Årets viner 2007

Jag hade tänkt låta bli, men Finare Vinare har redan gått i bräschen, och det är svårt att förneka sin natur - jag är en fullfjädrad nörd som fullkomligen älskar listor över saker jag gillar, vilket inte minst alla kassettband och numera CD-R jag under åren bytt med likasinnande vänner vittnar om. Dessutom är det ett utmärkt tillfälle att stanna upp och begrunna året som gått och alla goda viner vi haft förmånen att dricka. En liten kommentar till listan bara: de inbördes placeringarna är inte ristade i sten (även om förstaplatsen nog är årets godaste vin alla kategorier), och jag har avsiktligt undvikit allt vad poäng heter. Dessutom har jag tagit mig friheten att använda en egen variant av den lite luddiga Wine Spectatorska x-factorn där andra faktorer än bara kvalitet/höga poäng spelar in. Rätt vin vid rätt tillfälle kan ge en otrolig njutning, och följaktligen kan viner som jag visserligen givit högre poäng hamna utanför listan. Årets mest minnesvärda viner:

1. 2001 Poderi Aldo Conterno Barolo Cicala Vidöppen tyngdlös intensitet av vad som känns som själva definitionen av nebbiolodruvan. Jag kan fortfarande känna eftersmaken av årets godaste vin alla kategorier.

2. 2003 Domaine du Pégaü Châteauneuf-du-Pape Cuvée Réservée. Hör egentligen hemma på förra årets lista eftersom vinet var ännu bättre då och verkar ha slutit sig en aning sedan dess, men det känns fortfarande som att Laurence Féraud lyckats tappa själva essensen av södra rhônedalen på flaska detta varma år. Garrigue, slösande frukt, halva bondgården och i det närmaste portvinsstyrka men lysande gott den fjortonde juli.

3. 2004 Château Lascombes. Ungt, kaffefatigt, modernt och den bästa nollfyran från Bordeaux vi har druckit hittills.

4. 2003 Clos des Papes. Årets mest kontroversiella vin för andra året i rad? Konspirationsteorierna nådde nya höjder och gränsade till rent förtal på eRP nyligen, vilket föranledde Paul Vincent Avril att kommentera de egna rutinerna för flasktappning samtidigt som han återigen påpekade att hans vin normalt stänger ned sig rejält två år efter skörd och att han själv inte skulle drömma om att stoppa in vare sig 2003 eller 2004 i en vertikalprovning för tillfället. Det hindrade inte den här flaskan från att visa upp en hel del av sin inneboende kvalitet i början av sommaren. Lite russinvarning, men oj vad bra.

5. 2004 Finca Sandoval. Egentligen alldeles för ungt, men sanslöst välgjort och charmigt med ett ben i den Gamla världen och ett i den Nya.

6. 2000 Vincent Girardin Corton Vieilles Vignes Grand Cru. Moget, elegant och silkeslent med nyanser av höstskog och rå svamp det inte gick att sniffa sig mätt på. En flaska som presterade långt bättre än förväntat.

7. 2001 Fattoria di Felsina Berardenga Riserva Rancia. Återigen en flaska som levererade långt över vad man kunde förvänta den där kvällen i augusti, nästan så man drar sig för att öppna nästa för det känns som att man bara kan bli besviken. Så underbart typiskt Toscana!

8. 2004 Château Smith Haut Lafitte. Årets julmirakel, förvånansvärt tillgängligt redan nu.

9. 2004 Domaine de la Janasse Châteauneuf- du-Pape. Drucken första barnlediga kvällen i Paris, snacka om x-factor. Tät och pepprig, ung fast tillgänglig och vansinnigt bra.

10. 2003 Les Cailloux (Lucien et André Brunel) Châteauneuf-du-Pape. Återigen en producent verkar ha gjort en home-run det varma och knepiga 2003. "Broad, expansive, and totally captivating" - det är bara att hålla med.

Hedersplatsen går till 2004 Domaine Le Clos de Caveau Vacqueyras för sina enastående insatser som husvin under året till de mest skiljda maträtter, parat med en lysande kvalitet för priset. Ett bra vin helt enkelt.

Efterord. När jag läser igenom listan slår det mig hur svårt drabbad jag är av Young Cellar Syndrome. Viner från andra sidan millennieskiftet lyser med sin frånvaro; generellt är det unga viner vi har druckit. Vidare noterar jag en viss övervikt för rhôneviner, vilket i och för sig är i sin ordning - bra châteauneuf är vansinnigt gott, men det är ändå Bordeaux som är min favoritregion och som utgör nästan en tredjedel av vinsamlingen. Orsaken är såklart att de bordeauxviner som skulle kunna tänkas slå sig in på listan fortfarande är alldeles för unga för att drickas, parat med för få flaskor i rätt många fall. Nåja, nu är de ett år äldre i alla fall. Att Frankrike dominerar stort är väl annars helt i sin ordning, de uppfann ju trots allt vinet, osten och kärleken ;-).
Fast en italienare på förstaplatsen kan säkert glädja någon, Italien är ju inte så pjåkigt det heller. En annan fundering är att vita och mousserande viner lyser med sin frånvaro, några var nära men nådde inte ända fram. Det får vi kanske försöka ändra på under 2008.

Gott Nytt År allihop, och tack för alla underhållande och lärorika diskussioner under året.

2002 Jean Boillot Puligny-Montrachet 1er Cru Clos de la Mouchère

Kvällens andra vin, efter paus för vällingblandande, läggning, upptorkande av kräk, byte av sängkläder, ny läggning och en sväng till tvättstugan - vem har sagt att man skall få avnjuta en för tidig nyårsbuffé i lugn och ro ens i sitt eget hem - blir den här flaskan. Samma druvsort som i Bonville, från samma år och inte heller så förbaskat långt avstånd mellan vingårdarna men vilken skillnad! Här möts man av ett fetare och rundare uttryck av chardonnay. Även det här vinet vinner betydligt på att luftas. I doften hittar vi betydligt boknare äpplen parat med citron, rök, blommighet, mineraler och en rejäl fatpräglan med vanilj, smör och även vissa drag av popcorn som andra kloka människor redan har noterat. Munkänslan är ganska fet och smörig fast på något sätt även elegant med lite småstram men spänstig frukt, fina matchande syror, och en liten bitterhet i den mycket långa mineralpräglade eftersmaken. Oj så gott, även om K har vissa reservationer och egentligen vill ha krispigare viner. Själv tyckte jag det satt som en smäck till den gratinerade hummern med hemmagjord aïoli, men även här tror jag på en ljus framtid med ytterligare lagring.

2002 Franck Bonville Blanc de Blancs Grand Cru

Vi äter nyårssupén redan ikväll. Det blir säkert utmärkt trevligt på firandet imorgon, men med tjugotre gäster varav elva barn i åldrarna noll till drygt tre år blir inriktningen lite annan än god mat och vin i lugn och ro. Med risk för jodförgiftning börjar vi med ett dussin ostron följt av några pilgrimsmusslor innan vi avslutar med hummer. Champagnen korkar vi upp redan till förberedelserna, en blanc de blancs på idel ädla Grand Cru-druvor.

Doften är initialt lite blyg fast fräsch med äpplen, äplen och åter äpplen - här finns såväl kartiga gröna som sötare gula och röda. Det finns också lite citrusfrukter, bröd, jäst, en antydan av vaniljsås och efter en tid med öppen flaska även lite nougat. Vinet är fräscht, ungt och uppiggande med samma äpplighet och citrustoner även i smaken parat med jäst och ett drag av mineralkaraktär, speciellt tillsammans med ostronen. Fin längd. Blev godare och godare under kvällen, och kommer bara att bli bättre med tiden.

2004 Château de Saint-Cosme Gigondas Valbelle

Château de Saint-Cosme är inte bara en av de mest omskrivna producenterna i Gigondas, utan även den äldsta. Nuvarande ägare Louis Barruol är vinbonde i fjortonde generationen sedan han tog över efter sin far 1997. Med sådan historia är det inte förvånande att man har tillgång till gamla vinrankor; genomsnittsåldern sägs ligga på 60 år. Den här cuvéen brukar anses tillhöra det bästa appellationen kan prestera och görs bara de bästa åren (quand l'année s'y prête skriver Guide Gault Millaut poetiskt, man blir ju tårögd) från rankor som närmar sig hundraårsdagen. Vill man ha siffror så handlar det om 80% grenache, 20% syrah och 50% ny ek. Ok, nog med fakta, i dekantern med dig.

Vinet är mörkt blårött med dragning åt svart. Den första sniffen drar också åt det mörka hållet med initalt något knuten, lite hemlig frukt med inslag av moreller, svarta vinbär, lakrits, nylagd asfalt, svarta oliver och kåda. Den mörka mullrande smaken påminner om ett plötsligt åskoväder som drar in över Mont Ventoux, även om vinet varken känns stabbigt eller alkoholtungt utan snarare ganska elegant. Det finns både tanniner och syra som ger en lätt uttorkande effekt i munen, vilken dock enkelt avhjälps med lite mat, ikväll lammkotletter med gratäng på zucchini, aubergine, parmesan och tomatsås. Vinet verkar befinna sig lite i trotsåldern, men öppnar snällt upp sig efter några timmar och blir då mindre svartmuskigt och bjuder istället på ljusare inslag av röd frukt med hallon, lite blommighet, köttbuljong och även min favoritdoft i södra rhônedalens viner: den kryddiga garriguen med ett par lavendelkvistar. Riktigt gott, även om det inte skadar att vänta med nästa flaska. Möjligen är nollfemman mer tillgänglig direkt?

2004 Castello di Fonterutoli

Nej, nu kan vi inte vänta längre. Det har trillat in lovord från alla håll och kanter för denna nya årgång av Castello di Fonterutoli så fram med korkskruven. Ur flaskan kommer ett blårött vin med aningens knuten doft av sura körsbär/moreller, violer, pepparkaksdeg, mineraler, en gnutta nagellack och nästan löjliga doser av mörk bitter choklad och kaffebönor. Smaken är även den främst präglad av ung mörk blåviolett frukt med rikliga doser rostad ek, som via en bra syrastadgad koncentration hänger med ända ut i den långa avslutningen där all kakaobitterhet får sällskap av en hel del strävhet. Tyvärr tycker jag eken maskerar snarare än bidrar till en början. Den här kombinationen känns det som att jag bara har hittat i italienska viner: syra och massor av småsur mörk frukt som på något sätt går hand i hand med de rostade ekfaten; den finns säkert på andra håll men det hela känns väldigt italienskt. Jag faller inte alltid pladask, och faktum är att det tar åtminstone fyra timmar i dekantern innan det här vinet övergår från trevligt men kanske lite too much till riktigt bra. Då känns det som att vinet öppnar upp sig ytterligare, det blir mera avrundat och det tillkommer lite trevliga aromer av tallbarr och hallon. Chokladen och kaffebönorna drar sig tacksamt tillbaka något och låter frukten ta mer plats. Då är vinet ruskigt gott, och ger nästan en lika stor upplevelse som 2001 Felsina Rancia Riserva. Skall man dricka vinet från helflaska i nuläget rekommenderar jag en rejäl luftning.

2004 Château Smith Haut Lafitte

Äntligen går vi i mål inför julledigheten. Julens mirakel inträffade redan för en vecka sedan när några flaskor av det här vinet plötsligt dök upp i depån. Ett telefonsamtal och några dagar senare fanns flaskorna för uthämtning, tack för det. Med tanke på ung Bordeaux i glasen blir det steak frites på hängmörad ryggbiff.

Redan vid dekanteringen fylls köket av ljuvlig doft. Här bjuds på intensiva aromer av svarta vinbär, plommon, jord och lite järn. Det finns också en hel del spår av uppfostran på rostad ek i form av kaffe, vanilj och kakaobönor. Efter hand med luft tillkommer en hel del agrara toner mer från svinstian/ammoniak än från stallet. Usch kan man tycka, men det är precis lagom för att göra det hela mer intressant. I munnen är vinet tillgängligt och breder ut sig fint i sin medelfylliga uppenbarelse med härlig koncentration av cassis, plommon och kaffe med ett stänk av Valrhonabitterhet i den utmärkt goda eftersmaken som klingar kvar länge. Tanninerna känns ganska mjuka. Mmm, så här skall det smaka! Supergott fast ungt; eken får gärna integreras lite mera, men det här hamnar ändå högt på listan över årets godaste Bordeauxupplevelser.

2004 Pio Cesare Barbera d'Alba Fides

Denna småsega söndagskväll blir det blandad italiensk hämtmat varvat med turer till tvättstugan och ett halvt öga på tv:ns underhållning från norra London. Till detta Pio Cesares lyxbarbera som vi har sneglat på ett bra tag nu. Det första man slås av är -återigen- hur mycket husstilen slår igenom i alla viner vi någonsin har provat från den här producenten. Fast den här gången känns stilen ovanligt välskräddad och lyxig. Som väntat möts man av en stor öppen doft av körsbär, hallon, marsipan, mörk choklad, likörpraliner och vanilj. Lite örtiga toner kröp fram efter hand. I munnen är vinet tätt och fräscht med rejäl syra. Ekbehandlingen känns redan nu ganska välintegrerad, mycket mera än hos tex La Spinettas Ca'di Pian från samma årgång, även om man kan gissa att den lilla strävheten i eftersmaken kommer från eken. Här finns bra tryck och längd. Urgott! Härligt! Det känns inte som att finns någon större anledning att vänta med det här vinet, speciellt inte med tanke på hur gott det är nu. Snarare tror jag på att dricka upp det innan frukten viker och eftersmakens ektanniner får överhanden.

PS. Dag 2 har vinet tappat mycket av sin charm: frukten har försvunnit till en viss del och den som finns kvar känns betydligt trubbigare och inte lika spänstig på något sätt. Ekpräglingen känns mera framträdande; vaniljen och chokladtonerna är tydligare. Eftersmaken är betydligt mera chokladbitter.

2005 Bouchard Père et Fils Beaune du Château 1er Cru

Med besök av en god vän och med anka på menyn känns det som ett bra tillfälle att prova en lovordad nollfemma från Bourgogne. Färgen är mörkare än vi minns tidigare årgångar av det här vinet. Doften är primärfruktig och parfymerad med inslag av röda bär som vinbär, nypon och hallon. Initialt fanns lite köttiga toner som vädrades bort. Vidare hittar man violer, rosor, våta stenar, en gnutta vanilj, lite krydda och ett aningens grönt örtigt stråk. Munkänslan är lingonsyrligt slank och stram med röda bär, hyfsad koncentration men inte så lång eftersmak. En hel del tanniner. Trots luftning känns vinet lite stumt och knutet - som att det inte visar upp hela registret. Här finns nog potential att bli den bästa årgång jag har duckit av det här vinet, men det behövs tid. En liten besvikelse med tanke på förväntningarna.

2000 Delas Hermitage Marquise de la Tourette

Vi har fått relativt billig Hermitage från Delas i två omgångar nu i nyhetssläppen. Den här årgången var riktigt trevlig första gången vi provade för ett år sedan, med typiska syraharomer och finfin drickvänlighet. Det är dags att prova igen till älg. Vi dekanterar lagom när maten är klar. Doften uppvisar vinösa drag av röda bär med vinbär, lingon, tranbär, några halvbokna röda äpplen och en knippe violer. Det finns lätt parfymerade drag som tillsammans med den röda frukten för tankarna åt Bourgogne. Vi hittar också lite vanilj och en knivsudd vitpeppar. I bakgrunden är elden tänd i en vedeldad bastu, någon har tjärat ekan utanför, och efter hand tillkommer även lite kött, men på det hela taget är vinet inte alls så druvtypiskt som förra flaskan. I munnen är smaken slank med fortsatta röda bär och lite lingonsyrlighet. Mittpartiet är lite glest men eftersmaken riktigt god och torr med ganska bra längd. Avslutet har lite småsalta inslag av snus. Vinet känns mjukt och nästan helt tanninfritt. Med luftning känns det som att vinet blir någon nyans mörkare och det tillkommer också lite mörkare drag av lakrits. Det här känns klart drickfärdigt nu och uppvisar redan vissa mognadstecken. En god syrah.

2003 Scrimaglio Barbaresco

Jag har aldrig hört talas om producenten Scrimaglio (även om en sökning på monopolets hemsida ger vid handen att de även producerar trotjänaren Il Sogno som jag aldrig har smakat), men det här vinet har på sina håll fått riktigt fina recensioner och Barbaresco är som bekant alltid Barbaresco varför man så klart vill prova. Deras hemsida ger däremot mest kalla kårar när det första som dyker upp är "fashion wines" med etiketter för Fiat, Juventus och Alfa Romeo, brrr. Däremot lyste Hitler och Mussolini med sin frånvaro, jag trodde annars jag hade hittat vem som tillverkar dessa turistviner man kan köpa runt om i Italien. Jag lyckades faktiskt inte ens hitta några uppgifter om det här vinet även om Il Sogno dök upp. Nåja, det är ju vad som finns i glaset som är det viktiga. Ur den extratunga flaskan kommer ett ganska ljust tegelrött vin. Från glaset stiger en klockren doft av Salubrin. Hmmm, finns det månne lite volatil syra här? Även om det blev bättre med luftning försvann aldrig doften av desinfektionsmedel helt. Bakom handspriten finns som tur är lite trevligare aromer: körsbär, likörpraliner, fikon i cognac, och lite vaniljig gräddkolatonad ekprägel. Smaken är syrlig med inslag av likörmarinerade körsbär, lingon, tranbär och choklad där mitten och eftersmaken känns lite glesa men fyller ut sig en del efter hand. Det finns en del strama uttorkande tanniner i avslutet men är helt drickbart redan nu. Svårt att förstå att detta vin kommer från tropiskt varma 2003 (eller så är en typisk nolltrea precis vad det är: läs senaste numret av Barolobrevet där Gunnar Westling som vanligt provar en hel drös). Inte helt oävet, men heller inget utropstecken eller fynd i min smak.

PS. Angående julskivorna i Château Gazin-posten verkar det finnas åtminstone en till man behöver.

2005 Alain Jaume Vacqueyras Grande Garrigue

Middagen var redan förberedd och vinet uppkorkat när världens bästa B ringde och meddelade att han precis fått tag på två fribiljetter till kvällens konsert med Säkert! på Cirkus, om jag hade lust att hänga med? Klart man hade, jag är galet förtjust i allt Annika Norlin tar sig för och tycker att hon lätt har gjort en av årets absolut bästa skivor, så kvällens provsmakning blev modell kortare innan det var dags att åka. I glasen kommer ett blårött vin med stor ursprungstypisk doft av körsbär, vildhallon, lakrits, lite peppar, gräddkola och örtig garrigue. Munkänslan är som så ofta med Alain Jaumes viner sötfruktigt tillgänglig och ganska mjuk med massor av frukt och kryddighet. Tyvärr finns lite stickig alkohol både i doft och eftersmak, men jag tycker ändå det håller sig på rätt sida om gränsen. Maffigt och ganska snällt på samma gång. Det här är inte riktigt lika bra som 2004 Le Clos de Caveau var vid lanseringen, och dessutom gjort i en aningens jobbigare och mer tröttsam stil men jag gillar det ändå skarpt, speciellt om man är noggrann med serveringstemperatur. Det blir absolut fler flaskor att dricka över den närmaste tiden.

2001 Château Gazin

Underbart! En ledig helg, alla förkylningar under någorlunda kontroll och november har äntligen tagit slut. Vi adventspyntar till tonerna av Frank Sinatras julskiva på Capitol från 1957 (vilken nog ärligt talat är den enda julskiva man behöver, möjligen tillsammans med Phil Spectors klassiska "A Christmas Gift For You"). Till maten en ung Bordeaux, puts väck med all korkskruvsångest! Château Gazin har onekligen ett fint läge på gräddhyllan i Pomerol med slott som Pétrus och L'Evangile som omedelbara grannar på var sida. Visst undrar man hur mycket jordmånen egentligen kan skilja sig mellan dessa slott? Lite som den smala tidigare 1er Cru-klassade La Grande Rue mellan La Romanée Conti och La Tâche i Vosne-Romanée. Faktum är att Gazin sålde några hektar till just Pétrus i slutet av sextiotalet som nu används i det vinet (inte de bästa hektaren skojar Gazins ägare Nicolas de Bailliencourt). Hur som helst har man från slottets sida envist hävdat att man lyckades bättre med 2001 än 2000, och vi har sett fram mot att smaka.

Färgen är riktigt mörkt blåröd. Det fins en hel del sediment. Doften bjuder på mogna svarta vinbär, körsbär och mineraler parat med snygg fatprägling med kaffe, choklad och vanilj samt rejäla doser jordiga järnbalkar. Munkänslan är urläcker i sin medelfylliga uppenbarelse med massor av mogen frukt, fräscha syror och ganska rikliga men på något sätt mjuka tanniner innan allt mynnar ut i en läcker småsträv eftersmak med utmärkt längd. Som vanligt när det gäller bättre Bordeaux tycker jag inte det är alldeles busenkelt att skilja högra stranden från den vänstra - den svartvinbärsjordiga järnkänslan tar överhanden och det smakar mest god Bordeaux. Knakelibrakgott men ungt, fucking merlot när den är som bäst. Resterande flaskor kan riskfritt ligga flera år till.

Efter maten blev det några skedar av säsongens kanske häftigaste ostupplevelse: opastöriserad Mont d'Or. VM-guld i krämighet?

2006 Chateau Ste. Michelle & Dr. Loosen Riesling Eroica

Visst är det roligt när viner man velat prova länge äntligen dyker upp på Systembolaget? Det här samarbetet mellan amerikanska Chateau Ste. Michelle och moselprofilen Dr Loosen är ett sådant; jag hade läst positiva recensioner i flera år innan det dök upp nu i novembersläppet. Döpt efter Beethovens tredje symfoni görs det av druvor från flera olika vingårdar som var för sig påstås bidra med mineralkaraktär, syror och fruktighet i olika mängder. Man använder sig av nattlig skörd och kalljäsning för mesta möjliga fräschör. Vi korkar upp till en tisdagskrabba. Färgen är blekgul. Vinet behöver luftas för att öppna upp sig. I doften finns citron, äpplen, ananasspad, persikor, lite päronsoda, mineraler och lite blommor och stål. Smaken, med lite sprits på tungan, är sötfruktig med inslag av citrus, päron, honung, persika och våta stenar. Inte knastertorrt (16 g/L restsocker), men inte heller för sött för mat även om det också klarade sig utmärkt utan. Ganska fräscha syror och god eftersmak med en lite téliknande bitterhet och mineraler.

Jag var lite rädd för att detta skulle vara en utslätad amerikansk remake men det här är gott! Visst är det ganska snällt, lite saftigt och publikt, men ett lyckat samarbete.

Blandade viner

Jag har åkt med barnen till farmor och farfar några dagar, vilket är en total win-win situation för alla: barnen får fullt med upptåg av pigga vuxna som ställer till med pepparkaksbak, jag får en chans till sovmorgnar och återhämtning efter senaste tidens förkylningsepidemi och K som är kvar i Stockholm får en helg med småbarnsföräldrars största lyx: barnfri egentid. Det var inbokat både drinkar med försummade vänner, bio, träning och en halv säsong av tv-serien Rome på DVD om jag förstod rätt.

På pensionat Les Grands Parents blir det förstås vin till maten. Här kommer några korta halvkoncentrerade noteringar.
2004 Château Bouscassé var blåsvart till färgen. Direkt efter karafferandet var doften ordentligt knuten och blyg men öppnade upp sig efter hand och bjöd då på svarta vinbär, järn, jord och en hel del gröna drag av rotfrukter. Smaken var rejält stram och vresig och ganska monolitisk med svartvinbärsfrukt, grönhet och tanniner. Säkert i en svår fas just nu men på det hela taget ocharmigt och rent av tråkigt. Tidigare årgångar har varit bättre även om jag fortfarande aldrig har fått en total wow-upplevelse av något av Brumonts viner. Blir såklart mer tillgängligt med lagring om nu frukten överlever men de gröna inslagen är oroväckande. Jag ser att jag var aningen mera positiv förra gången vi provade.

1999 Masi Amarone Serego Alighieri Vaio Armaron hade jag tagit med mig i ett utslag av cellar thinning. Den stora lite eldiga doften bjöd på rikliga doser av de sedvanliga russinen och portvinstonerna men också körsbär, svarta vinbär och violer parat med kakao, vanilj och lite kryddighet. Initialt fanns också lite antydan av svamp som dock vädrades bort. Sammantaget var doftspektrat ganska tätt och lite sötfruktigt pralinaktigt. Smaken var drygt medelfyllig med russin, körsbärslikör och mörk choklad som hängde med ut i den lite bittra eftersmaken. Det känns som om vinet befinner sig med ett ben i ungdomen och ett i begynnande mognad vilket inte sällan är ett bra tillfälle att korka upp. Strävheten var minimal och smaken balanserad utan överdriven alkoholhetta, däremot fanns sannolikt lite restsocker bland all söt likörfrukt. En god Amarone helt enkelt, även om jag som vanligt tröttnade redan efter något glas och tyckte det hela blev för mycket. Fungerade bättre till osten än till huvudrätten. Det är bara att konstatera att även om ett glas då och då kan vara gott om producenten är bra så är Amarone i stort ingenting för mig. Nu har vi bara två flaskor Allegrini kvar och det känns som att det är lagom mängd. Älskar man de här vinerna finns dock all anledning att vara på hugget i decembersläppet.

2005 Fontanafredda Langhe Nebbiolo bjöd på en knuten doft av hallon, körsbär, vanilj, lingon och lite blomsterstjälkar. Smaken var trots luftning ganska glest lingonsyrlig med inslag av tranbär och lite vanilj. Ungt och absolut inte dåligt, men led nog en hel del av att matchas mot en sparad flaska av 2003 Pio Cesare Langhe Nebbiolo som bjöd på en rundare upplevelse av hallon, körsbär, smörkola och riktigt tydlig mandelmassa. Den fräscha frukten kändes mycket mera intensiv och sammantaget var vinet mycket godare än Fontanafreddan. Det är å andra sidan svårt att hitta ett mer klockrent fynd än Cesares Nebbiolo. Efter att ha druckit nollfyrorna ett tag slogs jag av hur mycket de liknar nolltreorna som alltid har känts klart opräglade av den varma årgången.

2001 Roda II Reserva

Sent hemkommen från jobbet blir det av en slump det moderna Spanien både i glasen och TV:ns fotbollsmatch. 94% Tempranillo, 4% Garnacha och 2% Graciano som legat på enbart fransk ek. Det finns rejäla glyceroltårar. Ur glaset stiger en härlig doft av nymosade plommon och körsbär med några hallon och violer i mixen. Initialt finns också lite animaliska toner av rått kött som efter hand byts ut mot mer klassisk stallighet. Vi hittar också bakkryddor, tallbarr, lite vanilj och gräddkola. Smaken är ganska siklig och len med sval mörk frukt med härlig intensiv fräschör, rätt så höga syror och mjuka tanniner. Eftersmaken är ganska lång, välbalanserad och lite örtig. Verkligen ingen gammaldags Rioja, vinet påminner mera om en god sydrhônare i en svalare årgång som 2004. Urgott, men fortfarande kanske lite för ungt, vinet känns betydligt yngre än både Muga och Finca Allende som är de nollettor jag minns på rak arm. I mitt tycke utklassar den här stilen de flesta så kallade klassiska Riojor som jag tycker ofta blir lite murriga och trötta i sin oxiderade stil med rikliga doser kväljande dill och vanilj från amerikansk ek. Lite som trötta träbenta svenska sidledsfotbollspelare.

2004 Château Belgrave

November - vad skall den vara bra för? Kyla, mörker, iskallt snöblandat regn och just som man börjat repa sig efter senaste dagisförkylningen så åker man på en ny. Efter två veckor med hosta, huvudvärk och ont i kroppen börjar man tröttna. Dessutom är jag jour imorgon. Klokare bloggkollegor har fattat hela grejen och åkt till Mexico, San Francisco och Madeira. Nåja, ett glas vin till maten är väl alltid något. Det här vinet har fått en hel del lovord sedan vi provade sist: en anmärkningsvärd tolfte plats bland 208 nollfyror som testats blint av vår europeiska Parkermotvikt Grand Jury Européen med Andreas Larsson i smakpanelen, samt en fin silvermedalj i Decanter World Wine Awards med motiveringen "Shows its class...pure Bordeaux". Oavsett vad man tycker om vinet är det lite kul att se den ofta nedsablade Michel Rollands viner få sådana omdömen av de konservativa britterna när de provar blint. Tänk vad blindprovning kan göra för omdömet. Lite som när Jancis Robinson blindprovade den egenhändigt sågade 2001 Château Pavie ganska nyligen, den roliga läsningen signerad ständigt läsvärde Neal Martin hittar ni här.

Ok, hur är vinet då? Doften är ganska stor och cabernettypisk med de sedvanliga inslagen av svarta vinbär, mint, grön paprika, några jordiga järnbalkar, lite lagerblad och bakkryddor samt efter några timmar en hint av stallighet. Det finns också ganska mycket fatprägel med vanilj och kaffe. Smaken är både tillgänglig och stram på något sätt, bakom den öppna frukten med cassis och lakrits finns en hel del strävhet som klingar ut i den goda hyfsat långa eftersmaken. Trots strävheten känns vinet helt ok att dricka nu, speciellt om man luftar. Ingen jorden-skakar-upplevelse men en god Bordeaux av modernt snitt som väl motiverar sin plats i ordinarie sortimentet. Vi ser nog till att ha några flaskor hemma för konsumtion närmaste åren.

2004 Château Pesquié Quintessence

Vi körde faktiskt förbi Château Pesquié en gång när vi passerade Mormoiron, en av alla dessa småbyar nord- och sydost om Carpentras som utgör den prestigelösa appellationen Côtes du Ventoux. Stannade gjorde vi dock inte, trots att Pesquié anses vara en av de bästa producenterna. Det saknas ju inte direkt intressanta domäner att besöka i den här delen av Frankrike om man säger så, och man måste prioritera. Det är hur som helst roligt att man kan köpa de här vinerna i Sverige. Förra året kom nolltrean som vi drack några gånger men aldrig var särskilt imponerade av. Men det är många som gjort tummen upp, inte bara Parker, varför man självklart vill prova igen i en mer normal årgång. 80% Syrah från 40-åriga rankor och 20% Grenache från 80-åriga.

2004 Quintessence har en tät blåröd färg. Doften, som initialt är något svårfångat knuten, är sötfruktig med inslag av plommon och körsbärslikör, menthol, en rejäl dos ek med nymalet kaffe, mörk choklad och vanilj, samt en bred kryddpalett med peppar, bakkryddor och muskotnöt. Det finns också lite drag av tallbarr. Smaken är drygt medelfyllig med massor av mörk frukt, kryddor och en hel del tanniner. Vinet känns dock inte syltigt och det finns en del syror. Eftersmaken river till bra med en gnutta eldighet, strävhet och bitter choklad.

Jag gillar det här men kan lätt se vilka invändningar man kan tänkas ha. Blint hade jag nog aldrig gissat på 80% franskspråkig syrah utan kanske snarare drämt till med Spanien. Vinet påminner faktiskt en hel del om en mera oborstad lillebror till Finca Sandoval tycker jag. Mycket godare än nolltrean, och kommer sannolikt bli bättre och mer ursprungstypiskt med tiden när spåren av l'élevage får smälta in.

2004 Le Clos de Caveau Vacqueyras

Efter att ha varit helt däckade av ett alldeles ovanligt slemt dagisvirus har livsandarna återvänt så mycket att det faktiskt vore gott med ett glas vin till maten igen. Inga avancerade övningar dock, denna biodynamiska Vacqueyras som fungerat som husets sydrhônare senaste dryga halvåret blir perfekt. Ett vin som aldrig gjort oss besvikna (förutom en korkad flaska). Även denna gång sitter den peppriga körsbärsfrukten och de härliga garriguetonerna på plats mellan hoststötarna. Södra Rhône i ett nötskal som kombinerar både lättdrucken tillgänglighet och ursprungstypisk charm utan jobbig överextraktion eller onödig eldighet. Möjligen har den yppiga frukten börjat dra sig tillbaka något och vinet känns en gnutta glesare, å andra sidan är vår dagsform högst diskutabel och att vinet inte är lämpat för långlagring har stått klart från första början. Våra två sista flaskor beräknas ta slut innan det är dags för påsklammet. I decembersläppet kommer gott om flaskor av välkände Alain Jaumes négociantvin 2004 Grande Garrigue Vacqueyras i denna prisklass. Undrar om den kan leverera på samma sätt?

Ny folksjukdom - är du drabbad? Hela listan.

Kan den inte bli lite, lite bättre?

Som medicinare är det min plikt att slå larm när nya epidemier sprider sig. Det börjar bli hög tid för i takt med svenskarnas ökande vinintresse hotas folkhälsan av en ny sjukdom: Young Cellar Syndrome. Själv är jag svårt drabbad, och vill med detta hjälpa andra att få rätt diagnos och hjälp.

Sjukdomen uppstår vanligtvis några år efter att vinintresset satt fart på allvar. Den initiala perioden när man korkar upp det mesta man kommer över för att lära känna sina egna smakpreferenser har passerat. Man börjar veta vad man gillar och vågar därför slå till på dyrare flaskor med följd att vinsamlingens genomsnittspris har stigit rejält. Inte sällan börjar man få ont om lagringsutrymme. De flesta flaskor har passerat perioden av tillgänglig ungdom med babyfet primär frukt och befinner sig nu i limbo halvvägs till mognad. Allt som oftast hittar man uppgifter på cellartracker om att ens viner verkar befinna sig i en sluten fas. Extra hög risk att drabbas löper de med en premorbid personlighet med inslag av katalogiseringsnoja och samlarmani eller genetisk bräcklighet i form av förekomst av Y-kromosom. En annan riskfaktor är för få flaskor av varje sort. Symptomen utgörs av svår korkskruvsångest och känslan av att inte ha något vin att dricka trots ett par hundra flaskor i samlingen. Man dricker mest billigare viner som är lätta att ersätta. Återkommande tvångstankar baserade på antagandet att vinet nog kan bli lite, lite bättre med fortsatt lagring är vanliga.

Behandlingen kan utgöras av flera saker. Man har sett goda resultat med kognitiv beteendeterapi där den sjuke förmås att inse att det trots allt bara handlar om jäst druvjuice avsedd för konsumtion, och att riktigt bra viner är goda under hela deras livslängd. Insikten om att det hela tiden kommer nya fantastiska viner och årgångar kan också hjälpa. Begränsat lagringsutrymme kan ge viss påtvingad lindring, den så kallade "en in en ut-metoden". En annan strategi är att ta hjälp av patientens egna sociala nätverk där tex en frisk partner kan bistå med korkskruvshjälp och krav på att vilja dricka "något gott". För mer drastisk terapi kan några vinokunniga goda vänner eller släktingar få fritt tillträde till källaren för att välja en flaska till kvällens middag. I USA har man provat gruppterapi över internet med goda resultat. Annars är långtidsprognosen god, sjukdomen brukar självläka när vinintresset varit etablerat ytterligare ett par år och man äntligen har ett lager mogna viner att välja bland. Den globala trenden att göra viner allt tillgängligare unga bedöms på sikt minska sjukdomsprevalensen.

För stöd och hjälp kan man kontakta patientförening för Young Cellar Syndrome som har möte på Regeringsgatan kl 10 den första vardagen i varje månad. Det brukar då också närvara några botade patienter som kan ge kloka råd.

2004 Melville Pinot Noir Estate

Ikväll befinner vi oss mitt i Sideways-land: Santa Rita Hills. Vinet görs av en blandning av elva olika handplockade Pinot-kloner. Vinmakare är Greg Brewer som också fått uppmärksamhet för sina viner under egna etiketten Brewer-Clifton. Det är svårt att inte minnas filmens Miles hyllningstal till Pinot Noir när vi häller upp. Visa av tidigare erfarenheter av vinets 15,5% alkohol är flaskan något kyld.

Doften är trots svalheten rejält öppen, stor och lite syltig fylld med rejält mogen frukt och kryddor men också lite stickig alkoholkänsla. Här hittar man solvarm jordgubbssylt, de där körsbären Emil i Lönneberga gav åt griseknoen, kanel, ingefära, Cherry Coke men också lite skogsglänta och jord. Smaken är som doften antyder varmt vidöppen och drygt medelfyllig med fortsatt kryddig sötmogen röd frukt och nästan lite karamelliserade inslag även om det nog inte finns något restsocker. Här är temperaturbalansen hårfin, tillåts vinet komma för nära rumstemperatur blir eftersmaken bittert alkoholeldig och riktigt tröttsam, men lätt kylt så är det ok, om än på håret. Vi sippar på vinet under matlagningen, men efter en stund måste flaskan in i kylen för att sedan få tillbringa resten av kvällen i vitvinshinken. Men håller man bara rätt temperatur är vinet gott, kul och häftigt - ett riktigt "kick ass wine", åtminstone i några glas. Hela flaskan mäktade vi inte med på två personer.

Vi börjar inledningsvis jämföra med Bourgogne men inser snart att det egentligen är rätt så löjligt. Det här är något helt annat, Kalifornien gör sin egen version av Pinot Noir efter sina förutsättningar och så skall det vara. Vad man föredrar är upp till var och en. Däremot kan jag inte låta bli att undra om man verkligen måste plocka druvorna så sent så att det jäser till 15,5% för att få de aromer och smaker man vill ha? Man leker ju onekligen med elden och även om jag inser att alla har olika toleransnivåer för när alkoholen sticker ut i ett vin så är en påtaglig eldighet för mig klart en defekt - ett tecken på att balansen är rubbad. Här är det verkligen på gränsen, och när man närmar sig portvinsstyrka är det svårt att maskera all alkohol. Kan man inte få fram den där varma mogna frukten trots lägre alkoholstyrka, det lyckas man ju med vid varma årgångar i Bourgog...damn! Jag skulle ju inte. Ok, inmålad i gamla världen-hörnet igen, vi lämnar det. Men det är roligt att vinvärlden är så differentierad. Omväxling förnöjer och jag utforskar gärna fler yankee-pinoter. Det finns möjligen en handfull flaskor kvar av nollfemman om någon är intresserad.

2004 Clos Bagatelle La Gloire de Mon Père

Kvällens röda blir en snabb avbytare då den tilltänkta flaskan visade sig vara gruvligt korkskadad. Det åker i karaffen lagom när varmrätten är klar och får utvecklas under kvällen. 40% mourvèdre, 30% grenache och 30% syrah enligt bolagets hemsida. Här finner man en rejält rund och sötfruktig nästan godistonad doft med mörkblå bär i en salig blandning: blåbär, körsbär i likör, katrinplommon och till och med något fikon i cognac. Det sticker till lite i näsan av alkoholångor. Vidare finns lite småskitig funkighet (mourvèdre?), lakrits, nylagd asfalt, jord och örter. Munkänslan är välbalanserad och sammanhållen med både syror och strävhet kvar. Den alkohol man känner i doften visar sig som tur är inte igen. Gott och välgjort, men inte riktigt det fynd andra bloggkollegor har funnit enligt min smak. Jag saknar lite längd och intensitet och hade gärna sett vinet på andra sidan 200-kronorsstrecket istället. Blint hade möjligen doften av garrigue lett mig in på södra Frankrike, men annars känns det varken som en druvtypisk grenache eller syrah ikväll utan mer allmänt sötfruktigt. Kanske är jag präglad av det återstående kylskåpslagrade glas av Graillots syrahtolkning vi drack först. Vi har någon flaska kvar och köper nog inte fler.

2004 Müller-Catoir Gimmeldinger Mandelgarten Riesling Spätlese Trocken

Kvällens tema är viner med löjligt långa namn. Skämt å sido var vi mest sugna på en torr riesling. Vinet har luftats någon timme och serveras till lite heta scampi med chili samt några halstrade pilgrimsmusslor bredvid. Vinet är blekgult och känns rejält blygt och knutet trots luftningen. Det finns Nashipäron, honungsmelon, citron, lite småbitter blommighet - liljekonvalj? - och ett drag av té. Även i munnen är känns vinet lite blygt med ganska nedtonad frukt och en bitter eftersmak med salt mineralitet. Syrorna känns lite trötta och trubbiga. Jag gissar att vinet är alldeles för ungt; det är klart drickbart men likväl en liten besvikelse med tanke på producent. Jag saknar både stuns och intensitet i frukten liksom den fräscha uppfriskande känslan en bra riesling ger. Vi får se hur resten av flaskan är imorgon.

2005 Alain Graillot Crozes Hermitage

Dagens mest begärliga flaska i nyhetssläppet! Det är verkligen ett galet tryck på Graillots viner i Sverige, och liksom förra gången sålde drygt 4000 flaskor slut på ett nafs. På Regeringsgatan var flaskorna slut redan efter mindre än en halvtimme eftersom folk gick före den uppseendeväckande långsamma vinkällarkön direkt in i butiken med följd att folk som köat sedan före kl tio blev utan medan andra bara kunde strosa in 10.20 och köpa en låda. Kan man inte bara bestämma att en kö gäller för hela butiken en gång per månad för att undvika sådana här situationer? Som det var nu räcker det inte med att ta ledigt en vardag och vara på plats före öppnandet - man måste klona sig och vara på två ställen samtidigt.

Nåväl, efter dagens vedermödor vill vi förstås smaka på en gång. Mörkt purpurfärgat vin strömmar ned i dekantern och ger rejält med lila skum. Första sniffen ger en något knuten men ack så härligt välbekant doft. Ung primär Graillotsk Syrah precis som man vill ha den. Men vänta - lite skiljer det sig allt. Den vanliga vitpepprigheten har bytts ut mot mer komplex kryddighet med ingefära och bakkryddor som kardemumma och kanel. Det finns också lite rundare gräddiga toner som sammantaget ger mig associationer till nygräddade bullar. Annars är det den sedvanliga lakritsen, björnbären, vildhallonen, gummit och köttbuljongen. Smaken är slankt syrlig utan gröna inslag med ett mittparti som är betydligt mer utfyllt och homogent än hos nollfyran. Eftersmaken än god och ganska lång, lakrits- och anistonad med lite malörtsbitterhet och rejält med uppstramande finmaskiga tanniner. Efter hand med luftning blev vinet lite öppnare och tätare och det tillkom en del tallbarr. Det här träffar förstås rakt i min sweet spot, sådan här bra ung syrah är jag svag för. Den här årgången tycker jag också skickar in nollfyran i skamvrån; det här är mycket bättre. Urgott nu, men mår förstås bra av att vila till sig en aning och rundas av. Vi får väl se vad andra tycker, har på känn att Finare Vinare sitter och ler med varsitt glas just nu.

Slutligen så vet jag att jag har klagat en del på Systembolaget tidigare. Inte utan fog tycker jag, men man får inte glömma att prisa dem som prisas bör. Idag har jag fått ett så varmt, personligt, engagerat och professionellt bemötande av en butiksanställd att jag blir alldeles lycklig bara jag tänker på det. Tack!

Blindstyre?

Diskussionen kring blindprovning eller inte slutar aldrig att fascinera mig. Man kan bara konstatera att både etikettdrickande och täckta flaskor har sina fördelar. Något som däremot verkar stå ganska klart är att vinerna på monopolets journalistprovningar sällan bedöms blint, åtminstone om man skall tro Hans Artberg som säger sig vara så gott som ensam om att smaka med bindel på. Det vore roligt att få vara med någon gång och se hur det går till. Blint eller inte så tycker jag vinskribenterna skall ha respekt för att de överhuvudtaget lyckas få ur sig omdömen om så många viner som provas på så kort tid; det är ju mycket lättare att bara ha ett eller två viner att fokusera på och dessutom ha möjlighet att följa dem under en hel kväll till mat. Men ändå - hur mycket kan man lita på journalisternas omdömen? Hur mycket tid och uppmärksamhet får egentligen varje vin?

Vad som fått mig att fundera denna gång är vad som kunde ha varit ett av novembersläppets största brakfynd: 2004 Clos Saint Jean La Combe des Fous. Producenten är en av södra rhônedalens klarast lysande nytända stjärnor och det här är ett av deras prestigeviner. Det har tidigare funnits i beställningssortimentet för 599 kr och gjorde till det priset Kronstam så lycklig att han delade ut högsta betyg och fyndmarkering i DN 23/9. Även Parker och IWC har delat ut betyg som indikerar världsklass. Pulsen steg alltså en aning när det i listor över novembersläppet inklusive bolagets egna nyhetsbrev angavs att vinet skulle säljas för 199 bagare. Innan ni bokar in ytterligare semester för släppet så kan jag meddela att detta nu är korrigerat på hemsidan och vinet kommer att kosta kanske mer rimliga 499 kr. Vad som däremot är intressant är att läsa alla omdömen kring vinet. På journalistprovningen angavs fortfarande det lägre priset, det är det som anges i alla recensioner. Och se - vinet beter sig anmärkningsvärt mycket som ett tämligen ordinärt 200-kronors vin. Röttorp är ganska ljummen i sin bedömning med prisvärde 3,6 liksom BKWine som ger 15 poäng. Livets Goda landar på 86 pinnar. GP och TTs Sune Liljewall har inte med vinet i sina artiklar så speciellt mycket intryck kan det inte ha gett. Hans Artberg går ännu längre och ger underkänt. Dina Viner har inte kommit ännu.

Det finns förstås en enkel förklaring till detta - att vinet helt enkelt inte är bättre, att IWC, Parker och Kronstam är helt ute och cyklar och att 499 spänn är rena rövarpriset. Kanske. Men jag kan inte låta bli att undra hur omdömena hade låtit om rätt pris hade angetts vid provningen. Hand upp alla som tror att kvalitetsbetygen hade legat högre? Viner har en märklig förmåga att erhålla betyg som motsvarar priset i Sverige, även om det ligger mycket högre eller lägre jämfört med internationellt. En annan fundering är varför ingen av skribenterna ens noterat det uppseendeväckande låga priset långt under marknadsvärdet. För visst känner de väl som proffs till denna producent?

PS. Någon prenumerant som kan berätta vad Kronstam tyckte i Allt om Vin nu när han bedömde detta vin för andra gången på kort tid? [Edit: betyget sänkt till 3,5.]

PS2. Efter lite snokande på nätet ser jag att även Röttorp bedömt vinet tidigare så sent som för en månad sedan, och då delat ut kvalitetsbetyget 19 jämfört med 17 nu. Men det är klart, då visste han att vinet kostade 599 kr.

2006 d'Arenberg The Laughing Magpie

Sonen och jag är gräsänklingar och har en grabbkväll med bus och lära-gå-övningar framför premier league på TV:n. Han däckade dock ganska tidigt efter att ha svept en helpava av sitt favoritsuperfynd NV Château du Välling. Middag för mig själv således, med en rejäl köttbit och den här nyheten i ordinarie sortimentet. Gjort på sent skördade druvor - Shiraz och Viognier på Côte-Rôtie-manér.

Färgen är mörkt blåröd. Näsan blir lätt bedövad redan av första sniffen när en vägg av syltig frukt, vanilj och alkohol slår emot en. Jag hittar björnbär, blåbär, lakrits, vanilj, aprikoser, svalkande menthol och anis (hostmedicin?), parfymerade blommiga toner och en hint av rotfrukter. Efter några timmar tillkommer även en del örter och såpa. Smaken är fyllig och bred med fullt ös ända ut i den gnuttans bittra syltiga eftersmaken. Jag brukar gilla sådana här viner av och till men känner mig ikväll märkligt kallsinnig inför just den här flaskan. Det är definitivt välgjort och balanserat med de femton procenten alkohol i schack, men ändå... är det här allt, liksom? Högljudd syltig frukt, men jag saknar lite personlighet, lite je ne sais quoi. Jag hoppas det är min egen dagsform som spökar för jag tycker Australien gör många häftiga och goda viner och vi har en del flaskor Shiraz som ligger till sig men just ikväll blev det här vinet stolpe ut. Älskar man aussieshiraz skall man dock inte tveka att prova.

2004 Château Carbonnieux

Ännu en nollfyra från Bordeaux och den första från det "officiella" primörsläppet. 60% Cabernet Sauvignon, 30% Merlot och 10% Cabernet Franc. Vinet har luftats dryga timmen. I doften återfinns cassis, en hel del Gravesk jordighet, mint, lite blommighet och ektoner med kaffe och vanilj. Mitt i allting finns också tydliga skitigare toner med lite salta inslag av matjessill/ansjovisspad. Smaken är ganska primärt fruktig med mera svarta vinbär men även lite örter. Vinet är slankt med frisk syra och en ganska sträv ung eftersmak. I det sista glaset hade det tillkommit en hel del stall och ladugård. Gott och lite bonnigt även om det ter sig som ett under av modern fruktighet sida vid sida med Tour de By. Här behövs gärna ytterligare något år för avrundning även om det går att dricka nu. Jag är glad att vi köpte fler flaskor.

2004 La Tour de By

Vinet som får svenska vinälskare att citera och parafrasera Shakespeare! Det är bara att konstatera att vi druckit detta vin tre helger i rad och all eventuell tvekan och alla invändningar om fruktbrist känns som bortblåsta. Vänner från Bryssel uppväxta på Bordeaux gav tummen upp förra helgen och ikväll är det mina föräldrar som får smaka. Allt är väl egentligen redan sagt, möjligen hade den här flaskan lite mera frukt än föregående (även om det fortfarande är väldigt relativt) men annars var det det sedvanliga jordiga blodbadet med järnrör i hand. Lite mindre aska än sist. Eftersmaken aningen mera malörtsbitter men aj så gott och stimulerande. Härlig personlighet! Allt annat än publikfriande men Finare Vinare har redan sagt det bäst: "Många långt dyrare viner lämnar en betydligt mer oberörd. Och berörd är väl det man vill bli - bättre valuta för pengarna är svårt att tänka sig". Amen.

2003 E. Guigal Crozes-Hermitage

Vinet som vägrar byta årgång! Vi har haft lite blandade upplevelser av Guigals 2003 Crozes, från väl godkänt förra sommaren till tveksamhet och allsköns tunnelteorier i våras. Vi provar igen, flaskan är något kyld.

Ur glaset stiger en aningens syltig rödfruktig doft med inslag av väl mogna jordgubbar, vinbär och en gnutta björnbär tillsammans med vanilj, en knivsudd vitpeppar, väl ineldad bastu, lite jord, anis och många Rhôneviners signum: herbes de Provence och tallbarr/kåda som bara blir tydligare efter hand. Munkänslan är ganska svalt stram trots all söt frukt med riktigt skaplig syra årgången till trots och hyfsad koncentration som mynnar ut i en lite kort men angenäm och kryddig eftersmak med inslag av mineraler. Riktigt gott till kycklingen. Även om första intrycket förra sommaren var mer positivt, så överraskar vinet till det bättre precis som Finare Vinare redan noterat. Flaskvariation eller världshistoriens kortaste tunnel? Det det saknar i koncentration och intensitet tar det igen på personlighet och ursprungstypicitet. Det känns klart franskt och överraskande drickvänligt, nästan så man vågar ge sig på både Graillots och Robins nolltreor snart.

2001 Château La Nerthe

Till kvällens lammkotletter är vi nyfikna på ännu en nolletta från Châteauneuf efter den positiva upplevelsen av Guigal. La Nerthe är faktiskt det enda riktiga slottet i regionen om man tänker sig Médocliknande imposanta byggnader. Alain Dugas och hans team brukar producera eleganta viner med försiktigt ekbehandling. 48% Grenache, 26% Syrah, 18% Mourvèdre, 6% Cinsault och resten sannolikt Muscardin och Counoise.

Färgen är brunröd. Vinet har en härligt varm och ursprungstypisk doft där aromerna skiftar en del under kvällen. Det finns mycket att hitta, initialt rikliga doser fullmogen frukt med körsbär och hallon parat med en gnutta gräddkola och lite anis, vitpeppar och garrigue. Plötsligt kommer en rejäl pust av rått kött och sedan lite söt piptobak. Efter hand utmejslas även tydliga dofter av kåda och barrskog. I smaken återkommer körsbären och kryddorna samt lite svart té, munkänslan är slank och riktigt elegant om än med en gnutta gleshet i mitten. Eftersmaken är lång, läskande, aningens syrlig och härligt intensiv. Helt befriad från alkoholhetta och bitterhet, men det finns en hel del tanniner kvar.

En riktigt god och samtidigt elegant châteauneuf som klart går att dricka nu men som borde hålla länge till, den kändes mycket mera primär än Guigal.

2004 Le Tense Sassella

Konstgjort exklusiva Bordeauxviner i all ära, men visst är det skönt med de där stående fynden som levererar årgång efter årgång, som alltid verkar finnas i sortimentet, och som man gör klokast i att alltid ha någon flaska av hemma när lusten faller på. Det här vinet är ett sådant. Vi går i mål efter en tids vedermödor hemma och på jobbet och korkar upp till lite ost och landskamp. Vi är också nyfikna på den nya årgången som sägs vara ovanligt lyckad.

Vinet är är läckert klart och ganska ljust tegelrött med genomskinliga kanter. Doften är initialt lite blyg men öppnar snällt upp sig efter hand. Doftspektrat drar åt rött med bigarråer, hallon, röda vinbär tillsammans med en gnutta rosor, lite ekprägel med vanilj och en flukt åt kryddhyllan. Smaken är sirligt elegant och knappt medelfyllig där eftersmaken svävar högt högt på termikvindarna från syrorna. Kvar på marken lämnas andra tyngre, rundare och mer jordnära Nebbioloviner i ungefär samma prisklass. Vilket man gillar bäst beror lika mycket på personlig smak som på humör och tillfälle, men det här vinet är riktigt gott och läskande fräscht. Det borde dessutom gå utmärkt att lagra några år om man så önskar. Precis som La Tour de By har det en personlighet och karaktär som är smått unik i monopolets sortiment. Inte minst borde alla Bourgogneälskare prova.

Primörsläppet from hell

Att det är "primörsläpp" på bolaget imorgon har väl inte kunnat undgå någon. Monopolet underblåser hysterin och har till och med tryckt upp nya affischer där man listar vinerna såg jag på Regeringsgatan i veckan. När det nu äntligen släpps ett hyfsat brett urval Bordeaux är väl allt frid och fröjd? Då kan väl inte ens sura gamla frankofiler klaga, det här är ju vad många har efterlyst?

Visst är jag glad att svenska vinälskare äntligen erbjuds lite Bordeaux, men tyvärr orsakar hela cirkusen en svårartad bitter eftersmak hos mig. Till att börja med är det på sin plats att påpeka att det inte handlar om några primörer som släpps imorgon, utan årgång 2004 som sedan länge är buteljerade och klara. Nollsexorna som sedan i våras säljs i primörkampanjer ute i den fria världen dröjer det länge innan vi får möjlighet att köpa i Sverige. Men det är såklart en petitess i sammanhanget, även om rätt skall vara rätt. Den bittra eftersmaken härstammar istället från de lätt förutsägbara scener som kommer att utspela sig utanför till exempel flaggskeppsbutiken på Regeringsgatan imorgon bitti; bilder som kunde vara direkt hämtade från Nordkorea eller Sovjetunionen när det kommit in ett parti bröd eller nylonstrumpor. Systembolaget förutsäger även detta själv på sin hemsida, och man har därför kvoterat vinerna ganska hårt för att så många som möjligt skall få möjlighet att köpa några flaskor. Hela partiet beräknas sälja så gott som slut under första dagen, i vissa fall säkert under första timmen. Kvoteringsförfarandet i sig är det inte så mycket att säga om, men en liten verklighetskoll är kanske på sin plats. Det är nollfyrorna det rör sig om, right? En medelmåttig årgång som vinälskare i samtliga länder i den fria världen kunnat köpa i så gott som vilka kvantiteter man önskat sedan några år, antingen en primeur eller numera i flaska? Den årgång där diskussionen snarare har varit om man skall köpa något överhuvudtaget med tanke på kvaliteten, eller om man skall fylla på med äldre årgångar eller lägga pengarna på 2005? Sverige måste vara det enda land i världen där bara själva möjligheten att få köpa några flaskor Bordeaux från ett medelmåttigt år ses som den största vinhändelsen under hela året. Hur många har till exempel tagit semester imorgon för att ha en chans att vara med i lotteriet? Och även om man kan ta ledigt så skall man ändå ha en hel del tur om man skall få tag på en av de 60 (sextio!) flaskor 2004 Château Latour som storebror har bestämt skall räcka till nio miljoner av "världens mest vinintresserade folk". När man berättar sådant här för bekanta i sydligare monopolfria delar av Europa så tror de inte sina öron. Jag hoppas Bryssel håller ett vakande öga över cirkusen imorgon, för tydligare exempel än så här på vårt monopols diskriminering och oförmåga att upprätthålla ett fullödigt sortiment kan man knappast hitta.

Ok, nog klagat. Lycka till imorgon, för har man möjlighet och är intresserad skall man såklart köa. Svenska vinälskare kommer att sluta upp manngrant när det äntligen ges möjlighet att handla Bordeaux. Som monopolets utbud ser ut i Sverige så är det nog tyvärr denna enda chans som bjuds om man vill ha Bordeaux årgång 2004. Bitter, moi?

2003 Barone Ricasoli Casalferro

Till huvudrätt lagar vi hemgjorda ravioli med en fyllning av prosciutto, mozarella, basilika och parmesan. Dottern är vevansvarig vid pastamaskinen. Till dessa dricker vi 2003 Casalferro, som har dekanterats knappa två timmar. Sangiovese och Merlot. Doften är initialt lite återhållsam med öppnar upp sig efter hand. Det finns de förväntade körsbären parade med lite sötare plommonfrukt samt mörk choklad, vanilj och kryddpeppar. Man anar en antydan av djurriket i bakgrunden, som ett avlägset gnäggande gör sig stallet påmint. I munnen är vinet syrligt och medelfylligt med en chokladbitter sträv avslutning som innehåller en hel del tanniner. Det smakar mörka körsbär, bitter mörk choklad, järn och mineraler. Vinet känns fortfarande alldeles för ungt, men är trots det riktigt gott. Den här årgången borde vara ganska snabbmognande, men än är det lite för tidigt. På återseende redan om något år?

2004 Pio Cesare Barbera d'Alba

Först ut ikväll till lite antipasti är den här trotjänaren. Kvällens flaska är precis lika bra som tidigare. Doften är stor och hustypisk med inslag av körsbär, hallon, lite marsipan, mörk choklad, gräddkola och lite vanilj. I munnen är vinet på en och samma gång tillgängligt och lättdrucket som körsbärskärnigt och lingonsyrligt, syrorna är mycket högre än i deras Langhe Nebbiolo. Härligt till bufffelmozzarella, liksom det mesta vi kan komma på i italiensk matväg. Rättframt och lätt att gilla utan att vara enkelt. Ett väldigt gott vin.

2004 Alain Jaume Lirac Clos de Sixte

Kvällens andra rödvin blir ännu en flaska av Alain Jaumes Lirac som gjorts tillgänglig i Sverige via Christer Lingströms "Wanted"-serie. Färgen är blåröd. Doften är ganska stor med inslag av körsbär, björnbär, örter, någon gräddkola, lakrits och lite rök. I munnen är vinet runt och klart alkoholstarkare än Tour de By med rikligt med körsbärsfrukt som drar en gnutta åt russinhållet. Eftersmaken är ganska lång och säkert delvis alkoholburen, även om man inte förnimmer någon direkt hetta utan snarare lite bitterhet. Vinet är gott men ganska enkelt och i ärlighetens namn kanske några tjugor för dyrt. Vi kan inte låta bli att jämföra med Tour de By, och det blir jämnt skägg där båda vinerna har sina förespråkare bland gästerna. K har åtminstone sin åsikt klar: "Ge mig Bordeaux!".

2004 Château La Tour de By

Alla älskare av klassisk Claret - här har ni ett fynd! Det här är nämligen den mest bakåtsträvande Bordeaux jag har smakat på länge. Doften uppvisar så gott som helt avsaknad av associationer från fruktriket, det finns en gnutta vinbär men annars handlar det bara om järn, jord, blod, köttbuljong, den allra minsta knivsudden vanilj, saltlakrits och en rejäl pust från ett överfyllt askfat. Jag får associationer av när Arne Anka vaknar efter en fest. I munnen är vinet medelfylligt slankt med fortsatt vansinnigt nedtonad frukt men desto mer av jordiga järnbalkar, cigarettaska och snus. Eftersmaken har lite längd men är ändå ganska kort och lite salt. Det känns som om det senaste seklets vinutveckling aldrig har ägt rum; så här smakade det nog när Charles Ryder och Sebastian Flyte skålade i Oxford. Jag vill egentligen ha mer frukt även i min klassiska Bordeaux, men efter hand med luftning till maten kapitulerar jag. Vinet är härligt och unikt i systembolagets sortiment. Frågan är hur det klarar lagring med så lite frukt?

NV Lustau Dry Amontillado Los Arcos Solera Reserva

Nu är vi verkligen ute på tunn is - torr sherry har vi bara druckit någon gång. "Världens mest underskattade vin" tycker somliga förståsigpåare. Vi korkar upp till lite blandade tapas. Färgen är mörkt gyllene med orangea inslag. Doften präglas av nötter, jäst, lite apelsin, fudge, och oxiderade toner. Det finns också en frisk havsbris av sälta. I munnen har vinet en attack med en känsla av lite fruktsötma men avslutet är helt torrt och kraftigt salivframkallande med en gnutta alkoholeldighet som dock är förvånansvärt liten med tanke på etikettens 18,5%. Gott men annorlunda. Sherry är lite av en acquired taste, men vi fortsätter gärna att prova med jämna mellanrum. Det känns som en resa till södra Spanien någon gång är på sin plats för att stöta på vinet i sitt rätta sammanhang.

2003 Schloss Gobelsburg Riesling Alte Reben

Schloss Gobelsburg tillhör helt klart eliten bland österrikiska vinproducenter, sedan man gått från klarhet till klarhet under Michael Moosbrugger som tog över för drygt tio år sedan. Det är på sin plats att sända en tanksamhetens tanke till Willi Bründlmayer som bistått med pengar och kunnande. Slottet har annars långa traditioner; munkar som skötte slottet tidigare har producerat vin från Heiligenstein sedan 1171, även om det här vinet har växt på grannkullen Gaisberg. 2003 var däremot en allt annan en traditionell årgång, med värmebölja precis som i stora delar av övriga Europa.

Vinet är halmgult med en dragning åt guld. Det finns en hel del vinkristaller under korken. Doften är tung och sötfruktig med inslag av marmelad på tropiska frukter, ananas, honung och citron kryddat med lite grönare aromatiska inslag som drar åt kryddhyllan eller blomlådan. I munnen är vinet rent av fylligt med trubbiga lite slibbiga syror, med en ytterst minimal spritskänsla på tungspetsen. Vinet känns ganska tungfotat innan allt mynnar ut i en lång, rejält mineralrik eftersmak som även innehåller lite sälta och bitterhet. Allt känns en bit too much. Absolut drickbart till krabban, även om den bisque på rökta räkor med en skvätt grädde som vi åt förra gången passade bättre som jag minns det. Lite tröttsamt att dricka, första glaset var bäst. För våra nollfemmor har jag betydligt högre förväntningar.

Höstinspiration

Sådana här soliga men svala, klarluftade höstdagar vi har haft på senaste tiden ger mig alltid en känsla av nystart, nytt papper i skolbänken och att kliva in i LundeQs skeva gamla lokaler nere vid ån för att köpa ny kurslitteratur bara för att komma ut med även en bunt skönlitteratur under armen. Så lämpligt då att det nyligen återigen var en diskussion på eRP där vinälskare rekommenderade sina favoritböcker. En del hade jag redan läst, somliga hade jag redan köpt men inte hunnit läsa, vissa verkade mindre intressanta men sammantaget mynnade det hela ut i nyfiken läslust och en beställning av lite gott och blandat. En av mina absoluta favoritskribenter är Andrew Jefford som alltid lyckas få till något läsvärt i sin spalt i Decanter. Hans personligt skrivna "The New France" har jag fingrat på tidigare och när den nu kommit i ny upplaga slog jag till. Jag kunde inte heller låta bli att beställa Matt Kramers "Making Sense of Wine" efter att ha provläst lite på nätet. I de få nummer av Wine Spectator jag har läst har Kramer stuckit ut med sin personliga initierade stil i ett annars ganska tråkigt livsstilsmagasin enligt min mening. En bok som fick många rekommendationer var "Adventures on the Wine Route" av den frankofile importören Kermit Lynch som även skrivit förordet till JLLs Rhônebibel. Den här klassikern som kom redan 1990 har jag läst om många gånger tidigare och jag blev glad att se att den fortfarande finns i tryck. Ned i inköpskorgen! Däri åkte även britten Lawrence Osbornes "The Accidental Connoisseur" av precis motsatta skäl - brist på rekommendationer. Boken väckte en del upprördhet och vrede när den kom och blev totalsågad av många på eRP. Den sägs komplettera filmen "Mondovino" på många sätt och filmens regissör Jonathan Nossiter tackas i boken. "Possibly the most entertaining book about wine ever written" tycker Jancis Robinson på omslaget. Självklart blir man nyfiken! Slutligen fastnade jag för Kladstrup & Kladstrups "Wine and War" som på ett perfekt sätt verkar kombinera mina intressen för vin och andra världskrigets historia. Jag har många gånger vid resor i Frankrike undrat hur just vinbönderna klarade ockupationen, och man har ju hört en del anekdoter om falska etiketter och inmurade viner. Den här boken fokuserar just på detta tidigare sparsamt belysta område.

Ser fram mot många härliga lässtunder i höst, och det börjar också bli hög tid att sätta tänderna i mästerbritten i stövlar Hugh Johnsons "A Life Uncorked" (som Magnus på Drucket har postat om här). Fler tips på bra och underhållande vinböcker tas tacksamt emot!

2004 Château de Reignac

Det kan se ut som en tanke att vi dricker Reignacs andravin ikväll med tanke på gårdagen, men det är det inte. Satans påfund korkskada tvingade fram ett sista-minuten byte lagom när kycklingen var klar, men visst är det kul att jämföra när vi har förstavinet i så färskt minne. Vinet är blårött. Doften är rund och fruktig med inslag av plommon, röda vinbär, vanilj, jord och lite lakrits. I munnen är vinet medelfylligt med tobaksbitterhet och lite välgörande strävhet i den angenäma men lite korta eftersmaken. Merlotdominerat och modernt så det förslår, absolut enkelt och lite generiskt men samtidigt ganska gott, och ingenting att lagra. De olika årgångar vi har druckit av förstavinet Reignac har alla varit klart bättre, men om man sätter in det här vinet i dess rätta sammanhang: ett andravin som kostar runt 75 kr så är det mer än väl godkänt. Att sedan den svenska importören valt att prissätta Reignacs viner helt annorlunda är en annan sak. Prissänkningen från 145 till 116 kr i måndags känns rimlig, men tyvärr antar jag att det beror på att vinet är på väg bort från ordinarie sortimentet. Möjligen ett klassiskt exempel på att girigheten bedragit visheten?

PS. Resten av flaskan hälldes på liten flaska och ställdes i kylen. Dagen efter hade vinet fallit samman helt till en sötfruktig halvoxiderad soppa. På det hela taget efter att ha sovit på saken är vinet absolut inte dåligt men ganska trist, enkelt och väl generiskt. Resterande flaskor lämnades därför tillbaka på öppet köp - det finns ju så mycket annat att lägga pengar och utrymme på.

2001 Reignac

Sent hemkommen efter en dagjour korkar vi upp den här flaskan som har givit oss så många njutningstillfällen tidigare. 75% Merlot och 25% Cabernet Sauvignon. 2002:an finns tillgänglig i Sverige. Färgen är mörkt blåröd. Doften är stor och rund med cassis, plommon, jord, vanilj, läder, kaffe och sötlakrits. I munnen är vinet runt och fylligt med härlig koncentration och en känsla av riktigt mogen och mörk frukt med inslag av lite paprika, gräs och tobak. Vill man vara kritisk kan man dock invända att den ganska långa eftersmaken innehåller en del uttorkande tanniner som sannolikt härstammar från ek. Likaså var den här flaskan som bäst precis efter öppnandet, och efter några timmar var frukten betydligt mindre charmig. Dags att dricka upp med andra ord, men fortfarande härligt gott. Det här är definitivt inget för claretälskande merlotfobiker (vilka jag har största respekt för) som vill ha sin cabernetdominerade Bordeaux riktigt stram och klassisk. Men jag älskar såväl vänstra stranden som Saint-Emilion och Pomerol och det känns helt klart som att denna Nya Världen-inspirerade moderna Bordeaux på något sätt ändå bara kan komma därifrån den kommer. Jag har aldrig druckit en bordeauxblandning från Nya Världen som smakar så här. Priset, 112 kr när det begav sig, gjorde förstås inte direkt ont. Varför köpte vi inte en låda till?

2004 Domaine Courbis Cornas Champelrose

Vi lagar gryta på älg och kantareller. Till detta en Cornas som blev veckans snackis i våra delar av vinbloggvärlden när det släpptes i augusti. Tidiga provare var ganska skeptiska av olika skäl och vi jämförde med proffsens recensioner som talade ett annat språk. Det blev som vanligt en rolig diskussion, även om vi inte hade smakat ännu. Sent ska syndaren vakna, men nu är det äntligen dags för oss att korka upp.

Första sniffen för att se om vinet är ok innehåller mest mörk frukt med dominans av björnbär och körsbär. Vinet åker i karaffen för ny påtitt till middagen några timmar senare. Doften har då utvecklats sig en hel del men rymmer fortfarande mörk frukt med björnbär, körsbär och några vildhallon. Annars känns det lite som inför en flygavgång; Syrahtypiciteten har nämligen trillat på plats till stor del! Vitpeppar - check, köttbuljong och lagerblad- check, svarta oliver - check. Det finns också lakrits, vanilj, lite asfalt och tallbarr. I munnen är vinet medelfylligt slankt utan syltighet eller alkoholhetta, med fräscha syror och ett fint koncentrerat mittparti innan allt mynnar ut i en något vattnig eftersmak som drar ned betyget en aning. Absolut gott, men inte superduper.

Det här vinet tycker jag ändå uttrycker sitt ursprung, men det krävdes lite luftning. Visst är det mera vinöst och mörkfruktigt än somliga Crozes-Hermitage eller Saint Joseph man har druckit, men det tycker jag ofta Cornas är. Såväl Voge som Jaboulet (som vi har druckit senast) har uppvisat mera allmänt vinösa toner som skiljer sig en del från den mer distinkta Syrahtypicitet man hittar längre söderut. Men jag gissar att det finns fler åsikter ;-)

I högtalarna: Walter Jackson "My One Chance To Make It". Både hans knarriga, släpiga frasering av "I" efter 34 s i första versen och körens "ohhh" efter höjningen vid 2.06 framkallar fortfarande svårartad gåshud. Köp!