryddor som curry. Jord och tobak får alltid mungiporna att åka upp hos mig. Munkänslan är harmonisk med riktigt finmaskiga pulvriga tanniner som nog hunnit polymeriserats en del. Fin balans, hög klass, och så doftens exotiska kryddighet i svansen. Svingott! Nittionian? (93)
Facit: 1999 Pavie.

Bra början får man säga, där det verkade som om nollettan drog ned störst applåder runt bordet. Niklas serverar svampsoppa och passar samtidigt på låta oss bli ännu en Madeira-upplevelse rikare. 1928 Julio A Cunha Sercial Velho Superior gifter sig utmärkt med maten med sina klassiska inslag av nötter, björnklister och honung tillsammans med lite barrig örtighet. Zzzzing - syrorna är helt galna på den här sprittiga 80-åringen, höga och spetsiga och mår som bäst när de sköljs med gräddig soppa. Fin, lång eftersmak med en skål nötter och oxidation. Som vanligt famlar jag lite efter ord när man får smaka sådana här viner, det ligger så långt bortom de viner vi vanligen dricker. Bordsgrannen ger 117 poäng, jag nöjer mig med (94) och kan inte låta bli att känna mig som en skurk som ens tänker tanken att komma dragandes med siffror.



Andra flighten.

Vin nr 1 har ett härligt sug i doften, man får känslan av att stirra ned i en hisnande avgrund. Här tumlar en massa lakrits, mörkfrukt, jord och cigarettaska runt på en blåviolett bakgrund. Stiliga fat bidrar med marsipan och vanilj. Smaken har skön balans och härlig intensitet med klockren frukt. Hög kvalitet på tanninerna, men visst känns det att vinet är ungt. Pavie 2004? (93-94)
Facit: 2004 Château Pavie-Decesses. Åh, så det här var avfällningen. Passar fint in i husstilen får man säga.

Vin nr 2 är det som sticker ut i den här flighten för mig. Doften är inte helt lätt att få kläm på, och för egen del störs jag av en del juvenila smöriga, slibbiga inslag av gräddkola och fudge. Lite järn och blommigt parfymerade toner dyker upp, och så lite ospecifik mörkfrukt. Någon tycker att vinet beter sig som om det stängt ner sig. Smaken är klart bättre än doften, rätt fin med bra struktur och syror även om helheten känns bläckig och svart. Obarmhärtiga tanniner smäller till ordentligt i slutet. Riktigt ungt och svårbedömt. Jag känner inte riktigt igen det här från de andra årgångarna och gisssar på Pavie-Decesses. (91+?)
Facit: 2006 Pavie. Återkom om tio år...

Vin nr 3 känns som en klassisk men ung och lite ekfrän Bordeaux. Återigen får jag en salt känsla i doften, och så grillat kött och stall. Tät, lyxig mörkfrukt, men också en antydan av alkoholångor för första gången ikväll. Smaken är fast och fin, med riktigt högklassig struktur även om det känns som att tanninerna fortfarande har blöja. Vansinnigt ungt med rätt tydliga fat, men med stor potential. Massor av mörk choklad och salmiak i slutet. Svinbra, men behöver tid. 2006 Pavie? (92-93+)
Facit: 2004 Pavie.

Vin nr 4 - oh là là petite salope! Doften är öppen och fluffig med en fullständigt avväpnande småslampig jordgubbston hos frukten, och så lite rödare äppletoner överst. Underbar merlot med viss mognad. Lite bittermandel från faten, och så en lång rad av klassiska bordeauxattribut med stall och mineral. Smaken går inte heller av för hackor, klockren balans, pulvriga tanniner, lysande syror. Jag har ett superlativ efter annat i anteckningsboken. Fantastiskt gott. Nittioåttan? (94)
Facit: 1998 Pavie, javisst. Det här är den första årgången Gérard Perse hade full kontroll över, det vore onekligen intressant att någon gång prova hur Pavie smakade innan dess. Min favorit i den här flighten, och något man hoppas alla högljudda tvivlare som förutspått (och hoppats?) att vinet skall falla ihop efter några år får smaka.

Vin nr 5 är en bonusflaska 2004 Haut-Carles som värdarnas värd Niklas öppnar efter en stunds diskussion kring referensramar. När man provar så här bra viner är det inte utan att man funderar på om kartan fortfarande ser ut som den brukar. Vinet har en betydligt ruffigare och skitigare doft än föregående viner, vilket förstås accentueras av temperaturen och avsaknaden av luftning. Ändå tycker jag mycket om det, med de snygga violtonerna över plommonen och svarta vinbären, den fina munkänslan med syrorna på plats och den stiliga mineraliska knorren. Inte samma komplexitet eller finess som hos Pavie, men det räcker till (89-90) även i det här sällskapet. Ungefär som förra gången alltså, och det är skönt att känna lite fast mark under fötterna innan vi ger oss i kast med sista flighten...



Tredje flighten.

Vin nr 1 är mörkt och tätt, med en förhäxande blandning av blommig parfym och mörk lyxig frukt i doften. Ren crème de cassis möter plommon, och en massa violer och lite rökighet från faten. Oj oj oj, vilken smak. Den är nästan salt med massor av mineralkaraktär, och så frukt så massiv man riktigt känner hur tungan färgas blå. Kroppen är Gargantuas, men rörelserna tillhör en ballerina. Kraft och elegans, ordentlig fruktmognad men samtidigt läskande fräschhet. Harmoni! Ruggigt bra. (95-96+)
Facit: 2003 Pavie. Oj, där kom den. Jag tyckte inte det var busenkelt att ropa 2003 på det här även om det var den gissning vi kom fram till. Med facit i hand var vi många som verkligen satt och letade efter markörer för årgången, och kanske fanns det en liten vasshet i tanninerna. Men ändå... det här är riktigt vin och utan tvekan en Bordeaux. "Anyone who thinks this is good wine needs a brain and palate transplant" skriver Clive Coates - jag antar att det är dags att boka tid hos neurokirurgen...

Vin nr 2 är uppenbart ungt men så härligt! Doften är som en glänsande svart läderrock. Så lyxig och ren, med massor av violer och så en mörkfrukt att dö för. Fatbehandlingen osar klass. Smaken framkallar återigen en stream of consciousness av superlativ. Sanlös koncentration, och en tanninstruktur som vore den skulpterad av någon mästare från antikens Grekland. Oändlig eftersmak. Det här är förstås minst ett decennium från mognad, men samtidigt så härligt redan nu. Glas fyra är väl egentligen ett strå vassare, inte minst för att det verkar ha nått en första drickfas, men jag faller som en fura för det här vinet också. Känslan av att få snurra runt vinet i munnen och känna alla beståndsdelarna ger mig rysningar, och även om tungan fastnar i gommen av strävheten finns här så mycket frukt som genast smörjer loss den igen. (96-97+)

Facit: 2005 Pavie. Varför inte hundra poäng? Ja, säg det. Varför poäng över huvud taget egentligen? Det här är väl på många sätt så bra som det blir, även om det kommer att smaka ännu bättre längre fram. På den här nivån känns siffror lite futtigt.

Vin nr 3 känns lite mer återhållet än de andra glasen, och kanske något mer klassisk med en saltare fläkt av salmiak och jord. Lite förvånande finns också inslag av persika, och så en fin, barrig tobakston som även hänger med i smaken. Munkänslan är lite slankare än i de andra glasen i flighten, även om det finns gott om generös frukt här med. Saftig och fin, självklart ung men god redan nu. Det här måste vara Monbousquet? (93-94)

Facit: 2005 Château Monbousquet.

Vin nr 4 är tätt och mörkt, blänker som våt asfalt under neonljus. Doften känns på långt håll, här står aromerna verkligen som den där klyschiga struten ur glaset. Det finns violer, lakrits, choklad, jord, och så den lyxiga mörka plommon/cassisfrukten från de andra årgångarna uppskruvad till elva. Det börjar låta tjatigt men vilken smak! Vilken balans, vilken lätthet, så rent och långt. Magisk koncentration utan tyngdkänsla. Och så har vinet dessutom mage att växa i glaset och peta in ännu en växel. As! Tanninerna är fasta men ändå förhållandevis mjuka, vinet är inne i en riktigt charmig tidig fas. Vad skall man säga? En helt ny nivå av Bordeaux för mig. (97-98... 100 poäng kommer kanske om jag får en hel flaska för mig själv ;-))

Facit: 2000 Pavie.

Ja vad skall man säga egentligen? Det känns som orden tar slut. Pavie infriade alla förväntningar och lite till. Tack. Tack till alla inblandade, tack till Pavie för att ni gör sådana här viner, tack till britterna för att ni gör ert bästa för att hålla tillbaka marknaden. Och tack till Niklas för att du snokade upp dessa flaskor över halva Europa och för att du är en sådan snubbe grand cru classé.

PS. Det blev en hel sjö av bonusviner på småtimmarna (inte minst en 2001 Perchristina som jag gärna skulle smaka vid en annan tidpunkt än halvtre på natten föregången av ett tjugotal andra viner) men det kan ni läsa sedvanligt träffsäkra noteringar om på annan plats. Och ännu mer här, här och här.